Söndagsbetraktelse nr 306
Jag har kallat den kvinna som anmälde mig för våldtäkt för lögnerska och bedragerska. För detta har jag kritiserats med bl.a. argumentet att kvinnor inte vågar anmäla våldtäkter om de utsätts för den sortens hårda anklagelser. Ligger det något i det argumentet?
Det har också påpekats att de flesta anmälningar för våldtäkt läggs ner och att de kvinnor som vågar anmäla bör få stöd. Det håller jag med om. Och samtidigt kan väl knappast någon mena att omgivningen ska stödja även en kvinna som faktiskt anklagar falskt i betydelsen lögnaktigt? För det är ju brottsligt.
Så hur bör då omgivningen förhålla sig vid anklagelser om våldtäkt? Vem ska man ge stöd, och under vilka förutsättningar? Vad förändras om en brottsutredning läggs ner? Om det klarläggs att anklagelserna är falska? Om det tvärtom klarläggs att de är riktiga?
Detta är rejält komplicerat, och inom parentes kan man notera att det gäller inte bara vid anklagelser om våldtäkt utan i princip vid alla anklagelser om brott. Låt oss nu ändå hålla oss till anmälningar om våldtäkt.
Så här bör omgivningen och den misstänkte enligt min mening förhålla sig:
1. Som utgångspunkt bör man stötta kvinnor som anmäler en våldtäkt. Det bör man göra utifrån den förutsättningen att de flesta anmälningar är befogade.
2. Men man bör inte stötta anmälningar som bygger på falska anklagelser. För om man gör det ger man stöd åt något som är både brottsligt och omoraliskt.
3. Hur ska man då veta om man ska stötta en viss anmälare eller inte? Man vet ju inte om anmälan är befogad eller falsk.
4. a) Det är rimligt att stötta en viss anmälare så länge misstankarna mot den anmälde kvarstår genom att brottsutredningen pågår. b) Men hur gör man om brottsutredningen läggs ner på grund av att bevisningen mot den misstänkte inte anses räcka?
5. a) Om brottsutredningen läggs ner på grund av att bevisningen mot den misstänkte inte anses räcka, kan man ändå fortsätta att stötta anmälaren. b) Men man bör inte hävda att det står klart att den misstänkte ändå är skyldig. c) Däremot kan man påpeka att skuldfrågan inte är avgjord genom nedläggningen och att den misstänkte mycket väl kan vara skyldig. d) Och man kan diskutera bevisningen och anföra argument som talar för att den misstänkte är skyldig.
6. Påpekar man att den misstänkte kan vara skyldig enligt 5 c) och anför man argument enligt 5 d), bör man också vara beredd att lyssna öppet på argument som talar för att den misstänkte är oskyldig.
7. En diskussion om skuldfrågan kan alltså föras utan hinder av att frågan inte blir slutligt prövad och utan hinder av den s.k. oskuldspresumtionen.
8. a) Om det finns objektivt sett starkt övervägande bevis för att anklagelsen är falsk, bör man sluta hävda att den misstänkte kan vara skyldig. b) Detsamma gäller om anmälaren döms för falsk angivelse.
9. Den misstänkte har alltid rätt att hävda sin oskuld. Är anklagelsen falsk (alltså lögnaktig) har han rätt att säga detta, även offentligt, för att freda sig och för att berätta om att kvinnan gjort sig skyldig till falsk angivelse. Är anklagelsen inte falsk är det förstås ett allvarligt fel av honom att ändå påstå att den är det.
Om omgivningen och den misstänkte förhåller sig på det sättet finns det inte anledning att tro att någon kvinna som inte anmäler falskt (i betydelsen lögnaktigt) ska vara rädd för att anmäla.
PS I just mitt fall får det anses till sist ha blivit bevisat att anmälan mot mig var lögnaktig (hennes kommunikation med två vänner när hon sa sig ha varit "däckad" och att hon raderade meddelandet om det i sin telefon). Så ingen lär kunna hävda att "vi vet inte vad som hände".