Söndagsbetraktelse nr 577

Det är inte ofta jag skriver om böcker som jag har läst, men nu vill jag säga några ord om en fin liten bok: Kostas klippa av Lena Köster, som är författare och konstnär, tidigare journalist. Lena och hennes man Sten är mina goda vänner, så jag är inte objektiv. Men jag tror jag vågar säga att den som läser denna bok kommer att känna sig både upphöjd av den sköna berättelsen och bättre till mods.

Boken handlar om en svensk kvinna som är 62 år gammal, Hilde. Hennes andra man har just dött, och hon är sorgsen och vilsen. Hon reser till en grekisk ö för att vara med på en målarkurs, men ganska snart bestämmer hon sig för att skippa kursen och i stället leva bland människorna där på ön, fundera och måla lite på egen hand. Hon söker sig till en klippa vid havet och träffar där en äldre man, Kostas. Han sitter där varje dag, är blind och har en cancersjukdom som gör honom ledsen och tyst.

Hilde kommer också till klippan varje dag, och så småningom växer det fram en fin vänskap mellan dem. Kanske börjar det närma sig kärlek.

Men en dag dör Kostas, och då förstår Hilde hur mycket han och de små samtalen har betytt för henne. Hans syster säger att Hilde också har betytt väldigt mycket för Kostas. ”De sista månaderna av sitt liv var han lycklig, det var din förtjänst.”

Kostas klippa har några små men viktiga budskap. Krångla inte till ditt liv, utan låt det komma till dig och ta emot vad det ger. Skäms inte i onödan för saker, det är inte så illa som du tror. Värna vänskapen och kärleken så mycket du kan.

Det är en lågmäld och vacker bok som man flyter igenom helt lätt. En av de bästa romanerna som jag har läst på senare tid.