Söndagsbetraktelse nr 46

Granskning av medierna i delar av Quickärendet

1. Det som har hänt i Quickärendet de senaste fyra åren är unikt. Det har utspelat sig på i princip tre arenor: rättsväsendet, medierna och utredningsväsendet.

2. Rättsväsendets hantering av ärendet i tiden från de återtagna erkännandena är i sig speciell. Åklagarna valde att tro på Sture Bergwalls nya version och driva rättsprocessen utifrån förutsättningen att han nu hade blivit trovärdig efter att tidigare ha ljugit. Med den ståndpunkten från åklagarna kunde domstolarna inte göra mycket annat än att resa domarna och fria Bergwall. Frikännandet skedde utan prövning eftersom åklagarna lade ned åtalet.

3. Men det som har hänt i medierna och utredningsprocessen är ännu mer speciellt. Medierna missförstod – eller övertolkade mer eller mindre villigt – det som hade skett. De drog med sig i stort sett alla i något som sannolikt saknar motstycke i svensk mediehistoria. Det blev en spektakulär villfarelse. Och regeringen tillsatte en utredning (Bergwallkommissionen), som arbetade utifrån den antagna förutsättningen att domarna mot Sture Bergwall var felaktiga. På denna förutsättning baserade utredningen mycket långtgående slutsatser. Hur ska man se på en sådan utredning om den antagna förutsättningen är oriktig? Det är en fråga som man veterligen aldrig tidigare har behövt ställa i fråga om en svensk statlig utredning.

4. Tillsammans har rättsväsendet, medierna och utredningsväsendet skapat en för Sverige unik situation. Alla tre delarna av processen behöver så småningom granskas och analyseras. Tiden är emellertid ännu inte mogen för detta. För än lever myten om rättsskandalen, och det finns inte någon bas för ett försök att nu dra igång en undersökning. Den måste vänta till dess att saker har klarnat så pass att granskningen blir oundviklig.

5. Men det finns en sak som kan göras redan nu. Vad jag avser är en granskning av rättsväsendets, mediernas och Bergwallkommissionens öppenhet, eller bristande öppenhet, inför den alternativa hypotesen. Alltså hypotesen att domarna mot Thomas Quick var riktiga. Bristande öppenhet i viktiga samhällsorgan är i sig så allvarlig att den bör avtäckas.

6. I en sådan granskning är det särskilt intressant att undersöka mediernas förhållningssätt. Varför? Jo, för att medierna har ett sanningsuppdrag och dessutom inte är lika bundna av den kod som gäller för domstolar, myndigheter och lagstiftare, den kod som säger att man inte ska öppet ifrågasätta en friande dom.

7. Om medierna upptäcker att något har gått allvarligt fel hos myndigheter, domstolar och lagstiftare, ska de normalt larma om det oavsett konsekvenserna. Och om de misstänker att något har gått allvarligt fel, ska de normalt undersöka hur det ligger till.

8. Vad som är speciellt med Quickärendet är emellertid att medierna i en sådan process samtidigt skulle komma att granska sig själva och då riskera att avslöja allvarliga fel i den egna bevakningen och i de slutsatser som man har dragit. En sådan risk kan göra att medierna avstår från att undersöka något som de annars skulle ha tagit sig an.

9. Om medierna avstår från att undersöka den alternativa hypotesen med den mer eller mindre underförstådda motiveringen att de riskerar att avslöja egna allvarliga fel, då är detta i sig ett allvarligt fel. Av medierna ska man kunna förvänta sig öppenhet och hederlighet. De ska kunna erkänna egna fel av betydelse och söka sanningen utan hänsyn till sig själva.

10. I Quickärendet finns det visserligen ett annat skäl för medierna att inte gå vidare och testa den alternativa hypotesen. Det är att de kan komma att närma sig ett konstaterande att Sture Bergwall sannolikt är skyldig. Ett sådant konstaterande bör man vara försiktig med, i varje fall om inte motstående intressen väger tungt. Men om medierna närmar sig en slutsats att det är den alternativa hypotesen som gäller, då är det inte försvarligt att upprätthålla påståendet att det var fråga om felaktiga domar och ett klandervärt beteende av ett antal personer i och kring rättsväsendet. Dessa personer har ett legitimt anspråk på ett etiskt godtagbart förhållningssätt från mediernas sida.

11. Om det faktiskt är så att medierna i Quickärendet har åsidosatt sitt sanningsuppdrag, finns det anledning att försöka påvisa det. Då är det nämligen fråga om något viktigt. Om medierna genom en mer eller mindre tyst överenskommelse bestämmer sig för att skydda sig själva, då handlar det om ett slags medieröta. Sådana medier vill vi inte ha.

12. Så saken bör undersökas och klarläggas. Vad som bör undersökas är om medierna har låtit bli att söka en för dem obekväm sanning. Och då handlar det framför allt om exempel på att journalisterna inte har ställt frågor som rimligen borde ha ställts till några av aktörerna, främst resningsåklagarna och Bergwallkommissionen. Det finns ungefär 100 sådana frågor. Varför har de inte ställts, det blir en fråga för journalister och andra medieföreträdare att besvara.

Tillägg efter kvällens Babel: Där diskuterade man begreppet faktaresistens, en tendens i samtiden att vilja befinna sig i en bubbla där man slipper att bli motsagd och där fakta har betydelse främst som störande element. Ett insiktsfullt och välgörande samtal mellan Jessika Gedin och Rakel Chukri. Det finns tillfälle för den som så önskar att koppla det diskuterade begreppet till ovanstående betraktelse. ☺ ☺