Göran Lambertz: Söndagsbetraktelse nr 569

Birgitte Bonnesen, Brottsliga uppgifter, Högsta domstolen, Intervjuer, Lögner, Meddelarfrihet, Rimlig lag?, Svindleri, Vilseledande, Yttrandefrihet

Hur kunde Birgitte Bonnesen frias av Högsta domstolen på grund av sin yttrandefrihet? Får man verkligen som bank-VD ljuga i intervjuer med journalister på ett sådant sätt att lögnerna annars är brottsliga, t.ex. så att man vilseleder marknaden och allmänheten om bankens ställning och värde (s.k. svindleri)? Varför är det tillåtet att ljuga just i medierna?

Först ska sägas att HD inte slog fast att Birgitte Bonnesen ljög. Och domen är skriven på ett sådant sätt att man har anledning att tro att domstolen menade att det faktiskt inte var bevisat att hon ”spred vilseledande uppgifter”. Men HD prövade aldrig den saken, eftersom man kom fram till att hon inte skulle dömas även om hon ljög.

Så varför kan det vara tillåtet att i intervjuer med journalister sprida uppgifter som är brottsliga?

Frågan är svår och krånglig och Högsta domstolen var till och med oenig om anledningen. En ledamot ville förklara det på ett annat sätt än de övriga fyra.

Majoriteten i HD motiverade sitt svar på frågan i huvudsak så här:

Frågan om ett brottsligt uttalande ska vara tillåtet beror framför allt på 1) omständigheterna som uppgifterna lämnades under, 2) personens syfte med att meddela uppgifterna och 3) syftet med yttrandefriheten. I det här fallet handlade det om svar på frågor av granskande journalistisk karaktär. Det har inte på något sätt framkommit att Birgitte Bonnesens syfte med att delta i intervjuerna var att använda dem som ett medel för att sprida vilseledande uppgifter som skulle påverka bedömningen av Swedbank. Därför var uppgifterna tillåtna även om de var brottsliga.

Det kan översättas ungefär så här:

Det är mycket svårt för den som representerar ett företag att svara på granskande intervjufrågor utan att riskera att skada företaget. Om man inte själv har sökt sig till intervjun i syfte att lämna vilseledande uppgifter, får dessa därför tillåtas även om de är brottsliga i och för sig.

Eller med andra ord ungefär: Man är inte skyldig att tala sanning i en intervjusituation som man inte själv har sökt sig till, om sanningen innebär att man orsakar stor skada för sitt företag.

Är det rimligt att lagen är sådan? Ja, jag tycker det.

Och mycket talar alltså för att Birgitte Bonnesen skulle ha friats även om hon inte hade haft yttrandefrihetens skydd.

Vem får skämmas mest efter denna historia?

PS Jag har skrivit om Birgitte Bonnesens mål tidigare, se söndagsbetraktelse nr 345, extrabetraktelsen den 4 oktober 2022 samt rättsårsbetraktelserna 2022–25.