Söndagsbetraktelse nr 595
https://podcasts.apple.com/se/podcast/eftersnack-quickologi/id1844854446?i=1000797466261
Jag hade tänkt skriva om min Indonesienresa. 17 dagar i världens största muslimska land, bl.a. två dagar i huvudstaden Jakarta som är nr 49 på min lista över 50 städer som jag måste se innan jag dör. Jag ger mig av i morgon bitti.
Men mitt huvud har fastnat i den kollision som kanske finns (?) mellan två av de saker som jag engagerar mig i: 1) Quickärendet 2) Killar som döms för våldtäkt på alldeles för svag bevisning.
Jag intervjuades för några veckor sedan i podden LOW (Lundström Och Westerstrand) om Quickärendet. Ett mycket bra samtal. Och i går lyssnade jag på poddarnas ”eftersnack”. Det var lysande. De klär av SVT för några av dess dokumentärer, och de visar hur aggressiv osaklig journalistik kan ha mycket skadlig inverkan på samhället och dess maskineri.
Men de kopplar också problemen till feminismen och angreppen mot den. Och det är ingen tvekan om att det finns ett sådant samband ibland, t.ex. i fallet Catrine Da Costa. Men finns det i Quickärendet? Var mediernas och åklagarnas haveri i Quickärendet bl.a. ett led i ett angrepp på feminismen?
För mig dyker det upp mycket levande minnen av egna erfarenheter av feminismen. Jag satt frihetsberövad i 15 dagar 2021 anklagad för våldtäkt, och polis och åklagare trodde på kvinnan tills det stod klart att hon ljög. Då visade radikalfeminismen ett fult tryne; det var mycket mer synd om kvinnan som hade ljugit och inte fått mig fälld än om mig som hade anklagats falskt och mina anhöriga. Inte ett ord sade Maria Sveland, Irena Pozar och Kajsa Ekis Ekman om att ”ljuga och anklaga falskt får man förstås inte göra”. Försvaret för lögnerskan var orubbat.
Feminismen är bra och definitivt värd att stödja. Men den måste respektera sanningen. Och i den mån den inte gör det, kan jag inte ställa mig på dess sida.
Jag är dock helt övertygad om att LOW står fullt ut på sanningens sida.
Och någon kollision mellan mina båda engagemang finns det nog inte i alla fall. Quick är skyldig till de mord han dömdes för, medier och åklagare var katastrofalt oskickliga och fega. Och ingen får dömas för sexualbrott på alltför svag bevisning, särskilt inte under mediatryck. Båda gäller, oavsett vilken ståndpunkt feminismen intar.