Tröst inför döden

I förra veckan satt jag i publiken i Linneanum och lyssnade på ett samtal om Torbjörn Tännsjös och Cecilia Torudds bok Filosofisk tröst: En bok om döden. Det var ett samtal med många pärlor. Som:

– Vi är aldrig döda. För när vi har dött är det inte längre vi.

– En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva.

Den filosofiska trösten för att vi måste dö beskrevs ungefär så, att om vi kan lära oss att inte vara egoistiska kan vi också förlika oss med att få lämna vår plats åt någon annan. Alla som har fötts kan ju inte få plats på jorden.

En psykologisk tröst är kanske att vi har haft miljoner år som icke-existerande. Det hade vi inte något ont av, och det blir likadant efter vår död.

En religiös tröst är att det kanske finns ett paradis där vi får leva vidare.

Någon juridisk tröst inför döden finns knappast. Men tankar om juridisk tröst inför själva döendet aktualiserades när Harald Norbelie avled några dagar efter det där samtalet. Den 2 augusti skrev han på DN Debatt att vi måste utreda möjligheten att ge döende hjälp att förkorta livet när allt hopp är ute och bara smärta återstår.

I dag är det tillåtet att avbryta behandling på begäran av en fullt beslutskompetent patient. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter har dessutom en sådan patient rätt att välja döden framför livsuppehållande behandling. Men inte ens för den som plågas mycket är det en mänsklig rättighet att få avsluta sitt liv genom handlande av annan.

Självmord och medhjälp till självmord är tillåtet. Men läkarassisterat självmord är otillåtet för läkaren. Och det är genomgående otillåtet att vidta åtgärder som har till syfte att avkorta livet för en dödssjuk men ännu inte döende person. Ibland kan samtycke befria från ansvar, men ingen kan med rättslig verkan samtycka till att bli dödad.

En debatt om aktiv dödshjälp, eutanasi, fördes här i UNT i somras. Argumenten var i huvudsak desamma som alltid: På den ena sidan den grundläggande rätten för människan att bestämma över sitt liv och sin död, och det humana i att tillåta den att dö som är obotligt sjuk och har svåra smärtor. På den andra sidan risken för att allvarligt sjuka människor ber om att få dö för att de är rädda att ligga till last, och att döden hör livet till och att samhället blir kallare om det inte är absolut förbjudet att döda.

Vi kan aldrig vara helt säkra på vad som rör sig i den dödssjukes huvud. Så därför kan nog frågan om eutanasi i grunden formuleras så här: Ska vi tillåta obotligt sjuka svårt lidande människor att bestämma över sin död, fastän de kanske påverkas av en bakomliggande önskan att inte ligga till last?

Svaret är långt ifrån självklart. För min del lutar jag åt ett ja. Det inverkar då att den som själv förmår ta sitt liv ju kan göra det även om en del av motivet är att inte vilja vara till besvär.