Söndagsbetraktelse nr 252

Plötsligt handlar allt om samma sak. Inget om flyktingproblem, budgetstrider, primärval eller gängskjutningar. Bara coronasmittan och dess tentakler åt höger och vänster, upp och ner.

De flesta av oss pensionärer är hemma. Så är det med mig. Allt är inställt. Inget Rotaryföredrag om Quick, ingen resa till Linköping och Eksjö, ingen Gotlandstur med föredrag och fest, inget studiegruppsmöte, ingen träff med Öjegruppen. Och så lär det fortsätta ganska länge framöver. Tyst och stilla, allt inställt.

Jag har kommit på mig själv med att tycka att det är ganska skönt. Inget att förbereda, nästan inga plikter eller måsten. Mycket tid att läsa, tänka och skriva, sånt som jag alltid har gillat. Nyheter några gånger om dagen. Mat, kaffe, vila. Ett glas vin eller två. Men också tillfälle att sätta igång ett par nya projekt, kanske återuppväcka något. Planera dagen ordentligt, inte sova för mycket, disciplin, jäklaranamma.

Men när man nyligen har blivit ensam, som jag, blir coronatiderna en stark påminnelse om just det. Jag har alltid sagt mig att jag gillar att vara ensam. Jag sörjer och saknar Susanne så mycket. Och jag är så ledsen för hennes skull, att hon inte fick leva längre. Men jag har egentligen inte särskilt mycket emot själva ensamheten. Så har jag tänkt.

Men när jag är mer eller mindre isolerad hemma, som nu, upptäcker jag hur mycket jag kan sakna den där enkla tvåsamheten. Utbytet i det lilla. Småpratet om händelser, tv-program, resor, filmer, böcker, problem, mat, barn, minnen, saker, grannar, släkten, jobbet, vädret, politik, kläder, utveckling, musik, vänner, planer för sommaren – allt sånt som man småpratar om.

Så i coronatider blir det påtagligt. Att det kan vara lite trist ibland att leva ensam.