Inför del 3 av dokumentären om Kevinutredningen i kväll har jag gjort en granskning av hur SVT:s hantering av fakta och slutsatser för närvarande står sig. Jag har noterat några undangömda viktiga omständigheter och några vilseledanden. Sammanställningen kan komma att förändras något genom vad som kommer fram i del 3. Jag hoppas att fler än jag granskar programmet kritiskt, bl.a. utifrån punkterna 3, 5, 7, 10 och 14.

 

Jag reserverar mig för att jag kan ha missförstått eller glömt något. Vidare är citaten inte alltid exakta utan sådana som jag noterade dem när jag tittade.

 

Undangömda viktiga omständigheter

 

1. Pappan (Weine) skrev i sin ”dagbok” att 7-åringen (Christian) redan första eftermiddagen (16.8.1998) hade berättat att pojkarna sett Kevin död och även gjort en skiss över hur han låg. Weine ritade även skissen ungefär som han kom ihåg den. SVT:s berättare uttalar som ett faktum, när Christian berättar i ett senare skede att han såg Kevin död, att ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare”. Även om det skulle anses oklart om pojkarna berättade redan första eftermiddagen, innebär det ett undangömmande att inte berätta om ”dagboken” och skissen. (Det är f.n. oklart om texten skrevs dag för dag eller först i efterhand, men detta saknar betydelse för bedömningen av SVT:s undangömmande.)

2. Christian sa i förhör att han berättat redan första eftermiddagen. Detta bekräftades av bonusmamman (Eva). Även dessa uppgifter innebär att SVT genom att uttala att ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare” undangömmer viktiga omständigheter. (Evas uppgift i saken framställs som osäker av SVT, men detta saknar betydelse för bedömningen att SVT:s uttalande är i varje fall klart missvisande.)

3. När pojkarna kom hem samma eftermiddag var Christian blöt om byxorna. Detta berättade Eva i polisförhör. SVT har inte ännu nämnt detta, fastän det har betydelse bl.a. för bedömningen av det s.k. alibi som avhandlades i del 2. (Vi får se om saken nämns i del 3.)

4. I dokumentären framställs det stora antalet förhör som ett stort fel. Det nämns inte att minst hälften av förhören föranleddes av att föräldrarna hörde av sig med nya uppgifter.

5. Än så länge har inget sagts om hur de slutliga berättelserna växte fram och vad de innehöll, dvs. det som gjorde att polis och åklagare ansåg att saken var utredd. Enligt alla poliserna kom hela berättelsen på slutet, och det var också då som detaljerna kom. Den slutliga bedömningen av SVT:s hantering av dessa fakta får göras efter att del 3 har sänts.

6. SVT sa till poliserna att man gjorde en dokumentär om framgångsrikt samarbete mellan polis och socialtjänst m.m. Berättarrösten säger: ”Jag hade lovat bröderna att inte berätta för någon att jag börjat granska mordutredningen. Vi bestämde att mina kolleger inte skulle ställa alltför kritiska frågor.” – Man kan fråga sig varför man inte är ärlig och öppen om man verkligen är ute efter sanningen. En anledning kan vara att man riskerar att då inte komma åt denna sanning, och i så fall kan metoden vara OK. Men det måste rimligen fordra att man har goda skäl att vilseleda de intervjuade om syftet, och dessutom att man förhåller sig ärligt till de svar man får och till materialet i övrigt. Som framgår av flera övriga punkter var dessa krav inte uppfyllda.

7. Christian hade tidigare bl.a. tagit strupgrepp på Robin, och Eva hade blivit så oroad av Christians agerande att hon lånat böcker på biblioteket om barns farliga beteende. Detta har hittills inte nämnts i dokumentärerna, vi får se om det kommer i del 3.

 

Vilseledanden

 

8. Polisen förhörde den 10-åring som av SVT sägs ge pojkarna alibi. Polisen bedömde att det 10-åringen sa inte innebar att pojkarna inte kunde ha varit nere vid vattnet. I dokumentären framställs det som om polisen inte lade märke till eller brydde sig om detta ”alibi”, utan att det var SVT som upptäckte hur det förhöll sig.

