Söndagsbetraktelse nr 593

När kung Harald låg för döden för några veckor sedan sa en reporter: ”Många människor har samlats utanför slottet i Oslo, fulla av oro.” Då slog det mig ovanligt starkt hur orimligt vårt förhållande är till att gamla människor dör.

Alla ska ju dö, utan undantag. Och om man är 89 år gammal är det rätt naturligt att det händer om inte alltför lång tid. Särskilt om man är svårt sjuk. Hur konstigt är det inte då att tala om ”oro”?

Men ändå är det nästan ingen som reagerar över ett sådant sätt att uttrycka sig. Det uppfattas som helt naturligt att säga att människor känner ”oro”. Vad beror det egentligen på?

Det kan inte bero på att människorna inte erkänner döden som en ofrånkomlig och därför fullkomligt naturlig del av livet. Alla vet hur det är och erkänner det, även om de kanske inte vill säga det, eller ens tänka på det. Det finns ett obehag kring döden som många helst lägger undan. Och det är inte särskilt konstigt.

Men för den skull borde väl ingen känna verklig ”oro” för att en gammal person ska dö?

Jamen då är det kanske bara ett felaktigt sätt att uttrycka det på? Människorna känner väl egentligen inte oro, det är bara som man säger?

Men – få reagerar mot detta sätt att uttrycka sig. Det betraktas som fullkomligt naturligt att säga något som är fullkomligt onaturligt.

Jag tror vi skulle få ett bättre sätt att se på döden om vi tänkte ungefär så här: När man har levt ett långt liv kan man vara djupt tacksam, både för att man fick leva och för att livet blev långt. Då är döden ingenting annat än ett gott slut. Den är absolut ingenting att känna ”oro” för, i varje fall om den inte blir onödigt plågsam.

Och varför skriver jag det här? Jo, mest för att jag tror att det är bra för oss att se på döden på ett annat sätt än många gör. Men också för att en sundare syn på döden kan få igång en sundare diskussion om dödshjälp för den som är oåterkalleligt sjuk.

Fundera gärna ett ögonblick på det.