Halvårsbetraktelse om Quickärendet 2020

Claes Borgström

Den 15 maj avled Claes Borgström, enormt saknad. Om det har vi i Öjegruppen skrivit i en minnesruna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Så här skrev vi:

”Vår vän Claes Borgström har avlidit 75 år gammal. Han var bosatt i Stockholm med sin hustru Märit och efterlämnar tre barn från tidigare äktenskap med familjer.

Claes var helt orädd och engagerade sig tidigt för utsatta människor ­– bl.a. i KRUM (för kriminalvårdens humanisering), RFHL (för rättigheter, frigörelse, hälsa och likabehandling) och RFFR (för familjers rättigheter). Han var också en advokat som särskilt värnade barns rättigheter. På 80-talet drev han den omtalade Birkagårdsrättegången för en barnstuga mot Stockholms kommun.

För allmänheten blev Claes känd när han varje rättegångsdag kommenterade målet mot Christer Pettersson 1989 i Dagens Eko. Han blev också Sveriges första manlige jämställdhetsombudsman 2000 och var en av de få riktigt genuina manliga förkämparna i vårt land för jämställdhet och kvinnors rättigheter.

För oss är det Claes i rollen som advokat och försvarare i brottmål sedan 1980 som står i fokus. Hans egenskaper gjorde honom snabbt till en av Sveriges mest anlitade försvarare, känd för exceptionell skicklighet i rätten. Claes retoriska teknik var analytisk och skenbart enkel. Och i slutändan mycket övertygande. Hans insatser för sina klienter präglades också av ett grundläggande humanistiskt perspektiv som gjorde honom mycket efterfrågad och omtyckt. Claes var en advokat med ovanlig resning och bredd.

På 90-talet var Claes försvarare för Thomas Quick (senare Sture Bergwall). När Bergwall tog tillbaka sina erkännanden 2008 och senare frikändes angreps Claes för att ha medverkat till en rättsskandal genom en svag insats under utredningen och i domstolarna. Claes valde att rakryggat hävda sin uppfattning om det som hänt men fick se hur kollegor vände honom ryggen. Claes visste dock att han hade gjort precis det han skulle och var ingalunda en bruten man.

Det var en stor förmån att i vår krets få ta del av Claes klokskap och erfarenhet. Hans charm och känsla för trevnad var en stor tillgång när allvarliga ting avhandlades.

Vi saknar vår fantastiske vän.”

Claes artikel i SvD och debatten efter den

Innan Claes avled hade han skrivit en debattartikel om Quickärendet som Svenska Dagbladet hade beslutat att publicera. När coronapandemin tog greppet om landet sköt man på publiceringen för att inte artikeln skulle hamna i medieskugga. När Claes sedan avled, för övrigt i sviterna av covid-19, publicerade tidningen artikeln den 29 maj efter samråd med Claes hustru Märit. Det här är Claes artikel:

https://www.svd.se/borgstrom-quick-fallen-var-ingen-rattsskandal

För den som inte kommer åt artikeln kan det viktigaste sammanfattas med det som Claes skrev allra sist i den: ”Bergwalls psykiska status i kombination med hans sätt att berätta och de unika omständigheter han beskrivit gör att det saknas anledning att betvivla hans ursprungliga berättelser om de mord han har erkänt.” I klartext skrev Claes att Bergwall begick de mord han dömdes för.

Och så här förklarade Claes skälen till att han skrev artikeln och därmed bröt mot den lojalitet som han enligt advokatetiken var skyldig sin tidigare klient: ”Klientlojaliteten är ett grundläggande inslag i advokatens verksamhet, vilket innebär att klientintresset går före andra intressen förutsatt att advokaten håller sig inom lagens råmärken. Advokaten har tystnadsplikt gällande vad som förekommit mellan hen och klienten. – Bergwall har dock löst mig från min tystnadsplikt. Det gjorde han år 2008 i ett telefonsamtal mellan oss två, omkring en timme före den intervju Hannes Råstam genomförde med mig för SVT. – Jag är ändå skyldig att överväga om jag skadar honom genom att uttala mig. Förutom kravet på lojalitet mot den enskilde klienten Bergwall är det också nödvändigt att ta hänsyn till hur ’det allmänna klientkollektivet’ kan komma att påverkas av att en advokat beskriver sin klients agerande i ett rättsligt ärende. – Bergwall har, efter att han återtagit sina erkännanden, beljugit och förtalat mig och lyckats dupera i stort sett alla i medierna och övriga mer eller mindre etablerade professionella kommentatorer om vad som faktiskt förekommit under de aktuella åren. Det har fått till följd att ’rättsskandalen’ tycks ha fått fäste hos allmänheten med allt vad det innebär för förtroendet för rättsväsendet. – Mot bakgrund av vad som redovisats ovan får lojaliteten vika för allmänintresset.”

