Söndagsbetraktelse nr 551

En riktigt tråkig nyhet nådde i veckan mig och mina kamrater från Tolkskolans årgång 1971/72. Vår käre vän från det året, Stefan Bengtson, är död. Stefan var professor i paleozoologi på Naturhistoriska riksmuseet och en världsledande forskare. Han ingick bl.a. i det forskarlag som upptäckte fossila embryon av jordens allra första djur. Och då talar vi inte om miljoner utan om miljarder år. Sex utdöda djur har uppkallats efter Stefan.

För oss tolkkamrater var han en härlig vän som alltid deltog i våra träffar efter muck och som hade många glimtar i ögat. Han var en av de bästa i ryska under vårt år och sällsynt både snabb och klar i huvudet. På bilden äter han middag med några av oss andra efter ett ”Försvarsforum” den 10 februari 2024, på hundraårsdagen av Sigge Lindqvists födelse, Sigge var vår lärare i ryska, en legendar som jag har skrivit om tidigare (se söndagsbetraktelse nr 454).

Nästan lika tråkigt som beskedet om Stefans död var det att inse att han hade varit död i över ett år, sedan den 5 oktober 2024. Utan att vi hade vetat. Men hur kunde han då vara en så god vän och kamrat, om ingen av oss visste under så lång tid att han var död? Jo, så kan det nog vara när man är en grupp som ses ungefär en gång om året och känner varandra väldigt väl sedan tidigare men inte umgås på något annat sätt än vid de där årliga träffarna. Den här gången råkade det dessutom av olika skäl dröja mer än ett år.

Från och med nu ska jag göra något som man faktiskt bör göra när man har uppnått den här åldern och människor man känner går bort med jämna och ojämna mellanrum: Läsa dödsannonserna.