Söndagsbetraktelse nr 575

I går kom nyheten att en av Zaida Cataláns mördare har dömts till döden i Kongo Kinshasa. Om ni inte har sett Uppdrag granskning om mordet så gör det. Det är så skakande som något kan vara, och det är oerhört bra journalistik.

Zaida Catalán var 36 år gammal när hon var på farligt FN-uppdrag i Kongo-Kinshasa tillsammans med en amerikansk kollega, Michael Sharp. De skulle utreda massgravar och våldsamheter i Kasai-provinsen när de kidnappades och avrättades av en väpnad milisgrupp.

Zaida var språkrör för Grön Ungdom några år i början av 2000-talet. Hon var jurist och jag träffade henne en gång när vi deltog i en debatt tillsammans i Uppsala. Vi pratade en stund efteråt och jag tyckte att jag lärde känna henne lite grand. Hon var en smart, energisk, härlig person, och jag sörjde henne mycket. När SVT sedan visade dokumentären om det som hände var jag djupt skakad. De båda unga FN-utredarna råkade ut för det värsta man kan tänka sig, och jag kan bara föreställa mig hur det måste ha varit. När de förstod att de hade lurats i en fälla, och inte skulle få leva.

Men nu har jag fått veta var hon ligger begravd, på Gärdslösa kyrkogård på Öland. Dit ska jag åka och lägga en blomma på hennes grav, kanske redan i sommar.

I går var det ju annars vår nationaldag. Jag minns debatten i början av 1980-talet när frågan togs upp om vi skulle göra om Svenska Flaggans Dag till Sveriges nationaldag. Det var många som tyckte att det var dumheter, för nationalistiskt. Men nu är det glömt, och nu är vi rätt glada för dagen.

I Uppsala firades det rejält och fint. Men jag firade genom att sitta hemma och jobba. Många timmar, och ovanligt disciplinerat för att vara jag. Dumt förstås att inte fira på riktigt, men skönt att få jobbet gjort. Så kan man också ha det ibland som pensionär.

Men innan jag går och lägger mig ska jag skåla för nationaldagen i ett glas vin och se det där hemska avsnittet av Uppdrag Granskning igen.