Söndagsbetraktelse nr 547
Om det fanns ett Nobelpris i journalistik borde det nog gå till Åsne Seierstad. I onsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på ett samtal mellan henne och Malin Ullgren om Åsnes nya bok Ofred, Ryssland inifrån.
När Ryssland isolerades från omvärlden efter invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 bestämde sig Åsne Seierstad för att åka dit. Hon hade bott och studerat i Ryssland på 1990-talet och varit krigskorrespondent i Tjetjenien i början av 2000-talet. Nu reste hon dit för att försöka förstå. Visum fick hon som ”författare” som skulle studera ”rysk kultur”. Och det gjorde hon, samtidigt som hon reste runt och pratade med massor av ryssar, från professorer till ensamma hemmamammor.
Jag trodde nog att jag förstod Ryssland hyggligt sedan tidigare, men i den här boken fördjupas den bild jag hade flera gånger om.
– Att värdet av en människa är litet i Ryssland, det visste jag. Men att det är SÅ litet, det hade jag inte trott.
– Att Putin har låtit döda och fängsla ett antal motståndare, det visste jag, Men att de är SÅ många och metoderna SÅ grymma, det hade jag inte trott.
– Att det finns många modiga motståndare till regimen, det hade jag förstått. Men att de är SÅ många och SÅ modiga, det hade jag inte trott.
– Att våldet är en del av den ryska familjen och ryskt liv, det hade jag förstått. Men att vardagsvåldet är SÅ omfattande, det hade jag inte trott. Det hade för övrigt inte Åsne Seierstad heller trott, och hon säger (liksom för övrigt Svetlana Aleksejevitj) att det har skett en brant negativ utveckling i Ryssland sedan 90-talet.
Åsne skriver att hon har blivit oerhört besviken över det som är ”den ryska själen”. Den är som ingen annan folksjäl, säger hon, och man kan älska den. Men att tänkandet bland SÅ många ryssar är SÅ brutalt, självgott och nationalistiskt, det hade hon inte trott.
RÄDSLAN är den stora skillnaden jämfört med när hon var i Ryssland för 20 år sedan. Alla är rädda för att bli angivna om de säger något som lutar åt fel håll.
I en del av boken följer hon en man som har deserterat till Norge från den s.k. Wagnergruppen, Andrej Medvedev. Hon berättar om hela hans liv, och man kan mycket väl förstå hur han har blivit den trasige våldsman som han är i dag. Han har på två år inte fått besked om han får stanna i Norge. Han borde vara självklar för asyl, men så kan han inte låta bli att begå brott i sitt nya land. Och vad ska man då göra med honom?
Boken är otroligt intressant (jag är mallig över att ha fått mitt ex signerat av Åsne). Och det är otroligt att ett land ö.h.t. kan vara så som Ryssland är. Så helt behärskat av ett sjukt ledarskap och av våldets makt. Hur gör man sig av med sådant?
Läs gärna Novaja Gazeta, motståndstidningen som inte ska finnas men som ändå finns. Även på nätet. Här: https://novayagazeta.eu/en