Bergwalls nuvarande advokat Thomas Olsson skrev en replik med kritik mot Claes Borgström. Han menade att det skäl som denne hade för sin artikel var rent personligt och klandrade honom dessutom för att under utredningarna och rättegångarna inte ha ingripit för att få Bergwall friad. Advokater måste ibland slira lite grand på både sanning och logik för att få ihop ett försvar för klienten.

Vi i Öjegruppen sände en motreplik till tidningen, men SvD ville inte fortsätta den polemiska debatten. Man bad i stället att någon av oss skulle skriva en mer framåtsyftande artikel. Detta gjorde jag, och den publicerades i tidningen i söndags (nätet) och måndags (papperstidningen). Det här är en länk till artikeln: https://www.svd.se/lambertz-vi-maste-avsta-fran-pajkastning/i/utvalt/om/fallet-sture-bergwall

För den som inte kan läsa via länken kan det viktigaste sammanfattas genom de tre åtgärder som enligt mig, med hänvisning till Claes Borgström, måste vidtas för att samma sak som skedde i Quickärendet aldrig mer ska kunna upprepas:

”1. Vi måste genomföra en lagändring som gör det omöjligt för åklagare att riva upp lagakraftvunna morddomar efter resning. Ett sådant undanröjande måste fordra domstolsprövning. Här handlade det om sex domar för åtta mord efter långvarig utredning och eniga domstolar. Det handlade om föräldrar vars barn hade mördats. Det är alldeles orimligt att åklagare lättvindigt kan besluta att sådana domar inte ska gälla.

2. Åklagarna måste få en omsorgsplikt när en dömd person återtar ett tidigare erkännande. I resningsprocessen hölls ett enda förhör med Sture Bergwall, inga besvärliga frågor ställdes. Givetvis borde han ha tillfrågats hur han vid tio olika tillfällen i tre olika mordfall kunde peka ut den plats där en hund senare skulle komma att markera för molekyler av död människokropp. Och han borde ha tillfrågats hur han kunde veta att det skulle ligga en såg i skogen efter två mord som han sagt sig ha begått. Och så vidare.

3. Vi måste se till att det aldrig mer tillsätts en statlig utredning – såsom Bergwallkommissionen – med ett mandat som utgår från att en friande dom innebär att den åtalade måste vara oskyldig. En sådan utgångspunkt kan man ha om oskulden är uppenbar, men inte annars. Och särskilt inte om den friande domen har tillkommit utan prövning av bevisningen.”

Debatten fortsätter. Det var en oerhörd sak som hände i Sverige åren 2008 – 2013. Det är en viktig uppgift för vårt rättsväsende – inkl. lagstiftaren – att se till att något sådant aldrig kan hända igen.

Människors syn på saken efter Claes Borgströms ord

Effekten av Claes Borgströms artikel har varit tydlig. En rad personer har uttryckt stöd för Claes och den linje som han hävdade. Den effekten har varit ungefär lika markant nu som när Justitiekanslern i juni 2018 avslog Bergwalls skadeståndsanspråk. Han fick ingenting alls. Och sedan avstod han från att väcka talan i domstol trots att det där hade räckt att visa ”skada” och ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning”. Det hade varit mycket lätt för vilken advokat som helst, om sanningen hade varit att Bergwall blev oskyldigt dömd.

Såvitt jag kan bedöma har Claes Borgströms artikel betytt mer för människors syn på skuldfrågan än de försök som jag själv har gjort att visa den enorma styrkan i bevisningen mot Bergwall, bl.a. att den vid en rent matematisk beräkning motsvarar en sannolikhet för hans skuld på långt över 99 procent.

Att Claes Borgströms ställningstagande betyder mycket är inte förvånande. Han var allmänt känd som en ovanligt skicklig försvarare med hög integritet och stor omsorg om sina klienter. Och dessutom hade han förstahandskunskap när det gällde utredningen och det som hände i domstolarna. Han var nämligen där.  Människor förstår att Claes hade hög trovärdighet i det som han skrev.

