Söndagsbetraktelse nr 579
Det här blir en så kallad uppföljningsbetraktelse. Alla vet förstås vad det är för något, nämligen en betraktelse som följer upp några tidigare.
I nr 574 skrev jag om Oplanerat insomnande. Jag hade somnat utan att vara medveten om det (framför allt framför tv:n) 15 gånger i maj. Och därmed fick jag böta 1500 kr till välgörande ändamål. Jag skrev att jag skulle försöka komma ner till högst tio oplanerade insomningar i juni, åtta i juli och sex i augusti, noll senast i maj nästa år. Men redan i juni kom jag ner till fyra. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det var medvetenheten och en viss försiktighet som gjorde det. I juli är det än så länge noll.
I nr 575 skrev jag om Zaida Catalán och det fruktansvärda mordet på henne 2017. Jag tycker att hon var en riktigt fin människa, och jag skrev att jag nog skulle åka och lägga en blomma på hennes grav i sommar. Och det ska jag göra. Den 25 eller 26 juli åker jag till Gärdslösa kyrka på Öland.
I nr 576 skrev jag om Välbefinnande och att Sverige har åkt ner en bit på listor bland länder där man har försökt mäta lyckan. Jag skrev att jag inte kan låta bli att ställa frågan vad som skulle kunna få människorna i vårt land att allmänt känna sig mer till freds och bättre till mods. Och jag har bestämt mig för att själv försöka göra något. Vad? Det berättar jag så småningom.
I nr 577 skrev jag om Lena Kösters bok Kostas klippa och om dess budskap, 1) att vi inte bör krångla till våra liv utan låta det komma till oss och ta emot vad det ger, 2) att vi inte bör skämmas i onödan för saker och 3) att vi bör värna vänskapen och kärleken så mycket vi kan. När jag sedan har funderat har jag kommit fram till att jag inte tror att jag krånglar till det för mycket, inte heller skäms jag i onödan. Men däremot måste jag tänka på att värna vänskapen och kärleken mer än jag gör.
Och i nr 578 (förra söndagen) skrev jag om en Nationalparksresa med onda fötter. Väl hemkommen hade jag såriga fotsulor och gick med krycka i några dagar. Men nu är det gudskelov bra, och i skrivande stund (lördag kväll) beger jag mig med gode vännen Sten K till nationalpark nr 30, Haparanda skärgård. Den här gången är det tåg, buss, båt och kort behaglig vandring som gäller. Och fina Haparanda Stadshotell (se bilden).