Söndagsbetraktelse nr 42

I veckan var det begravning igen, den fjärde på drygt fyra månader för mig. En 90-åring, en 63-åring, en 69-åring och nu en 80-åring, min svåger Sten-Olof Fransson i Österbymo. De båda yngre dog i cancer, de båda äldre av tydligt åldersrelaterade angrepp på huvud och kropp.

Alla begravningarna har varit stämningsfulla, allvarliga och vackra, som begravningar ska vara. Man minns, man hedrar den döde och man samtalar. Ett farväl vid kistan, som det alltid är numera. Aldrig nedsänkning i graven, som det var förr.

Samma tankar dyker upp varje gång. Ska man läsa med i Fader vår, sjunga med i Härlig är jorden, ta emot välsignelsen? Nej, ja och ja för min del. Det har blivit lättare att ta emot välsignelsen. Jag ska återkomma till det.

Det som grep tag i mig mest den här gången var en rad av Ted Gärdestad som Sten-Olofs barnbarn Julia sjöng: ”Jag tror att livet får ett lyckligt slut.” Är det verkligen möjligt? Eller är det bara en paradox? Ja, för inte kan väl livet få ett ”lyckligt” slut? Visst kan det för många vara skönast att somna in när det väl är dags. Men lyckligt?

Vi vet att Ted Gärdestad tog sitt liv, och att han levde långt ifrån lyckligt de sista åren. Efter den där raden i den fina sången ”Sol, vind och vatten” kommer det också: ”Och är det inte verklighet så drömmer jag.”

Men jag tycker faktiskt att det ligger mycket i de där orden om ett lyckligt slut. Och framför allt att det är trösterikt att tänka så. Särskilt om man också kan se livet som en tavla. Ett konstverk som man själv arbetar med så länge man kan, och som man lämnar ifrån sig en dag.

Själv har jag dock tänkt leva tills jag blir kanongammal.