Söndagsbetraktelse nr 498

Man brukar ju säga att det inte är någon mening med att HA rätt om man inte FÅR rätt. Man har till exempel en fordran mot någon men kan inte bevisa det. Eller man har betalat sin skuld men har inte något kvitto eller annat som visar det. Då förlorar man sina pengar. Man FÅR inte rätt trots att man HAR rätt.

På senare tid har det hänt vid två tillfällen att personer som jag har försökt hjälpa förlorat i domstolen. Och det trots att det enligt min bedömning inte var någon tvekan om att de faktiskt hade lånat ut pengar resp. betalat sina skulder. De HADE rätt, men de FICK inte rätt.

Hur ska man tackla en sådan motgång, som inte bara känns som en orättvisa utan som faktiskt också är det? Jag tror man gör klokt i att tänka på en sak: Det är meningslöst att HA rätt om man inte FÅR rätt bara om det är pengarna (eller motsvarande) som är det viktiga. Men om man styrs av den MORALISKA rätten, då är det också viktigare att faktiskt HA rätt än att vinna. För då är man någon som inte ljuger eller bluffar, utan är hederlig.

Det där kan vara en ganska bra tröst när man förlorar en tvist eller drabbas av någon orättvisa. Att förstå att rättssystemet inte alltid är rättvist. Att juridiken måste vara lite fyrkantig ibland. Och att myndigheter och domstolar inte alltid träffar rätt.

Så man ska inte bli  bitter eller alltför ledsen för att man inte FÅR den rätt som man vet sig HA.

Och det viktigaste är ju ändå att alltid försöka GÖRA rätt, den enda ledstjärna man behöver i livet.