Blandade händelser och intryck
I går var en dag med blandade händelser och intryck.
1. Ett härligt samtal på biblioteket i Kisa med en välvilja och värme som jag sällan möter i diskussionen om Quickärendet. Helt underbart. Och en samtalsledare (Torbjörn Lindqvist) som ställde frågor med nya vinklar och nytt djup. Ovanligt bra. Stort tack till Torbjörn, bibliotekspersonalen och alla i publiken (inkl. många gamla goda vänner) för en och en halv riktigt bra timme.
2. En bra samtalslunch med goda vänner och två givande och trevliga besök hos släktingar. Som jag dock inte skriver mer om här.
3. En jakt i medierna kring det faktafel i boken som jag skrev om i mitt förra inlägg. Pinsamt och tråkigt, men samtidigt peppande (tack alla som har hört av sig!) och bra på flera sätt:
För det första lär felet och jakten kring det medföra att alla får klart för sig att vi i Quicklaget (Öjegruppen kallar vi oss nu …) inte gör några medvetna fel utan är sanningssökare till 100 %. Seppo Penttinen beklagar djupt att han mindes fel. Men det är inte något tvivel om (trots alla antydningar om motsatsen) att det verkligen rörde sig om ett minnesfel. Seppo är en av de renhårigaste personer jag har träffat, och jag går i god för att han inte ljuger eller manipulerar.
För det andra har nu diskussionen äntligen börjat handla om det som den borde ha handlat om hela tiden, nämligen ”fråga 1” i Quickärendet eller ”sanningsfrågan”, alltså frågan om hur det verkligen var. Var det en rättsskandal eller inte? Det har tidigare varit alldeles för mycket diskussion om ”fråga 2”, eller ”lämplighetsfrågan”, alltså vad man (särskilt kanske jag) får säga om sanningen. Särskilt bra är det att hundsöken nu är på bordet ordentligt. Det tjänar sanningen på.
Och för det tredje är Sveriges Radios inriktning på detta faktafel i min bok en utomordentlig illustration till mediernas, inkl. public service, obalanserade (för att uttrycka det milt) publicering kring Quickärendet. Ett faktafel i min bok ger en dag i medierna. Men ingen journalist ställer frågor kring 50 allvarliga fel eller vilseledanden i Hannes Råstams bok, 10 allvarliga fel eller vilseledanden i Dan Josefssons bok eller viktiga försummelser av resningsåklagarna. Varför? För min del tror jag att jag vet svaret. En positiv sak i det sammanhanget är dock att ett par av de viktigaste medierna tycks ha slagit in på en ny och mer balanserad väg. - Se gärna Öjegruppens debattartikel i Expressen i går (15.5) om mediernas ansvar.
En deklaration om min bok: Det är väldigt viktigt att den stämmer till 100 %. Därför är jag angelägen om att korrigera det fel som nu är aktuellt, och även andra eventuella fel, så snabbt som möjligt. Jag kommer att ha ett särskilt dokument på min hemsida där jag redovisar upptäckta fel och rättar dem. Om min bok skulle visa sig innehålla så många fel att jag inte längre kan hävda att rättsskandalen är en villfarelse, kommer jag att erkänna det också. Men den situationen kommer inte att uppstå eftersom det finns så oerhört starka bevis mot rättsskandalen och för villfarelsen. Läs gärna kapitel 14 och 15 i min bok och fundera över vilka oddsen är för att Quickärendet är rättsröta.
Jag hoppas att Dan Josefsson och Mattias Göransson också är angelägna om att korrigera de fel som finns i de böcker som de ansvarar för (se kapitel 17 och 18 i min bok). Då skulle diskussionen kunna bli en helt annan än den har varit hittills. Låt mig uppmana alla att arbeta för att sanningen ska komma fram. En sådan ambition är sällan fel.