Söndagsbetraktelse nr 99

Påskdagens söndagsbetraktelse kommer från San Marino, där Susanne och jag igår firade (tillsammans med Karin, Hanna och Petter T) att det är 45 år sedan vi träffades. Det var den 15 april 1972 på Kantorsgatan, ett studentbostadsområde i Uppsala där Susanne bodde tillsammans med bl.a. Gudrun Hörnquist, min klasskamrat från gymnasiet i Linköping. Det var Gudruns förtjänst att jag blev bjuden på deras korridorfest; jag var i Uppsala och gjorde lumpen.

Jag minns den där festen som om det var i går. Det var Björn och Agneta och Ingrid och Sam och Rolf och Gudrun och Susanne. Och så jag. Susanne snusade, och kanske lite grand under inverkan av vinet sa jag att jag aldrig hade pussat en flicka som hade snus under läppen. Sexton månader senare föddes Petter, för vi blev snart helt säkra på att vi ville ha barn tillsammans. Susanne var 21 och jag 23. Det var lycka.

I ärlighetens namn besökte vi San Marino mest som en del i vårt (mitt?) listbeteende. Vi hade tre länder kvar att besöka i Europa, nu har vi två. San Marino är ett intressant litet land med ca 30 000 invånare, en av världens äldsta stater. När Kyrkostaten Italien bildades år 1861 lyckades San Marino bevara sitt oberoende genom ett vänskapsavtal med Italien. Landet var neutralt under andra världskriget och blev en fristat för många italienska judar. Statsskicket är parlamentariskt demokratiskt med 60 ledamöter i parlamentet, en regering som väljs på fem år och två statschefer som utövar ämbetet samtidigt och som väljs av regeringen.

Men framför allt är San Marino mycket vackert. Den egenskapen delar landet med denna betraktelses huvudperson.