Söndagsbetraktelse nr 2
I fredags kom Bergwallkommissionens rapport om Quickärendet. Den är utomordentligt intressant. Inte så mycket för den kritik som delas ut, och inte heller så mycket för den kritik som uteblir. Utan framför allt som ett exempel på en statlig utredning som har arbetat inom ramar som den har haft mycket svårt att hantera.
Eftersom kommissionen helt och hållet har utgått från att det var fel när Sture Bergwall åtalades och dömdes, kan det vara dags att uttrycka sig lite tydligare än jag gjorde i min bok Quickologi. Risken finns annars att kommissionsrapporten tas till intäkt för att det verkligen var fel. Låt mig därför ge bara en enda siffra till stöd för motsatsen:
Sannolikheten för att Thomas Quick talade sanning när han sa att han hade hanterat kroppen efter en död människa på åtminstone någon av de platser som undersöktes av s.k. liksökhundar är långt över 99 procent. Se om detta den promemoria (Bevisvärdet av hundsökningarna) som jag just har lagt ut på hemsidan som extramaterial till min bok. Var och en kan utifrån detta reflektera över sannolikheten för att kommissionens utgångspunkt, att Quickärendet är en rättsskandal, är riktig. Jag tycker att det bör sägas: Sannolikheten är så liten att den är försumbar.
Av detta kan man förstå att det inte har varit lätt för kommissionen att hantera sina direktiv. Men man har valt att helt enkelt utgå från att den angivna utgångspunkten är riktig. Det kan ju vara rimligt. Men då förstår man också att rapporten måste bli lätt egendomlig om utgångspunkten inte stämmer. För vad blir det av kritiken om allt som gjordes i utredningarna och rättegångarna var i allt väsentligt korrekt och inte ledde till några fel? Vad blir det t.ex. av (den enligt min mening orimliga) kritiken mot tingsrätterna om de utifrån den bevisning som fanns dömde alldeles rätt? (Och det gjorde de.)
Det finns mycket att säga om kommissionens rapport, men den bör studeras noggrant innan de slutliga omdömena fälls. Det som är viktigt att konstatera ”från rättsskandalperspektivet” är att kommissionen inte över huvud taget kritiserar de ansvariga för falsarier, fusk eller andra manipulationer. Något sådant har man, i varje fall såvitt jag hittills har kunnat finna, inte hittat. Det förvånar mig visserligen inte, för jag är övertygad om att något sådant inte heller förekom. Men man kan undra vad som då händer med alla påståenden om att bevisningen var manipulerad och därför inte har något värde.
Ett exempel av många: Vad händer med påståendet om att Seppo Penttinen styrde Thomas Quicks agerande vid rekonstruktionen efter morden i Appojaure? Hur kunde Quick lyckas så väl vid denna rekonstruktion om Penttinen inte hade ett manipulerande finger med i spelet?
Medan övriga medier har försökt spegla kommissionsrapporten på ett hyggligt neutralt sätt, fortsätter Aftonbladet sin ytterlighetskamp. Nu när Dan Josefsson dessutom har enrollerats som nyhetsreporter, har hans bekymmerslösa attityd till sanningen gjorts till Aftonbladets. I lördagens tidning (6.6) skriver han t.ex. att man i rapporten kan läsa ”sida upp och sida ner … om hur polis och åklagare fuskade”. På för honom känt maner anför han inga exempel. Det förstår jag. Men varför vill Aftonbladet ha det så i sina spalter?
I fredagstidningen (5.6) försökte tidningen hitta ”högt uppsatta domare” som vände sig mot mitt agerande i Quickärendet. Resultatet blev skralt, man hittade bara två av de domare som redan tidigare uttalat sig kritiskt. Inte ens de tre övriga domare som brukar kritisera mig offentligt fanns med, och man kan undra varför. Men vad tidningen denna gång gjorde sig skyldig till var en lätt avslöjad bluff. Man påstod att två domare kritiserade mig anonymt. Då visste man tydligen inte att det är en hederssak för domare att stå för sitt ord. Det framstår som otänkbart, i varje fall för mig, att Aftonbladet skulle ha fått två domare att agera anonymt, som dessa båda alltså påstods göra.
Nu undrar förstås många: Skulle inte Göran Lambertz sluta att debattera Quickärendet? Och svaret är: Jag skriver tills vidare inga debattartiklar eller låter mig intervjuas, och jag deltar inte i tv- eller radioprogram om Quickärendet. Men på min hemsida fortsätter jag att skriva.
Det är en fin söndagskväll. Min semester har börjat. Snart reser Susanne och jag till USA på en månad. Det känns roligt och härligt.
En skön sommarvecka önskar jag alla som läser detta.