Söndagsbetraktelse nr 95
Jag kan vara lite tjatig med vissa ämnen. Städer är ett sådant. Men nu finns det tre orsaker att skriva om det ämnet igen, så då gör jag det.
De tre orsakerna är: 1. Torgny Lindgren är död. Han sa någon gång att hans favoritsyssla var att vandra i storstäder. Berlin gillade han allra bäst. 2. På vår lista över ”50 städer som man måste se innan man dör” har vi nu besökt nr 46, Havanna. 3. Efter en resa kan man inte låta bli att förundras över städers skilda förutsättningar. Hur rättvist är det egentligen att jämföra och betygsätta städer som har så olika villkor som t.ex. Havanna och New Orleans eller Mariefred och Oxelösund?
1. Det är så många som har skrivit och talat fint om Torgny Lindgren, så jag ska avstå från att försöka tävla i den grenen. Bara säga att han är en av de författare som jag gillar allra bäst. (Ja just det, gillar, inte gillade. För om döda författare talar man ju i presens när man talar om dem som författare.) Han bodde i prästgården i Tjärstad, i Kinda kommun, invid den kyrkogård där min farfar och farmor och mina fastrar och farbröder ligger begravda. Ett par kilometer från Valla, där min kusin Gunilla bodde (se Söndagsbetraktelse nr 53). Och när jag träffade honom ett par gånger talade han med stor värme om Gunilla, som i många år hade en lanthandel där han brukade handla.
2. På 50-listan (som är något justerad sedan jag skrev om den i Söndagsbetraktelse 32) återstår nu Marrakech, Teheran, Shanghai och Hongkong. Inom fem år ska vi ha besökt även dessa fyra. Åtminstone om jag får bestämma …
3. Havanna är en så sliten stad att den måste kallas delvis förfallen. Hundratals byggnader är i ett sådant skick att man undrar varför de inte har rivits för länge sedan. Det fordras miljarder och åter miljarder konvertibla pesos om man ska kunna restaurera hela staden. Och Kuba är ett fattigt land, så pengarna kommer inte att finnas under överskådlig tid om inte andra länder går in och hjälper till (som de i viss mån gör). Samtidigt är vart tionde hus i Havanna så vackert att man knappt kan se sig mätt. Men helhetsbetyget kan bara bli en trea på en femgradig skala.
I New Orleans var förutsättningarna helt annorlunda efter orkanen Katrinas massaker år 2005. Där fanns alla de där miljarderna. Och i dag är nästan allt återuppbyggt och fint igen. En klar femma.
Mariefred är en av de härliga småstäder i Sverige som har både historien, läget och de gamla vackra husen på sin sida. En femma precis som Visby, Vadstena, Sigtuna, Uppsala, Lund, Stockholm och ytterligare ett par. Oxelösund fick ett nytt centrum på 1950-talet och det Gamla Oxelösund fick ge plats för ett stort järnverk och en utbyggnad av hamnen. Förlåt alla Oxelösundsbor, men staden är ful och opersonlig. En etta. (Vi glömmer de andra ettorna nu.)
Men frågan var ju om det är rättvist att jämföra och betygsätta när premisserna skiljer sig åt så mycket. Och svaret är förstås nej. Men säg den betygsättning som är rättvis.