Trots effekten av Claes Borgströms artikel är det för tidigt att säga att det har vänt när det gäller allmänhetens syn på saken. Av de drygt 1200 namn som jag har noterat som stödjare respektive motståndare, när jag själv har argumenterat för att utredningarna och domarna mot Thomas Quick var riktiga, är visserligen ca 70 % stödjare. Men det ska man inte dra för stora växlar på, det är naturligt att fler stödjare än motståndare har gett sig till känna för mig.

Man kan förstås diskutera vilken betydelse det har hur många som tror si eller så. Sanningen är ju som den är, oavsett vad vi tror. Men eftersom det hos många tycks finnas en uppfattning att nästan alla tror på den s.k. rättsskandalen – det gav bl.a. Svenska Dagbladets rättskrönikör Mårten Schultz uttryck för i en kommentar till Claes Borgströms artikel – kan det ha sitt intresse.

Varför inte ett förtalsmål?

Vi i Öjegruppen har flera gånger diskuterat om vi, eller någon av oss, borde väcka en skadeståndstalan för förtal. I medierna har det ju i olika sammanhang skrivits och sagts i ofta kränkande ordalag att framför allt Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Sven Å. Christianson och Claes Borgström såg till att Sture Bergwall dömdes oskyldig för åtta mord.

Så varför har vi inte inlett någon sådan process om vi är så säkra på vår sak som vi säger?

Det finns i huvudsak tre anledningar.

Den första är att en process skulle vara mödosam, tidskrävande och inte särskilt rolig att ägna sig åt.

Den andra anledningen är att det finns en kostnadsrisk med förtalsmål. Sådana är mycket svåra att vinna, särskilt mot medierna. Och man kan mycket väl tänka sig att en domstol kommer fram till att det var försvarligt av tidningar, radio och tv att skriva och säga som de gjorde ÄVEN OM utredningarna och de fällande morddomarna mot Quick var riktiga. Varför? Jo, därför att myndigheterna – framför allt åklagarna och Bergwallkommissionen – ju har sagt att det begicks allvarliga misstag. De har visserligen fel, men så har de faktiskt sagt. Och då var det kanske rimligt av medierna att skriva ungefär samma sak?

Den tredje anledningen är att en eventuell vinst för oss i en förtalsprocess skulle vara svår att hantera för samhället. Då skulle det slås fast att medierapporteringen varit felaktig, vilket är nästan detsamma som att Bergwall är skyldig. Först blir Bergwall friad efter resning. Sedan blir han i praktiken förklarad skyldig i en förtalsrättegång. Sådant kan nog visserligen behöva inträffa ibland, men vi har hittills sagt oss att det bör undvikas i det längsta.

När har Quickärendet vänt?

Det går som sagt inte att hävda att det har ”vänt” än, om man med det menar att majoriteten av intresserade personer inser – eller åtminstone tror – att Thomas Quick dömdes korrekt. Man kan ju också fråga sig hur detta i så fall ska kunna konstateras, någon enkät e.d. om saken lär knappast bli genomförd. Om medierna skulle ändra sig och skriva att de hade fel, då skulle det säkert gå fort. Men något sådant lär inte hända. Det tar säkert emot för mycket att erkänna att allt man sa och skrev om Quickärendet mellan 2008 och 2015 var tokigt. Så viktig är inte sanningen, och inte heller att ge upprättelse åt de personer som man har förtalat.

Men med detta sagt måste man se Svenska Dagbladets agerande i fråga om Claes Borgströms artikel (se ovan) som en försiktig halv reträtt. Längre kunde man nog inte komma just nu, och det hedrar tidningen att den i alla fall ställde sig på neutral mark. Kulturdebattredaktören Elsa Westerstad tycks ha insett något viktigt. Även tidigare har SvD intagit en försiktigare hållning än flera andra. Särskilt Dagens Nyheter (som visserligen vacklade lite 2012), Aftonbladet och Sveriges television har starkt och högljutt hävdat ”rättsskandalen”.

