Söndagsbetraktelse nr 73
Det har varit en ovanligt nyhetsfylld vecka. Och en av nyheterna kan jag inte låta bli att kommentera, den om Therese Johaug. För övrigt finns det en koppling mellan stormen kring henne och ett par av veckans nyheter i övrigt: HG Axbergers rapport om Riksrevisionen och det kokande missnöjet med ledningen på Karolinska sjukhuset efter den s.k. KI-skandalen.
Arne Ljungqvist och andra experter säger att Therese Johaugs förklaring till de förbjudna clostebol-värdena i hennes blod är trovärdig. Och inget talar än så länge för något annat än att det gick till just så som hon säger; hon fick beskedet av läkaren att läppsalvan var tillåten och hon litade på det.
Ändå fylls nu medierna av misstänkliggöranden och förlöjliganden. Det påminns om att Martin Johnsrud Sundby nyligen fällts och om norsk skidsports oklara förhållningssätt till astmamedicin. Och det påpekas att Therese Johaug har det fulla ansvaret för vad hon stoppar i sig och smörjer in sig med; därför förtjänar hon nu en lång avstängning sägs det. I den sorgliga grenen publikfriande elakheter har Johan Croneman hittills gått allra längst (DN 15.10).
Kampen mot dopning inrymmer ett par svårigheter som ställer till det för den som vill förhålla sig till dopningsmisstankar och till idrottsutövare som testas positivt. Den första svårigheten är att sanktionssystemet slår nästan blint. Det gör att den fundamentalt viktiga gränsen mellan fusk och slarv tenderar att suddas ut. Den andra svårigheten är att veta hur man ska se på dom som ligger nära gränsen för det förbjudna.
1. Ett delvis blint sanktionssystem måste vi nog ha för att dopning ska kunna bekämpas effektivt. Det blir för lätt att komma undan annars. Man kan inte bygga systemet på den princip som gäller inom juridiken, att straff fordrar bevisad verklig skuld.
Därför är det nog rätt om Therese Johaug blir avstängd under en tid, fastän hon sannolikt inte har någon verklig skuld till det som hände. Men i den moraliska bedömningen av hennes handlande måste vi förstå det som är avgörande, nämligen att hon inte ska betraktas som en fuskare bara för att hon fälls. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan fusk och misstag. (Läs gärna Lena Anderssons ovanligt svavelosande artikel på sid. 5 i DN 15.10.)
2. I alla möjliga sammanhang är det frestande för människor att ligga på gränsen till det otillåtna utan att gå över den. Skatteflykt, forskningsslarv, diskutabla genvägar och prestationshöjande medel är samma andas barn. Lätt att säga att man ska ha tillräcklig marginal till det förbjudna, betydligt svårare att göra.
Åtminstone i de fall där regelsystemet ställer upp en någorlunda tydlig gräns, är det den gränsen som måste gälla. Så är det i fråga om dopning. Den idrottsutövare som använder tillåtna prestationshöjare (vilket de flesta gör) bör därför inte klandras. Och det bör inte heller det idrottsförbund som sanktionerar det, t.ex. Norges skidförbund. Att i detta sammanhang försöka dra upp någon annan gräns – för "nästan fusk" eller "lagligt men omoraliskt" – skapar alltför mycket otydlighet.
Som ofta är det grundläggande problemet i debatten om Therese Johaug att alltför många föredrar enkla svar framför problematisering och nyanser.
Kopplingen till Riksrevisionen och KS/KI då? För att ta det snabbt (jag återkommer till saken): Reaktionerna mot många av de inblandade har blivit fullkomligt oproportionerliga. Ord som fusk och korruption används för det som är slarv och misstag av i grunden hedervärda personer. Det är en sorglig effekt av förenklingarnas blinda jakt och den starka viljan hos de osäkra att vara på rätt sida när drevet går.