Söndagsbetraktelse nr 56

I tv uppmärksammas med jämna mellanrum missförhållanden bland gode män. Det är personer som har hand om en del ekonomiska och personliga angelägenheter åt människor som har svårt att klara sig själva.

De som har god man har inte sådana mentala eller fysiska svårigheter att de behöver förvaltare (som tidigare kallades förmyndare). Ofta handlar det om ensamma äldre, missbrukare eller flyktingungdomar utan vårdnadshavare i landet. Dessa personer har kvar sin rättsliga handlingsförmåga, dvs. de har i princip rätt att besluta om sina egna angelägenheter. Det är först om de blir så dåliga att de behöver ha förvaltare (förr blev de ”omyndigförklarade”) som de förlorar rättshandlingsförmågan.

Det tv-bevakningen går ut på är i huvudsak att de gode männen missköter sig och att kontrollen från samhället (överförmyndarna) är otillräcklig. De gode männen skor sig ekonomiskt på sina huvudmäns bekostnad, och ibland snor de helt enkelt alla deras pengar. Många gode män har dessutom alldeles för många uppdrag som de kan bli smårika på. Det är så det framställs, och också så som det ibland är.

Men det finns en annan sida av myntet. Kommunerna har i dag mycket svårt att få fram gode män till de personer som behöver hjälp. I flera kommuner är det hundratals behövande som inte får den nödvändiga hjälpen. Särskilt svårt tycks det vara att få fram gode män åt missbrukare och ensamma äldre. När det gäller flyktingungdomar har problemet visserligen varit akut, men där har det varit lättare att få människor att engagera sig.

Även kring rekryteringsproblemet har det varit en del publictet. Men sällan blir det så tydligt hur ett problem i medierna kan skymma ett annat, hur det är svårt att spegla ett helt problemkomplex på en gång.

Och båda svårigheterna måste hanteras. Det handlar om samhällets allra svagaste människor. De måste rimligen få den hjälp som behövs för att deras tillvaro inte ska rasa ihop helt.

Förmodligen måste systemet få kosta mer skattepengar än det gör i dag. Kanske genom att de gode männen tas bland personer som är anställda i kommunerna och har godmanskapet som sin huvudsakliga profession.