Inledning angående denna publicering

 

Vi som står bakom den har valt att nu offentliggöra vår anmälan till Granskningsnämnden för radio och tv av den s.k. Kevindokumentären. Anmälan gjordes den 14 juli 2017. Bilagorna finns i särskilda dokument på bloggen. Vi har också offentliggjort vårt svar på SVT:s yttrande över vår anmälan. Där framgår att vi tar tillbaka några av anmälningspunkterna. Sist i svaret finns en sammanställning över de punkter på vilka SVT enligt vår mening har brutit mot sändningstillståndets krav på opartiskhet och saklighet.

 

Skälen till att vi offentliggör även en del material som är känsligt från integritetssynpunkt (särskilt bilagorna) är i huvudsak följande.

1. Allmänheten bör kunna skaffa sig ordentlig kännedom om vidden av de vilseledanden och undangömmanden av avgörande fakta som Sveriges Television gjorde sig skyldig till i Kevindokumentären. Inte minst med hänsyn till att dokumentären fick Stora Journalistpriset, och till att Granskningsnämndens avgörande lär dröja, finns det ett betydande intresse av att omständigheterna kring dokumentären blir kända utan ytterligare dröjsmål.

2. Vi bedömer att offentliggörandeintresset överväger den berörda familjens intresse av skydd mot att förhören och anteckningarna i fråga publiceras. Vid den bedömningen beaktar vi att familjen har valt att delta i dokumentären med de publiceringsrisker som var förknippade med det, och som de bör ha informerats noga om av SVT.

3. Ingen annans integritetsintresse berörs på något menligt sätt av publiceringen.

4. Åklagare och polis bör inte utsättas för någon påverkan när det gäller resultatet av den återupptagna förundersökningen. De har redan tillgång till handlingarna i fråga, varför detta offentliggörande inte bör kunna ses som något försök till sådan påverkan.

 

 

Till Granskningsnämnden för radio och tv

 

 

Anmälare

1. Polismästaren Rolf Sandberg

2. Professor Sven Å. Christianson

 

Ombud för båda

f.d. justitierådet Göran Lambertz

advokaten Claes Borgström

 

 

Anmälan

 

Vi anmäler de tre programmen i dokumentären om 4-årige Kevin Hjalmarssons död 1998 för Granskningsnämndens prövning. Programmen sändes den 3, 10 och 17 maj 2017. Vi menar att de på flera punkter strider mot det krav på opartiskhet och saklighet som gäller för SVT enligt dess sändningstillstånd (13 §).

 

 

Dokumentären i huvudsak

 

Kevin Hjalmarsson hittades död den 16 augusti 1998 vid stranden av Kyrkviken i Dottevik strax utanför Arvika. I polisutredningen lämnade två små bröder, 7-årige Christian och 5-årige Robin, sådana uppgifter att åklagaren bedömde det klarlagt att de hade orsakat Kevins död.

Dokumentären går bl.a. ut på att visa

– att bröderna pressades hårt i många förhör,

– att de aldrig erkände att de hade orsakat Kevins död, eller att någon av dem gjort det,

– att de hade ett starkt alibi

– och att de sannolikt är oskyldiga.

 

I dokumentären angrips särskilt polismästaren Rolf Sandberg och professor Sven Å. Christianson hårt. Det hävdas i praktiken att de orsakade att bröderna utsattes för ett justitiemord, varvid ett ledande tema är – som sagt – att bröderna aldrig erkände och att de hade ett starkt alibi.

 

Vi anger nedan på vilka punkter dokumentären enligt vår mening strider mot kravet på opartiskhet och saklighet. Flera av punkterna hänger ihop genom att alla SVT:s vilseledanden handlar om i grunden samma sak.

 

 

1. Avgörande delar av polisförhören med pojkarna och anteckningar av pappan undanhålls

 

SVT ger en starkt vinklad bild av polisutredningen. Av särskild betydelse är det vilseledande som SVT utsätter tittarna för i fråga om vilka uppgifter som pojkarna hade lämnat. Dokumentären förmedlar intrycket att pojkarna genomgående gav vaga och motstridiga uppgifter, och att deras berättelser långt ifrån innebar att de erkände att de var med och orsakade Kevins död. Tittarna lämnas med intrycket att bröderna hade utsatts för ett justitiemord och att bevisningen mot dem var mer eller mindre konstruerad. Att detta är det intryck som dokumentärmakarna velat ge bekräftades av att Dan Josefsson i Aktuellt, strax efter att det sista avsnittet hade sänts, sa just detta när han intervjuades; det fanns inte någon som helst bevisning mot pojkarna, det hela var fabricerat och ett kalkylerat bedrägeri från Rolf Sandbergs sida.

