Extrabetraktelse om sanning och åsiktslikhet på en ettårsdag

I dag är det ett år sedan jag släpptes ur häktet efter att ha suttit där femton dagar misstänkt för våldtäkt. Det är också ett år sedan jag höll en presskonferens där jag kallade den kvinna som hittat på våldtäkten för lögnerska och bedragerska.

Att jag fortsätter skriva om det här beror på två saker:
1. Jag har ett pågående mål mot staten om skyldighet för polis och åklagare att undersöka en anmälares trovärdighet. Så länge målet pågår kommer jag att skriva om det.
2. Maria Sveland, Cissi Wallin, Irena Pozar, Ida Eklöf och många andra menar att eftersom de flesta som anmäler män för våldtäkt talar sanning ska även de kvinnor som falskanmäler ges stöd.

Punkt 2 blixtbelyser något som jag förstår att andra har varit på spåren långt före mig. Nämligen att sanningen har förlorat i betydelse. Nuförtiden är opinionen ofta viktigare. Att åsikten är rätt, att den stämmer med folkmeningen. Vissa åsikter drivs intensivt liksom kravet på konformitet, åsiktslikhet. Det blir viktigt att stämma in. Den som har en annan åsikt eller hävdar en annan linje klandras, inte sällan hårt.

Punkt 2 är bara ett exempel på den avtagande respekten för sanningen och kravet på åsiktslikhet. Delar av diskussionen kring pandemihanteringen är ett annat exempel, Anna Ardin och Julian Assange ett tredje, kriget i Ukraina ett fjärde, bemötandet av Katarina Frostensons böcker K och F ett femte, Karolinska Institutets hantering av Paolo Macchiarini ett sjätte, Kevinärendet ett sjunde, de apatiska barnen ett åttonde, barnläkarfallet ett nionde och Quickärendet ett tionde. För att bara nämna några.

Det här hör ihop med populismen, som växer sig allt starkare. Det gäller att vara populär och att göra populära saker. Det märks hos våra politiker, som ofta framhäver en reform eller ett förslag i tongångar avsedda att imponera. Den eftersträvade effekten på människor blir viktigare än om det som görs och sägs är bra och viktigt på riktigt.