9. I dokumentären säger berättarrösten att Rolf Sandberg sa att pojkarna hade erkänt. Och sedan (ungefär): ”Men när vi ber Ingrid Harrysson och Anders Forsman att berätta händer något oväntat. De har en helt annan minnesbild än Rolf Sandberg.” Härefter säger Ingrid H följande: ”Jag erkänner det här, så gick det inte till, utan det var detaljer som gjorde att ’nu känner vi att det är klart’. – Efter hand förstod vi att det här kan man inte berätta om man inte har varit på platsen, på något sätt involverad.” Och Anders F säger så här: ”Jag vill inte kalla det ett erkännande, men pojkarna berättade om det som hänt. – De började berätta om detaljer om när de var nere vid sjön.” – Dokumentärens bild av en splittring poliserna emellan är vilseledande. Ordet erkännande kan inte tillmätas den betydelse som SVT gör. Ingrid H och Anders F tycks i realiteten ha sagt ungefär detsamma som Rolf S, fast med andra ord.

10. I dokumentärerna har man än så länge inte försökt ta reda på vilka minnen pojkarna hade då eller har i dag, t.ex. om de mindes eller minns att de var nere vid vattnet den dag som Kevin dödades. Men SVT:s berättarröst uttalar: ”trots att de inte hade några som helst minnen av att ha begått mordet”. Varför tar SVT just pojkarnas uppgift i dag om detta för given? Och varför undersöker inte SVT (eller gör man det i del 3?) vilka minnen pojkarna faktiskt säger sig ha haft och har? För närvarande framstår det som sägs i dokumentären som vilseledande, eftersom tittarna inte utifrån framställningen kan bilda sig någon uppfattning om huruvida det som sägs är sant eller inte.

11. Ingrid Harrysson säger i dokumentären: ”Att det var nåt som inte stämde, det kände jag första gången.” Detta uttalande tas in på en plats i dokumentären (del 1) där intrycket blir att Ingrid H därmed uttrycker tvekan om pojkarnas skuld. Men så var hennes uttalande sannolikt inte avsett att tolkas.

12. I dokumentären sägs: ”Normalt förhörs barn en gång. Men de här förhördes 15 gånger var.” Det är gravt vilseledande att hävda att barn som misstänks ha varit med om brott normalt förhörs en enda gång. Det är självklart att de måste höras lugnt och omsorgsfullt och därmed oftast flera gånger om man tror att de har mer att berätta.

13. SVT:s berättarröst säger (ungefär): ”Förundersökningsprotokollet har inte blivit offentligt. Så det som är känt kommer i princip från en enda person, förundersökningsledaren Rolf Sandberg.” Detta påstående är ägnat att ge tittarna intrycket att Rolf Sandberg disponerade över fakta och styrde dessa ungefär som han ville. Men åtminstone Sandbergs kolleger Ingrid Harrysson och Anders Forsman samt åklagaren Anders Manholm visste detsamma som Sandberg och hade säkert protesterat om det han sagt inte stämde med deras minnen. Och dessutom är förundersökningsprotokollet och inspelningarna arkiverade och tillgängliga för granskning.

14. Det finns ett band, inspelat nära slutet av utredningen, där Robin berättar relativt detaljerat om det som hände. Eva var närvarande. Detta nämner inte SVT när man säger att ingen inspelning gjordes på slutet, i varje fall har det inte skett ännu.

 

Sammanfattning

 

SVT har alltså sammanfattningsvis, som det ser ut hittills,

 

– låtit bli att berätta om pappans dagbok och Christians skiss

– falskt påstått att ”pojkarna inte sagt något tidigare” (dvs. samma kväll)

– underlåtit att nämna att Christian var blöt om byxorna när han kom hem

– undanhållit att minst hälften av förhören berodde på att föräldrarna hörde av sig

– låtit bli att berätta om detaljerna i pojkarnas slutliga berättelser

– på ett icke godtagbart sätt vilselett poliserna om syftet med dokumentären

– underlåtit att nämna att Eva varit oroad över Christians farliga beteende

– gett tittarna intrycket att polisen missade ett alibivittne

– gett tittarna intrycket att utredarna uppfattade pojkarna på radikalt olika sätt

­– utan granskning sagt att pojkarna inte har några minnen av att ha begått mordet

– vilselett om innebörden av förhörsledarens uttalande att det var nåt som inte stämde

– lämnat vilseledande uppgifter om hur barn normalt förhörs

– gett det vilseledande intrycket att Rolf Sandberg ensam stod för allt som berättades

– låtit bli att berätta om det band där Robins berättelse finns inspelad