 

Det är angeläget att Granskningsnämnden får ta del av det huvudsakliga innehållet i tre dokument vars avgörande innehåll SVT valt att undanhålla. Det gäller dels de två avslutande polisförhören med Christian och Robin, dels anteckningar som deras pappa Weine Dahlén gjorde några veckor efter att polisutredningen lagts ner. Avskrifter av det huvudsakliga innehållet i dessa dokument finns i Bilaga 1 och Bilaga 2 till denna anmälan. [Bilagorna finns nedan, efter grunddokumentet.]

 

Av dokumenten framgår att det strider mot kravet på opartiskhet och saklighet att ge tittarna det intrycket att bröderna aldrig erkände att de hade orsakat Kevins död, eller att någon av dem gjort det, och att de hade ett starkt alibi för den tidpunkt då Kevin dog. De berättade i själva verket på ett sådant sätt att det inte kunde råda något tvivel om att de var på platsen när Kevin dog och att de – eller i varje fall en av dem – hade medverkat till 4-åringens död.

 

I varje fall är det grovt vilseledande av SVT att inte presentera dessa delar av polisutredningen, och underlåtenheten strider sålunda mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

När det gäller Weine Dahléns anteckningar tillkom de efter att polisutredningen hade avslutats, men de var kända för SVT och borde ha redovisats med hänsyn till den betydelse de hade för bedömningen av pojkarnas medverkan.

 

 

2. Vilseledande angående Weine Dahléns minnen om vad som hade berättats den första kvällen

 

I det andra avsnittet av dokumentären tas frågan upp om pojkarna sa något om händelsen med Kevin redan den första kvällen, alltså den 16 augusti 1998. Pappan, Weine Dahlén, säger i filmen att han inte minns något sådant men litar på sin hustru Eva. I det tredje avsnittet nämns – möjligen föranlett av en intervju med Rolf Sandberg i Expressen någon av dagarna före och en offentlig diskussion som Dan Josefsson deltagit i – att Weine Dahlén hade gjort vissa anteckningar på sjukhuset, där han då var intagen. I anteckningarna hade han skrivit något om att Christian nämnt saken redan den första kvällen. Dokumentärens speakerröst (Dan Josefsson) uttrycker det i huvudsak så här:

 

En natt i mitten av oktober när Weine fått narkotikaklassat sömnmedel tycker han sig minnas att Christian på mordnatten kom in och berättade. Weine skrev sina nya minnesbilder i en anteckningsbok som han gav till polisen. I efterhand har polisen använt den sortens uppgifter som ett argument för att bröderna var vid vattnet när Kevin dog. Alibit har man inte låtsats om på 18 år.

 

Men Weine Dahlén hade redan i förhör den 2 september och den 15 september sagt att han numera var nästan säker resp. kände igen att Christian sagt redan första kvällen att pojkarna sett Kevin ligga och flyta i vattnet. På fråga från polisen om varför han inte berättat detta tidigare svarade han att han måste ha förträngt det.

 

Detta berättar inte SVT. I stället säger man alltså att Weine Dahlén först i mitten av oktober, sedan han fått narkotikaklassat sömnmedel på sjukhuset, tyckte sig minnas att Christian berättade redan den första kvällen. Det är uppenbart att SVT vill förmedla bilden till tittarna att Weine Dahléns senkomna möjliga minne inte är att lita på och att polisen gjorde fel som ”använde den sortens uppgifter som ett argument för att bröderna var vid vattnet när Kevin dog”.

 

Det står klart att SVT försöker vilseleda tittarna om Weine Dahléns minnen och om vad som hade berättats den första kvällen. Framställningen är inte bara bedräglig i sak, den har också en stark smak av brännvinsadvokatyr. Antydningen att Weine Dahlén skulle ha fått för sig något som var helt centralt men felaktigt därför att han var under inflytande av narkotikaklassat sömnmedel är så billig att SVT som public service-företag bestämt borde avhålla sig från den.

 

Genom undanhållandet, vilseledandet och sättet att försöka övertyga tittarna med ett uppenbart ihåligt argument har SVT brutit mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

 

3. SVT:s påstående rörande Rolf Sandbergs uppgift att bröderna hade erkänt

 

Dokumentären är ett angrepp mot framför allt två personer, polismästaren Rolf Sandberg och professor Sven Å. Christianson. Vi återkommer längre fram specifikt till Christianson. Men vi vill redan här framhålla att alla de brott mot sändningstillståndet som SVT gör sig skyldigt till i dokumentären berör både Sandberg och Christianson, liksom för övrigt flera andra personer. Sandberg och Christianson berörs genom att de framställs som huvudansvariga för påstått allvarliga fel i utredningen av Kevin Hjalmarssons död. Den framställningen är genomgående vilseledande och strider mot sändningstillståndets krav på opartiskhet och saklighet.

