Jag har sedan många år haft tre personer i Sverige som mina förebilder: KG Hammar för att han klokt, lugnt och sympatiskt gjorde kristendomen rimlig och attraktiv. Claes Borgström för att han som advokat och JämO aldrig vek undan. Laila Freivalds för att hon som justitieminister alltid envist försökte välja den bästa lösningen oavsett politiska önskemål.

Alla tre var och är moraliskt gedigna människor. Men alla tre har också fått stå ut med hårda kampanjer, ibland just på grund av sin integritet.

När Laila Freivalds lämnade justitieministerposten var vi många i departementet som var ledsna, några arga. Hon utsattes för ett mediedrev av sämsta slag. Familjen hade köpt sin lägenhet till förmånligt pris i samband med omvandling från hyresrätt till bostadsrätt. Hon hade motsatt sig de nya omvandlingsreglerna, hur hade hon då mage att som minister utnyttja dem? Det var mediernas orimliga angreppslinje. Hon valde att avgå sedan hon skällt ut reportrarna inför tv-kamerorna.

Efter en ny mediekampanj avgick hon även som utrikesminister. Då hade hon försökt få ett it-företag som hyste Sverigedemokraternas hemsida att inte ge utrymme för en tävling om karikatyrer av profeten Muhammed. Det var risk för nya oroligheter i den muslimska världen, där ambassader hade utsatts för allvarliga hot. Det var krisläge, ett svårt dilemma. Laila Freivalds lät inte sina tjänstemän ta smällen, som många nog skulle ha frestats till. Det fanns absolut inga sakliga skäl för avgång.

När Claes Borgström klandrades i mycket hårda ord för sin roll i Quick-affären visste jag inte vad jag skulle tro. Utredningarna verkade onekligen ha gått på tok; en lallande neddrogad psykpatient hade fåtts att erkänna ett stort antal mord som han inte visste något om. Så såg det ut. Även solen har sina fläckar, kanske hade Claes Borgström nu gjort ordentligt fel?

År 2006 fick jag som JK anledning att granska utredningarna mot Thomas Quick. När advokaten Pelle Svensson kom med sina lådor antog jag att mycket konstigt skulle uppdagas. Jag trodde i mitt stilla sinne att anklagelserna mot åklagare, polis och advokater var i stora delar riktiga.

Döm om min förvåning när jag läste de sex domarna om de åtta morden. De visade prov på utomordentligt domstolsarbete. Bevisningen hade analyserats omsorgsfullt och skickligt. Åklagaren hade redovisat att Quick ofta gett felaktig information, ibland visste han inte vad han talade om. Men bevisningen fanns där. Efter envist arbete av åklagare och polis hade Quick redovisat så många unika omständigheter kring vart och ett av morden att domstolarna inte tvekade att döma honom. Ungefär 50 personer som arbetat med fallen stod bakom detta resultat utan att tvivla.

Det material som vi fick in till JK vid sidan av domarna ändrade ingenting. Det handlade om de felaktiga uppgifter som Quick lämnat under utredningen, om ledande frågor och om information som åklagaren sades ha undanhållit domstolarna. Men det fanns förklaringar till allt som var fullt acceptabla för den som försökte förstå.

År 2008 tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden. SVT sände tre dokumentärer av Hannes Råstam på temat att Bergwall hade dömts oskyldig, att hans erkännanden var falska. Ett antal åklagare bestämde sig för att bevisningen inte räckte sedan Bergwall ändrat sig. Det ledde till resning och friande domar, helt baserade på åklagarnas nya bedömning. Och Råstam skrev en bok. Under några dagar började jag själv på nytt tvivla; Råstams framställning var så övertygande. Efter första genomläsningen av boken kände jag att det nog trots allt hade blivit fel.

Jag tog kontakt med Christer van der Kwast för att höra med honom om det nu inte ändå var rimligt att fundera över om det hade blivit fel. Han och medarbetarna hade ju i så fall ett gott försvar: det hade varit svårt att förstå om Quicks erkännanden var falska. Först var jag irriterad på van der Kwast som vägrade inlåta sig på en sådan ”kompromiss”. Men han pekade envist på ett antal viktiga omständigheter som inte gick att komma ifrån. Och jag insåg så småningom att han hade rätt. Domarna var och är riktiga.

Medierna har inte gjort denna resa. I stället har de begått två allvarliga fel. Och det är dags för dem att äntligen tänka självkritiskt.

Medierna har hakat på den oemotståndliga sanningen: den påstådde seriemördaren hade lurat alla. Men de tänkte inte efter ordentligt. De funderade inte över vad som var sannolikt. De tog inte reda på vad det innebär att en person frikänns. De drog sin slutsats för snabbt, och därmed begick de sitt första allvarliga fel.

När bland annat jag höll emot angreps jag i medierna. Kampanjen var hård hösten 2012, hård igen hösten 2013. Jakt med insinuanta påståenden och kränkande epitet. Här begick medierna sitt andra allvarliga fel: självförsvar i stället för kritisk hållning och ansvarstagande.

För mig är det viktigt att slutresultatet inte blir fel i ett av de mest uppmärksammade rättsärenden vi har haft. Och det är om möjligt ännu viktigare att personer som har tagit sitt ansvar och gjort i allt väsentligt rätt – som Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Gubb Jan Stigson, Claes Borgström och Sven Å Christianson – inte får leva med epitet som fuskare, klåpare, dårar och allt vad de har kallats.

Quick-ärendet är inte det första där medierna har gjort sig till sanningens ivriga motståndare. Men det är ett av de viktigaste på senare år, och ett av de tydligaste. Låt mig uttrycka en förhoppning inför helgerna:

Jag hoppas att man på medieredaktionerna, särskilt hos public service, sätter sig ner och reflekterar över några frågor: Vad är viktigast för oss? Vilket är vårt ansvar? Om vi har gjort fel, är det då viktigt för oss att människor inte förstår det?