Söndagsbetraktelse nr 564
I fredags begravdes Jenny Lambertz i Kättilstads kyrka. Hon var bara 57 år gammal och avled den 19 februari efter en kort tids aggressiv cancersjukdom. Jag pratade med henne sista gången den 15 januari. Då hade hon mycket ont och sa att hon hade tappat all livsgnista. Hon ville inte ta de starkaste smärtstillande medicinerna, för de fick henne att må så dåligt.
Jenny var dotter till Birgitta Lambertz. Min pappa Lasse gifte sig med Birgitta i januari 1986, sedan mamma Elsvig dött åtta år tidigare av en tumör på hjärnan. Bara tre månader efter vigseln dog sedan pappa, i april 1986, av en hjärtinfarkt. Men då hade Birgitta och Jenny bott hos honom i villan i Kisa i fyra år, sedan 1982. Jenny sa att hon tyckte mycket om pappa, att han blev som en far även för henne.
Vid den tiden, alltså åren 1982 – 86, var Jenny 13 till 17 år gammal. Vår familj var ofta där i Kisa på besök, och våra barn Petter och Karin var 8 till 12 respektive 5 till 9 år gamla. (Hanna föddes 1985.) De gillade Jenny och hon tyckte om dom. Petter skrev i vår ”familjebok”, som Susanne och jag satte ihop med hjälp av barnen år 2017–18, att han egentligen inte gillade att farfar hade flyttat ihop med Birgitta, men att han tyckte det var okej ändå på grund av att Jenny kom med ”i paketet”.
Jenny spelade flöjt och klarinett och var väldigt bra på det. Hon var också väldigt bra på blommor och jobbade med sin mamma i deras blomsterbutik i Kisa. När man ser tillbaka på hennes liv måste man ändå konstatera, tyvärr, att det var kantat av svårigheter. Problemen var av olika slag, men framför allt var det sjukdom som förstörde väldigt mycket för henne. Hon fick bl.a. fibromyalgi och blev tidigt förtidspensionerad.
Så på många sätt var Jennys liv en ledsam saga. Men tänk så viktigt det då är att hon fick en son, Björn Lambertz, som är en mycket klok, intelligent och rar person. Björn har nu fin kontakt med sin pappa Mårten, men man måste säga att han blev som han blev mycket på grund av sin kloka snälla mamma. Och inte minst därför var den psalm som sjöngs på Jennys begravning så rörande välfunnen:
Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du