Söndagsbetraktelse nr 77

Donald Trumps valseger är sönderanalyserad redan. Som så många har konstaterat finns det en tydlig parallell mellan resultatet i USA och ett flertal andra valresultat på senare tid. Brexit-omröstningen är bara ett exempel. Och som så många också har sagt måste det finnas någon förklaring till att populistiska budskap har sådan framgång just nu. Den vanligaste tolkningen är att medier, politiker och högutbildade inte har förstått vad som händer i de breda folklagren.

Bra så långt. Men hur hejdar vi faktiskt populismen? För hejdas bör den. Intolerans, främlingsfientlighet, svag solidaritet, isolationism och nationalism är dåligt för mänskliga relationer, dåligt för freden och dåligt för den långsiktiga utvecklingen.

Om vi bortser från en massa verklighet finns det ett enkelt svar. För ingen populism kommer att slå rot i ett samhälle

– där alla talar vänligt och uppmärksamt med varandra (även i debatten),

– där alla tar avstånd från arrogans och nonchalans,

– där alla förstår värdet av hederlighet och öppenhet,

– där alla tänker lika mycket på andra som på sig själva,

– där alla ställer in sig på försoning i stället för bråk och hämnd,

– där alla följer den gyllene regeln,

– där vi har ett ordentligt socialt skyddsnät,

– där vi inte skapar några onödiga hinder för personlig utveckling,

– där vi satsar framför allt på barnen och

– där vi går in för att minska de ekonomiska klyftorna.

Detta är förstås orimligt högtravande och omöjligt att åstadkomma. Naivt. Men sex av tio punkter handlar faktiskt om oss själva, bara fyra om politiken.

Så ganska mycket skulle hända om alla vi som vill ta ansvar försökte vara goda föredömen. Något av det som jag tror att Leonard Cohen vill säga med sin avskedssång ”You want it darker”.

Let´s not kill the flame.

PS   Sången finns här: https://www.youtube.com/watch?v=YD6fvzGIBfQ