Söndagsbetraktelse nr 289
Psykisk misshandel? Intensiv och elak kontroll? Nu har jag två gånger på ganska kort tid ställts inför frågan om det inte borde vara straffbart att hålla en annan person under ihållande och tvingande kontroll. Att utsätta någon för känslomässig/mental misshandel.
Första gången var när jag tittade på SVT-dokumentären om Knutby för ett par månader sedan. I pingstförsamlingen i Knutby rådde stenhård kontroll över församlingsmedlemmarna, i varje fall några av dem. Gjorde de inte som Kristi brud (Åsa Waldau) ville, kunde de drabbas av en fruktansvärd kyla. De ansågs ”fel”, blev utfrysta, fick bo i ensamhet, trakasserades, förlöjligades. När Åsa Waldau och två av hennes pastorer åtalades och dömdes i våras var det för den fysiska misshandel som de hade utsatt de förtappade för. Som örfilar, hårda knuffar, hårslitning. Men alla utsatta sa att det var den psykiska misshandeln som var det verkligt hemska. Långt värre än örfilarna och knuffarna var elakheten och isoleringen. Men detta kunde pastorerna inte dömas för, psykisk misshandel är inte straffbar i Sverige.
Andra gången var nu i veckan. Jag följde en konferens på nätet med titeln ”Dödsorsak: kvinna”, om dödligt våld mot kvinnor. Vi fick höra ett antal berättelser om extremt våld som ofta följde efter kortare eller längre perioder av att mannen kontrollerat kvinnan totalt. Hon fick inte prata med någon annan om inte han var med, fick inte skicka meddelanden på sin mobiltelefon utan att han fick läsa, fick inte behålla några pengar, fick inte gå ut, måste klä sig som han ville, skulle ha maten klar på bestämda tider, fick höra att hon var tjock, ful och oduglig. Och så vidare. Inte minst var det hemskt att höra hur kvinnorna blev till slavar under tvånget och ofta fick för sig att mannen hade rätt, att det var deras eget fel. Och slutet var det värsta tänkbara: Även om den hårda kontrollen inte innehöll något fysiskt våld slutade det med att mannen började tala om att kvinnan förtjänade att dö – och till sist också dödade henne.
I England är det straffbart att ”mentally/emotionally abuse” någon. Och i den psykiska misshandeln ingår ofta ”coercive control” (tvingande kontroll). Borde vi också införa en sådan straffbestämmelse? Saken har varit på tal. Men främst på grund av problemen att avgränsa ett sådant brott på ett rättssäkert sätt har det inte blivit något. För när passerar kontroll, trakasserier och förnedring gränsen? När blir ett sådant beteende till brottslig psykisk misshandel?
En jurist invänder kanske att vi ju har brottet ”olaga tvång”, duger inte det? Nej, det gör det inte. För att kunna döma någon för det brottet måste man kunna bevisa att det har varit fråga om ett tvång i verklig mening. I ”våra” fall är det tvång som offret upplever så subtilt att det inte går att bevisa att gärningspersonen verkligen har tvingat. Och ibland handlar det snarare om utfrysning, trakasserier och förnedring.
Inte heller brottet kvinnofridskränkning räcker till för att ta hand om de nämnda fallen.
Jag tror vi borde göra ett rejält försök att straffbelägga allvarlig psykisk misshandel. Även om det är svårt att precisera var gränserna går för sådan misshandel, borde vi försöka. Eftersom beteendet faktiskt är straffvärt. I England är de lagstiftande juristerna ofta väldigt skickliga och lagarna välgjorda. Där har de lyckats få till en lagregel som fungerar väl, och då borde vi också försöka.
Med inspiration från den brittiska bestämmelsen skulle en svensk lagregel kunna lyda ungefär så här:
Den som utsätter någon för tvingande kontroll eller annat handlande som är ägnat att leda till stark oro, kronisk depression, psykisk rubbning på grund av posttraumatisk stress eller annat mentalt trauma döms för psykisk misshandel till fängelse i högst två år.