Oavsett mediernas förhållningssätt framöver kan man nog tänka sig att olika händelser medför att verkligheten börjar sjunka in hos allmänheten. Att den redan gjort det bland juristerna i landet står klart. De allra flesta jurister som hör av sig säger (ungefär) att de förstår att Quick blev korrekt dömd. Bara fem jurister säger eller visar i dag öppet att de tror att Quick blev oskyldigt dömd (Sven-Erik Alhem, Alexander Barkman, Ralf G. Larsson, Mårten Schultz och Nils Schultz). Ytterligare två har sagt det privat till mig. (Jag har tagit bort två personer som jag tidigare hade med på denna lista sedan de förklarat att de inte tar ställning i skuldfrågan och därmed inte heller "tror" att Quick blev oskyldigt dömd.)

Bland journalister är det betydligt fler som öppet förlitar sig på rättsskandalen. I den skaran har under det senaste halvåret tillkommit Lisa Magnusson på Dagens Nyheter och Johan Rudström på Upsala Nya Tidning.

Men när kan det vara korrekt att hävda att ”det har vänt”? Jo, i varje fall om det står klart för de allra flesta intresserade att det blev fel när Bergwall friades från de åtta morden. Än så länge är det nog som sagt inte så. Och det gäller även om bl.a.

– JK-beslutet att avslå Bergwalls skadeståndstalan,

– ställningstagandet från Bergwalls advokat att inte väcka skadeståndstalan mot staten trots att 15 mkr är lätta att ro hem om man har rätt,

– Claes Borgströms besked,

– det som kan uppfattas som en halv reträtt av SvD, och

– de matematiska beräkningarna av bevisvärdet för Quicks skuld

tycks ha fått många att svänga.

Ett par av oss skriver f.n. på en bok som är tänkt att komma ut ”när det har vänt”. Den ska alltså inte argumentera för att Thomas Quick blev korrekt dömd utan utgå från att detta har blivit allmänt accepterat. I det läget är det intressant att analysera vad som hände under ”de förskräckliga åren”. Att försöka förstå varför nästan hela Sverige plötsligt blev blint. Om det nu var så plötsligt?

Den analysen är en mycket intressant övning. Jag påbörjar den sist i den här betraktelsen.

Diskussion med Alexander Barkman om bevisvärdet i Johanmålet

Den som har följt min blogg och mitt Facebookflöde angående Quickärendet vet att jag och advokaten Alexander Barkman skriver en gemensam promemoria angående bevisningen för Quicks skuld till mordet i Sundsvall på Johan Asplund. Vi argumenterar alltså mot varandra, jag för att bevisningen var stark, han för motsatsen. Detta började vi med i januari i år, och nu återstår bara Alexanders ”slutplädering”. Sedan lägger jag ut promemorian på min blogg för att var och en som är intresserad ska kunna bilda sig en uppfattning om argumentationen och styrkan i bevisningen.

Mordet på Olle Högbom

Ett av de mord som Thomas Quick erkände, men som inte hann utredas tillräckligt för att tas till åtal, var det på Olle Högbom. Olle var en yngling som försvann i Sundsvall år 1983 och som har varit försvunnen sedan dess. Quick berättade att han hade mött Olle en kväll i närheten av pojkens läroverk och dödat honom på skolgården.

I mars i år hade Dagens Nyheter en artikel om en journalist vid namn Martin Ezpeleta som börjat forska kring Olle Högboms försvinnande och bl.a. pratat mycket med Olles far Ruben, som aldrig gett upp sökandet efter sin son och som ända från början varit helt övertygad om att Quicks erkännande var felaktigt. Det stämde bara inte, tyckte han. Artikeln i DN utgår från detta, och det sägs bl.a. att ”en journalist med insyn i fallet menar att det var Ruben som knäckte gåtan Thomas Quick”.

Det kan vara intressant att jämföra med Thomas Quicks egna ord om saken. I sin bok Kvarblivelse skrev han år 1998 så här om mordet på Olle Högbom (s. 174 f.):

”Som jag nämnde igår har jag skrivit ett brev till O.H.:s föräldrar och idag lade jag det på postlådan. Föräldrarna har ju skrivit till mig tidigare, jag läste dessa brev innan jag skrev mitt brev och, osäker om det var rätt av mig eller inte att posta brevet, känner jag att det var riktigt. Jag skrev ordagrant så här:

