Beroende
Jag är redan beroende. Av bloggen. Det är oerhört skönt att ha möjlighet att nå ganska många på det här sättet, inte minst i tider när man är lite jagad. Fast av de etablerade medierna tycks det numera bara vara Aftonbladet som jagar. De andra har sansat sig påtagligt, även DN. Det är skönt. För jag tror det betyder att insikten om villfarelsen börjar sjunka in. I längden kan man då inte gärna hålla drevet igång. Det blir lite löjligt när man kan se vartåt det barkar.
Aftonbladet har nog inte förstått ännu vartåt det bär. Åsa Linderborg och Oisin Cantwell slåss som furier. Och Dan Josefsson har enrollerats på nyhetsredaktionen. På AB tycks man tro att villfarelsen kan jagas bort med tuff bevakning, avslöjanden av ingenting och braskande rubriker om att ”Lambertz ändrar sig igen” och liknande. Men det går ju inte. För det är som det är med villfarelsen, den försvinner inte. Den kan bara erkännas - och förhoppningsvis hanteras.
Till alla er som har hört av er på Facebook, mejl, i-message, sms, telefon och gammelpost vill jag säga ett stort tack. Det är alldeles underbart med allt stöd, och utan det skulle jag nog bli lite tokig. Även juristerna börjar vakna för villfarelsen. Fem ”nya” advokater och tre ”nya” domare har hört av sig med stöd den senaste veckan.
Men så var det en annan röst också. En som fick mig att stanna upp. Det var en av de ”gamla” domarna som hörde av sig i dag på ett nytt sätt. Han har alltid stöttat mig i Quickdebatten, men nu tyckte han att det nog kunde vara dags att lägga ner. Varför? Jo, för nu finns det en risk att det hela blir en jakt på Sture Bergwall sa han – och han är ju faktiskt frikänd. Kanske har han rätt. Någon jakt får det absolut inte bli, vi måste se till att situationen hanteras moget och korrekt. Och man kan förstås undra hur länge ”Quickmatchen” ska drivas. Det får absolut inte bli ett självändamål att ”vinna”, att ”triumfera”. Det skapar bara tråkiga och onödiga motsättningar. Bättre då att försöka hitta en ny balans där ingen behöver schavottera eller skämmas i onödan. Det enda viktiga är egentligen att de flesta människor har klart för sig att Quickmålen inte var ett fall av svensk rättsröta. Att de personer som har beskyllts för allehanda allvarliga oegentligheter är oskyldiga. Att de faktiskt gjorde ett habilt och bra jobb, ingenting annat. Och där är vi kanske snart? Det börjar kännas så.
Och i så fall har kanske min gamle domarvän rätt? Det finns anledning att fundera över det i alla fall.