Söndagsbetraktelse nr 290

I många år har jag letat efter uppgifter om en trumpetare som hette Jörgen Hagelquist. Vi tittade på en dokumentär i K Special om honom för bortåt 20 år sedan, och han gjorde ett djupt intryck. För bortåt tio år sedan fick vi höra att han hade dött och blev ledsna fast vi inte hade haft mer med honom att göra än genom den där filmen.

Han gjorde djupt intryck för att han kändes så genuin, och för att människor talade så varmt om honom. Det som framför allt fastnade var att någon sa: ”När Jörgen kom in i ett rum var det som om det blev lite trevligare genast.”

Tänk att ha den speciella förmågan att lyfta stämningen lite grand. Inte så att alla börjar skratta, men så att det blir ”lite trevligare” bara för att man är där.

Jag har som sagt letat efter uppgifter om honom i många år, inte så intensivt men googlat honom någon gång om året. Jag har undrat vad sjutton jag inte hittar honom för. Om man gjorde ett K Special om honom borde han ju gå att googla fram.

Så i veckan letade jag lite längre än vanligt. Och då! Där var han plötsligt! Men i alla år hade jag sökt på fel efternamn. För han hette inte Hagelquist utan Zetterquist. Och han spelade inte trumpet utan kornett. Framför allt var han konstnär, vid sjön Racken utanför Arvika. Men han var också jazzmusiker. Och jag minns från dokumentären att han spelade fantastiskt mjukt och fint.

Jaha, det var dagens betraktelse det:

1. Man kan få för sig något som visar sig vara alldeles fel.

2. Den som söker noga kan plötsligt finna, och då är det kul.

3. Det finns dom som har förmågan att göra allt lite trevligare bara genom att finnas. Det borde man nog försöka lära sig något av.