’Bästa R och K.H                                    Säter den 19/6 1997

Detta brev är mycket svårt att skriva men jag känner att jag på något sätt vill höra av mig. Det smärtar mig djupt att Ni ännu inte fått visshet om vad som hände Er son den ödesdigra kvällen i början av september 1983. Jag har de senaste dagarna funderat mycket över om jag skall be Er komma hit till sjukhuset för att träffa mig. Jag vet inte om detta skulle vara möjligt – skulle Ni orka ett möte med mig, skulle jag orka möta dem som jag gjort så illa? Och skulle polisen tillåta det? Jag vet inte. Jag kan i alla fall skriva detta brev och det är min förhoppning att Ni orkar ta del av det. Jag vill tala om att jag, när semestrarna är över, kommer att göra allt jag förmår för att Ni skall få besked och visshet. Sanningen kommer att smärta men jag har förstått att vissheten kanske kan stå över denna smärta. När verkligheten är känd kan den aldrig göras okänd. Jag var alltså i Sundsvall en onsdagskväll i början av september 1983 och jag mötte O.H. i närheten av läroverket. Jag dödade O.H. på skolgården. Jag skall här inte beskriva händelsen, men jag vill att Ni skall veta att denna händelse växer fram, under kamp och outsäglig sorg och att jag tror att HELA händelsen skall vara framplockad mycket snart.

Jag vet att Ni, R, har skrivit en bok om O.H.:s försvinnande. Jag vill tala om att jag inte har läst den. Jag vet att Ni var närvarande under rättegången i Falun i maj. Ni fick då en bild av mig, mer än den som syns i massmedia. Jag önskar att Ni då också fick en viss förståelse för hur oerhört svårt det är för mig att ta fram de ohyggligheter som jag har orsakat och att detta svåra är en av orsakerna till att det dröjt så lång tid innan ni får/fått besked. Jag är bedrövad över all sorg och lidande jag har orsakat Er. Jag hoppas att dessa korta rader kan kännas som ett viktigt steg till visshet för Er.

Med all högaktning

T.Q.’

Hur kommer O.H.:s föräldrar att reagera på mitt brev? Ja, om detta vet jag inte. Jag kan däremot hoppas att brevet ger dem en trygghet i så måtto att de vet att jag är beredd att ge dem den visshet de under så många år har sökt.

OM JAG ORKAR … MÅTTE MIN ORK HÅLLA!

När jag pratade med Seppo häromdagen talade han om för mig att undersökningarna i Norge just nu ligger nere på grund av massmedias påträngande närvaro. Man väntar en tid och hoppas därigenom att intresset från media skall svalna så att de i lugn och ro får genomföra de undersökningar som måste göras. Resultatet av dessa måste jag kunna hantera, orka med. Inte minst med tanke på O.H.:s föräldrar.”

--

Så långt alltså Sture Bergwall, som hette Thomas Quick när han skrev dessa ord. Var och en är fri att fundera. Är det en lögnare eller en ångerfull mördare som skriver?

Det riktigt allvarliga med Quickärendet

Det är lätt att tycka att det riktigt allvarliga med Quickärendet är att det gick som det gjorde, att sex domar för åtta mord revs upp utan rimliga skäl med de svåra konsekvenser det fick för mordoffrens anhöriga och förtroendet för rättsväsendet, och att villfarelsen blev så omfattande.

Men för min del tror jag att något annat är betydligt allvarligare, nämligen att det inträffade är ett exempel på en stor svaghet i vårt land, något som jag nästan är benägen att kalla för en sjukdom. Det är svårt att ge en klar diagnos, att sätta fingret på problemets kärna. Men det handlar om bl.a. konformism, bristande öppenhet, svag motståndskraft, auktoritetstro, skoningslöshet, bristande kurage och dålig respekt för fakta och nyanser. Svagheten har visat sig på senare år inte bara i Quickärendet utan i flera andra affärer och ärenden som har blivit helt eller delvis missbedömda.

Hur kunde domarna mot Thomas Quick resas på det sätt som skedde, med mycket stark uppbackning av medierna och några tongivande personer, trots att fakta ända från början visade med stor tydlighet att processen var missriktad och innehöll grova felbedömningar? Jag tror det berodde på att det budskap som byggdes upp av framför allt Hannes Råstam, Sveriges television och Leif GW Persson fick så stor kraft att det blev ohejdbart med de förutsättningar som rådde. Och med förutsättningar menar jag då särskilt den svaghet i det svenska samhället som jag nyss berörde. Det handlade alltså om bl.a. konformism, bristande öppenhet, svag motståndskraft, auktoritetstro, skoningslöshet, bristande kurage och dålig respekt för fakta och nyanser.