 

När det gäller Rolf Sandberg ska därutöver särskilt följande framhållas.

 

Sandberg framställs på flera olika sätt i ofördelaktig dager, och det antyds att han i stor utsträckning drevs av sina egna egoistiska intressen. Vi avstår dock från att hävda att detta framställningssätt i sig strider mot kravet på opartiskhet och saklighet. Vi koncentrerar oss på SVT:s tydliga undanhållanden och vilseledanden.

 

SVT gör gällande bl.a. att det var felaktigt, som Rolf Sandberg sa, att bröderna hade erkänt att de hade orsakat Kevins död. Enligt dokumentären var detta Sandbergs egen missvisande tolkning. Han förfogade över den när utredningsresultaten presenterades och han har sedan dess undanhållit fakta.

 

Det blev visserligen inte alldeles klarlagt hur Kevin närmare bestämt dog. Men detta var inte heller nödvändigt för åklagarens beslut att avsluta utredningen när bedömningen var att det var barn som var skyldiga. Det fanns ingen som helst anledning att ifrågasätta detta.

 

Det kan vidare diskuteras om ordet ”erkänt” är adekvat för att beskriva det som bröderna hade sagt. Men de hade berättat om ett händelseförlopp där de var närvarande när Kevin dog, och de hade lämnat uppgifter av sådan innebörd att det var fullt motiverat av åklagaren att dra slutsatsen att Kevins död var uppklarad och att det inte fanns anledning att misstänka någon vuxen person för att ligga bakom. Beslutet att lägga ner utredningen var därmed riktigt. Och att sammanfatta pojkarnas berättelse som ett erkännande, som Rolf Sandberg gjorde, måste anses i varje fall fullt försvarligt.

 

I alla händelser är det grovt felaktigt att beskriva det som Sandberg sa som felaktigt eller vilseledande. Med hänsyn till vad som hade framkommit under polisutredningen, av vilken SVT undanhöll väsentliga delar (se ovan), strider detta mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

 

4. SVT beskriver missvisande vad Eva Dahlén hade sagt och lägger ord i hennes mun

 

I såväl den andra som den tredje delen av dokumentären finns en diskussion om vad brödernas bonusmamma, Eva Dahlén, mindes och inte mindes.

 

I den andra delen beskrivs hur Eva Dahlén förhördes den 24 augusti på psykiatriska avdelningen. Speakerrösten (Dan Josefsson) säger ungefär följande:

 

Här finns ingen videoinspelning. Bara polisens korta referat. Först säger Eva att hon inte minns att Christian berättade något på mordnatten. Hon blev uppriven och gick till sist med på att han kanske hade sagt något. I dag tror Eva att hon blev förvirrad när hon blev utfrågad.

 

Eva säger härefter: Jag gick nog med på nåt tyvärr. Det kanske var så då.

 

Dokumentären förmedlar alltså intrycket att Eva var långt ifrån säker på att hon mindes att Christian hade berättat något redan samma kväll, söndagen den 16 augusti. Men i polisens anteckningar från förhöret den 24 augusti står bl.a. följande:

 

Eva delgavs därefter uppgifterna som Kristian lämnat om att han sprungit in och berättat för sin mor vad som hänt vid sjön. Anm: Hon delgavs inte att Kristian sagt att Kevin mördats.

 

Eva började gråta och förklarade att hon inte hade något minne av detta. Hon blev allt mer uppriven och sade sedan att hon behövde tänka. Efter en stund gick hon med på att Kristian kanske sade något om att det hänt något vid sjön. Som hon mindes saken kom Kristian inrusande först. Robin var strax efter honom. Barnen Gran kanske då redan var inne, uppgav hon. Hon ändrade sedan på detta och uppgav, att hon nu minns att alla barnen kom inrusande på en gång. [---]

 

Då barnen kom inrusande kom Kristian först. Hon kommer ihåg att de kom ”i en väldig fart”. Föräldrarna fanns då i hallen och i vardagsrummet. De var just på väg att gå ut. Klockan var strax före 18.00. Eva minns nu inte hur Kristian uttryckte sig men hon vet att hon fick klart för sig att något hade hänt vid sjön och att det gällde Kevin Hjalmarsson. Kristian pratade om honom. Hon vet att hon hörde: ”Kevin ha stöpe i sjön.” [---]

 

I anteckningar från ett förhör med Eva Dahlén dagen efter, den 25 augusti, är det antecknat:

 

Senare då de var klara för avfärd och stod i hallen kom alla barnen in. Hon minns nu Christians yttrande. Han sa ”Kevin ligger i vattnet och flyter”. [---] Hon tror nu att både Christian och Robin sa ungefär samma sak.

