Söndagsbetraktelse nr 594

En del människor råkar förskräckligt illa ut. Jag har flera i min bekantskapskrets just nu. En har fått otroligt jobbig Parkinson, en annan har blivit lurad på flera miljoner kronor, en tredje har blivit fråntagen sina möjligheter att arbeta inom yrket, en fjärde har fått sitt företag försatt i konkurs efter hård kamp, en femte har fått ett mycket ledsamt sjukdomsbesked och en sjätte har fått nej till uppehållstillstånd. I samtliga fall oåterkalleligt.

Även om ett par av dessa personer kunde ha varit lite försiktigare eller noggrannare, är alla helt eller nästan helt oskyldiga till den tyngd som de har fått på sina axlar. Stora skulder, inget arbete, enorm trötthet, osäker framtid. Sorg.

Vad gör man då, när man har drabbats? Vad gör man som medmänniska?

Det känns förmätet att ”ge råd”. Men som drabbad måste man nog tillåta sig att förbanna sitt öde, låta orättvisan sjunka in, känna sorgen och inte skjuta den ifrån sig. Sedan tror jag att man ska göra allt man kan för att kämpa på med de nya förutsättningarna. Se det som ändå är gott i livet. Planera den framtid man har, och knyta nävarna.

Som medmänniska måste man visa att man bryr sig, visa omtanke, ge värme, vänskap, stöd och kärlek. Inte klandra, inte ens den som kanske lite grand får skylla sig själv. Göra en liten insats om man kan.

Och tacka sin lyckliga stjärna för att man själv har sluppit.