Söndagsbetraktelse nr 53

I fredags var det begravning igen, den femte på ett halvår för mig. Jag skrev för övrigt betraktelse 42 efter den fjärde. Då kom det tankar kring de religiösa inslagen i begravningsakten och förhållningssättet för den som inte tror på Gud som ett väsen. Den här gången var det en annan sak som fick mig att fundera, och som jag tycker är värd att reflektera över. (Därför hoppar jag denna gång över den lilla texten ur Gerda Anttis Livet omkring, som betraktelserna annars brukar bestå av den sista söndagen i månaden.)

Två saker skilde denna begravning från de fyra tidigare, då de döda var personer vars död var väntad, på grund av ålder eller sjukdom. Nu var det en person vars död var helt oväntad, min kusin Gunilla Berg Samuelsson i Valla i södra Östergötland. Hon skulle ordna med däckbyte på sin bil en morgon när hjärtat brast. Hon var 73 år gammal, och ingen hade nog tänkt sig något annat än att hon skulle leva länge till.

Den andra saken som skilde denna begravning från de tidigare var den fantastiska uppslutningen och inramningen. 130 personer i lilla Kättilstads kyrka och överfullt på minnesstunden i församlingshemmet. Prästens första ord i kyrkan var ”Älskade Gunilla”. Något sådant har jag aldrig hört förut.

Självfallet har de två sakerna med varandra att göra. Det alldeles oväntade skapar ett behov av något alldeles särskilt. Men uppslutningen, inramningen och de oerhört varma orden var också ett uttryck för något annat. Det var släktens och bygdens farväl till en rakt igenom omtyckt människa.

Gunilla var lanthandlare i Opphem och Valla i hela sitt vuxna liv. Hon var ständigt glad, positiv, hjälpsam och omtänksam. Hon gjorde insatser till höger och vänster, utan att någonsin förvänta sig mer än möjligen ett tack, och utan att någonsin klaga eller fordra något av andra. Hon höll ordning på vår släkt och skötte alla våra gravar i bygden. Och hon skrev glada meddelanden på Facebook om ditt och datt, mer om smått än om stort, alltid med gott humör. Kyrkoherden avslutade sitt tal i församlingshemmet med orden: Var som Gunilla!

Den som lämnar livet omgiven av så mycket kärlek har nog levt sitt liv med en insikt, en insikt som inte är så lätt att få, och som är ännu svårare att ta till sig och tillämpa.