Extrabetraktelse om vår 500-årsdag

Jag är lite förundrad över att vi inte firar vår 500-årsdag mer än vi gör. Visst firas det rejält både här och där, som på Skansen och i tv. Men ändå – 500 år är ju 500 år! Borde vi inte ha slagit på STORT, tutat i våra trumpeter, paraderat på gator och torg, hurrat och jublat hela dagen?

Vad då då? säger någon. Det är väl inte så märkvärdigt att Gustav Vasa valdes till kung för 500 år sedan. Sverige fanns ju ändå, så någon riktig födelsedag är det inte. Och vi blev både större och mindre senare. Vad är det för särskilt med att han valdes till kung? Och förresten var han inte särskilt trevlig, tvärtom.

För min del tycker jag invändningarna väger lätt. Vi har ju valt att fira den 6 juni 1523 som ett slags Sveriges födelsedag, det närmaste vi kommer, den dag då vi enades under en kung och var definitivt kvitt det danska herraväldet. Om vi har valt så har vi valt, någon annan dag att fira får vi inte.

Men är det inte för nationalistiskt att vifta på flaggor och vara stolta? Det finns ju så mycket som borde vara bättre i vårt land, särskilt nuförtiden med våldsamheter och motsättningar.

Nej, det är inte alls för nationalistiskt. Vi har många problem i vårt land, det är sant. Men det är VÅRT EGET LAND, där vi har välkomnat många som har sökt sig en bättre framtid, och där vi i grunden är generösa och välvilliga, toleranta och tåliga, ordningsamma och kloka.

Så låt oss FIRA att det är så bra som det faktiskt är. Och att det här är allas vår gemensamma 500-årsdag. Låt oss fira den gemenskap vi har i vårt fina Sverige.