Göran Lambertz: Söndagsbetraktelse nr 573

Kontrollavgift, Parkeringsappar, Parkeringsjuridik, Söndagsbetraktelser

Häromdagen råkade jag ut för min andra kontrollavgift för felparkering. Den första, 900 kr för tre år sedan, slapp jag betala för att jag faktiskt hade erlagt parkeringsavgiften (i Arenagaraget i Stockholm) och för att det fel som jag hade gjort (betalat på fel område i parkeringsappen) ansågs ”förlåtligt” (se söndagsbetraktelse nr 431).

Frågan är hur det går den här gången. Den 13 maj betalade jag 240 kr för fem timmars parkering i centrala Uppsala. Dyrt! Och när jag sedan kom till bilen hade jag alltså fått en kontrollavgift, den här gången på 600 kr. Tydligen hade jag missat att ange mitt bilnummer i den ruta som är avsedd för det. Jag hade i hastigheten inte sett den rutan (se längst ner till vänster på bilden) utan helt enkelt utgått från att det var min bil som var registrerad hos parkeringsbolaget (aimo park).

När jag började skriva den här betraktelsen var jag säker på att jag skulle strida om saken. För inte ska man väl behöva betala en kontrollavgift när man faktiskt har betalat och bara har råkat göra ett ganska litet och lättbegripligt fel? Jag bestred avgiften samma dag som jag fick den och bifogade det kvitto som visade att jag hade betalat.

I onsdags fick jag dock besked att jag måste betala, annars blir det inkasso. Jag skrev på nytt att jag bestrider men att de inte behöver skicka ärendet till inkasso utan kan gå direkt till domstol. Så får vi göra upp om saken där. Jag kände mig rätt säker.

Men när jag hade kommit en bit igenom denna betraktelse tog jag fram den promemoria om parkeringsavgifter som jag skrev förra gången det begav sig (se Extrabetraktelse den 5 september 2023). Där ser man att det här med kontrollavgifter är ett krångligt område, och att parkeraren ofta ligger illa till. I promemorian gick jag igenom tio olika situationer och bedömde vad som gäller. Här är texten igen: PM 230905 om parkeringsjuridik

I ett rättsfall, NJA 2020 s. 742, har Högsta domstolen sagt att avgiftsskyldigheten får anses fullgjord om den enskilde ”har gjort vad som objektivt sett rimligen kan krävas av honom eller henne för att betala på det sätt som anges på platsen”. Hmmm ... har jag gjort vad som ”rimligen kan krävas” av mig när jag har missat att skriva in rätt registreringsnummer?

Det kan man nog diskutera. Men när jag skrev promemorian för snart tre år sedan skrev jag så här under rubriken Eget fel i appen: ”Om man måste betala eller inte beror säkert på hur allvarligt felet är. I det rättsfall som finns från Högsta domstolen (NJA 2020 s. 742) var bilförarens fel mycket begränsat. Markerar man däremot t.ex. fel bil i sin app måste man säkert betala straffavgiften.”

Vad jag har gjort den här gången är visserligen inte att ”markera fel bil”, utan att inte upptäcka att jag måste ange en bil. Det är kanske ungefär samma sak? Och nu råkade ett annat bilnummer vara markerat, ett nummer som hör till en hyrbil i Sollentuna, jag har ingen aning om hur det har hamnat där. Men mycket talar nog för att mitt fel får räknas som att jag har ”markerat fel bil”. Och då får jag nog betala.

Samtidigt var det lätt hänt. Jag betalade och var nöjd med att det fungerade, hade inte en tanke på att det kunde vara fel bil. Det känns faktiskt som om jag har gjort ”vad som objektivt sett rimligen kan krävas”. Och det handlar ju inte bara om mina 600 kr, utan också om hur lätt det ska vara för parkeringsbolagen att ta ut kontrollavgifter.

Kan jag få be om ett råd? Betala eller strida?

Hur det än blir så får jag upprepa det råd som jag gav till mig själv och andra i den förra betraktelsen: Var försiktig med parkeringsappar.