Söndagsbetraktelse nr 401

I helgen är jag i London tillsammans med min adept Sunita Memetovic, vi firar bl.a. att vi är inne på trettonde året av vår mentorskapsrelation. Sunita var den första romska kvinnan som tog juristexamen i Sverige, och sedan några år arbetar hon som advokat i Uppsala. Just när vi reste iväg i fredags fick hon sitt första förordnande som begärd försvarare i ett mordmål. Det är förstås lite extra för advokaten när klienten begär att få en som försvarare, i stället för att man får uppdraget enligt den turordning som gäller när tingsrätten tillämpar sin s.k. lista.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte heller att det på Piccadilly Circus var en demonstration för de kurdiska organisationerna PKK och YPG med bl.a. flaggor och plakat med texten ”Free Öcalan”, syftande på en av PKK:s grundare och ledare Abdullah Öcalan som sitter fängslad i Turkiet sedan 1999. Undrar vad Erdogan tycker om sådana terroristaktioner i ledande Natoländer som den sortens demonstrationer innebär i hans ögon?

Det jag skulle skriva om var i stället en reflektion som Sunita och jag gjorde när vi såg musikalen Pretty Woman på Savoy Theatre på fredagskvällen. Vi kom ganska tidigt och satt och såg publiken strömma till. Det var tydligt att det inte var en välklädd övre medelklass som anlände, utan en ganska vardagsklädd mittre eller undre medelklass. Jag vågar nog säga att detta också visade sig i publikreaktionerna. Publiken levde sig livligt in i pjäsen och tackade ensemblen med stormande applåder och högljutt jubel efter föreställningen, långt ifrån de mer avmätta lite granskande reaktioner som man ibland kan uppleva i ”mer förnäma” publikhav.

Musikalen Pretty Woman bygger på succéfilmen från 1990 med Julia Roberts och Richard Gere. Den prostituerade Vivian Ward möter den stenrike Edward Lewis, och tycke uppstår med intressanta följder. En av de intressantaste är att det blir väldigt tydligt hur människorna i den övre medelklassen (Edwards krets) ofta är påtagligt elaka, snikna, återhållsamma och spända, medan Vivians enkla vänner är snälla, generösa, entusiastiska och naturliga. Lite grand som kvällens publik.

Är det så vi är vi människor? Bättre om vi är enkla, sämre om vi är "fina"?