Söndagsbetraktelse nr 546

På fredagen var jag på begravning i Sollentuna kyrka. Och det skulle jag inte berätta i en söndagsbetraktelse om det inte vore för att den som begravdes var en helt exceptionell person. Johan Munck var ordförande i Högsta domstolen 2007–2010, utgivare av lagboken, en fin violinist och mycket mycket annat.

Men framför allt hade han en sällsynt förmåga att få människor att känna sig bra, att stötta och bygga andras självförtroende. Han var alltid vänlig och omtänksam men hade dessutom den där förmågan att säga de rätta orden. När jag skrev en liten text åt honom för 45 år sedan (då var han enhetschef på Justitiedepartementet och jag utredningssekreterare) berömde han den på ett sätt som jag aldrig har glömt. Jag hade allt tvivlat lite, men han fick mig att känna att jag nog faktiskt var ganska bra i alla fall.

Innan jag började i Högsta domstolen 2009 bjöd han som ordförande mig på lunch och berättade om arbetet i domstolen. Han gav mig helt privat en liten ryggsäck och en bok (se bilden ovan) att läsa inför den resa som Susanne och jag snart skulle ge oss iväg på till Sydamerika. Och han sa några ord som jag aldrig glömmer om min tid som justitiekansler (jag lämnade den sysslan när jag började i HD).

Johan Munck var en av de där sällsynta personerna som alla bara talar gott om. Han var en fantastisk människa, och som pensionär hjälpte han bl.a. flera personer som enligt honom hade misshandlats av rättssystemet. Han hade ett enormt civilkurage.

Den lilla versen i hans dödsannons är mycket tänkvärd och vacker tycker jag:

Och när du inte orkar

skall fågelsången bära dig.