Det svenska samhället kunde inte stå emot.

Men åtminstone ett par andra förhållanden spelade in, dels journalisternas utsatta arbetssituation, dels den tradition av försiktighet som finns bland oss jurister. Många skickliga journalister var sanningen på spåren, jag talade själv med tre sådana (förutom Kristina Hultman och Yrsa Stenius som tog konsekvenserna av sina ställningstaganden och anslöt sig till Öjegruppen). Det var för farligt att gå mot strömmen, man riskerade sitt goda rykte och sin försörjning. Väldigt många jurister förstod hur det låg till med skuldfrågan. Men hos oss finns en stark tradition att respektera rättsliga avgöranden. Och den s.k. oskuldspresumtionen står mycket stark. Man ifrågasätter inte ett frikännande. Den friade må vara uppenbart skyldig, det säger man bara inte när saken väl är rättsligt avgjord.

Det allvarligaste felet begicks hos Riksåklagaren. Om tjänstemännen där hade satt sig ner i lugn och ro och granskat Sture Bergwalls återtagna erkännanden, då hade de upptäckt några saker som de behövde kontrollera en extra gång, och med omsorg. Och hade de gjort det, så hade de snart förstått att de fällande domarna var riktiga med god marginal, och att det därför fanns all anledning att motarbeta eventuella resningsansökningar från Bergwalls sida. Nu gjorde de i stället tvärtom, de stödde resningsansökningarna och ansökte ibland själva om resning. När åklagarna hade bestämt sig hade bollen satts i rullning. Så som systemet ser ut var domstolarna prisgivna. Om åklagaren står på den resningssökandes sida, då blir domstolarna lama. Det såg vi både i hovrätternas resningsprövningar och i tingsrätternas frikännanden när åklagarna lagt ner åtalen. Här måste systemet ändras så att domstolarnas ansvar stärks.

Men det var medierna som befäste den villfarelse som drabbade nästan hela svenska folket. Det blev snabbt till en medial sanning att Sture Bergwall hade blivit oskyldigt dömd. Och den sanningen trummades in i människors medvetande på ett så kraftfullt sätt att det inte fanns något utrymme för motröster. Någon vilja att diskutera de motargument som framfördes fanns inte, i stället slogs de tillbaka med stor kraft. Åklagarna stärktes säkert i sin övertygelse av den kraftfulla medieströmmen; de gjorde verkligen något som var rätt och viktigt. Det blev snabbt svårt att stoppa processen. Inga nyanser fanns, fakta om bevisningen ignorerades eller förbisågs. Alla som trodde på budskapet om rättsskandalen var på rätt sida, alla andra på fel.

Efteråt har många börjat fundera. Sammanställningar av bevisningen har väckt tvivel, för ingen kan komma till någon annan slutsats än att den ser mycket stark ut vid ett lugnt och nyktert betraktande. Andra saker har hänt som skapat osäkerhet, som t.ex. Justitiekanslerns beslut att avslå Bergwalls ansökan om skadestånd. Varför går han då inte till domstol och håvar in sina lätta femton miljoner kronor? – Men så många hade tagit ställning med sådan fermitet och övertygelse att det även i detta läge var svårt för eventuella motröster att komma fram. Konformismen, rädslan, den bristande respekten för fakta fick genomslag även när tvivlen började växa. Det blev nästan som i diktaturländer; den eventuella hemska sanningen borde inte komma fram.

Jag tror att en villfarelse som den om Quick kunde uppstå i Sverige därför att vi har försummat viktiga saker i vårt land, bl.a. sådant som rör förutsättningarna för en öppen, tillåtande och intellektuellt hederlig debatt. Villfarelsen hade inte kunnat inträffa i t.ex. dagens Frankrike eller USA. Men jag tror också att villfarelsen hängde samman med den omständigheten att vi är ett ganska litet land. Några röster blir lätt starkt dominerande. Konsensus skapas snabbt. Den som går emot blir en irriterande faktor som slås bort.

När vi så småningom ska summera Quickärendet måste vi göra ett rejält omtag i vårt samhälle, ett omtag som stärker oss mot framtida allvarliga villfarelser och missuppfattningar. Det blir vår viktigaste läxa. Och vi behöver analysera problemen ordentligt i forskning och debatt.

Hur stärker man ett samhälles förmåga att stå emot tokigheter? Det räcker tyvärr inte med yttrandefrihet.