 

Flera gånger i senare förhör sade Eva Dahlén i princip detsamma. Den 2 september antecknade polisen t.ex. detta, som hade sagts när Christian kom in och berättade vad som hade hänt vid sjön: ”Hon uppgav att utan tvekan var det så att det framgick att Kevin låg i vattnet. Därom är det inget tvivel. ”

 

Det torde stå klart för var och en att SVT ger en felaktig bild av vad Eva Dahlén mindes och berättade.

 

I den tredje delen diskuteras huruvida Eva Dahlén mindes att Christians byxor var blöta när han kom hem på kvällen den 16 augusti. Speakerrösten (Dan Josefsson) säger ungefär:

 

Ingen har vittnat om det, och först minns inte heller Eva. Men sedan säger hon att hon ser det framför sig som i en dimma, och till sist blir hon övertygad.

 

Frågeställaren föreslår en förklaring: ”Du var sönderstressad?”

 

Eva Dahlén svarar: ”Ja, jag var ju det.”

 

I protokollet från det aktuella förhöret, den 20 oktober, har polisen antecknat:

 

Efter en stunds samtal kring ämnet, påminner sig Eva så ytterligare detaljer från nämnda tillfälle. Hon beskriver det som att hon ser scenariot ”som i en dimma” framför sig, att hon sitter på huk framför Kristian i hallen och att Robin står snett bakom honom. Eva minns att hon kände sig irriterad på Kristian och att hon var irriterad över att hans långbyxor var blöta. Hon beskriver hur hon kände på hans byxor som var blöta upp till knäna. Hon kände framtill på byxorna och kan därför inte säga om även baksidan av byxbenen var blöta. Hon kan inte med säkerhet säga vilka byxor han bar, endast att det var långbyxor. På fråga om hans skor också var blöta säger Eva att hon inte kan minnas detta. Tillfrågad om vad hon gjorde härnäst, om hon pratade med Veine o.s.v. påminner hon sig att hon ledde in Kristian i badrummet och att han fick ta av sig kläderna där. Hon beskriver att hon hängde upp byxorna på tork och att hon samtidigt också hängde upp hans strumpor, som var så blöta att hon först fick vrida vattnet ur dem. I detta skede av förhöret utbrister Eva, ”Kristians skor var ju klassblöta, jag minns det nu. Han hade de vita tennisskorna med kardborreknäppning. Han fick därför byta till andra skor med snörning, något han var jättearg över eftersom skosnörena alltid går upp för honom”. Efterhand som Eva försöker påminna sig situationen, minns hon ytterligare detaljer. Hon minns att Kristian på överkroppen var iklädd en svart sweat-shirt med ett motiv av Spindelmannen tryckt på bröstet. Nederdelen av tröjans båda ärmar var blöta, varför Eva också hängde upp denna på tork. [---]

 

Även beträffande de blöta kläderna förmedlar alltså dokumentären uppfattningen att Eva var långt ifrån säker på sitt minne. Publiken ska få intrycket att det inte alls är klart att Christians byxor var blöta. Och SVT bidrar med en möjlig förklaring, nämligen att hon var så stressad. Av polisförhöret framgår att det knappast var fråga om något frampressat osäkert minne.

 

Både genom att framställa saken på ett vilseledande sätt och genom att lägga passande ord i Eva Dahléns mun bryter SVT mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

Det är dessutom uppenbart att SVT försätter Eva Dahlén i en mycket svår situation genom dokumentärens vilseledande framställning. Vi återkommer till den saken.

 

 

5. Antalet förhör

 

SVT hävdade att det var ett allvarligt fel att det hölls så många förhör med pojkarna (ca 15 med var och en av dem). Och det uttalades i dokumentären att något enda förhör med var och en av pojkarna hade varit det normala.

 

För en situation som den aktuella är påståendet, att något enda förhör hade varit det normala, orimligt. Och det kan kanske hävdas att detta är så uppenbart att saken inte behöver granskas. Men en advokat upprepade påståendet i en tv-sändning, och människor tycks ha tagit det till sig.

 

Självklart måste barn som kan misstänkas vara inblandade i ett dödsfall förhöras på det sätt som omständigheterna fordrar. Ofta tar det lång tid, och många förhör, att få barn att berätta något obehagligt som de varit med om.

 

Det strider mot kravet på opartiskhet och saklighet att försöka inbilla publiken det som SVT gjorde på denna punkt.

 

 

 6. Eva Dahlens oro för den äldre pojkens beteende

 

Eva Dahlén berättade för polisen att hon tidigare hade oroat sig över att sonen Christian hade tagit strypgrepp utan att verka förstå att det kunde vara farligt. Hon hade lånat en bok på biblioteket och läst om barns farliga beteende, och hon hade pratat med Christian.

 

Om SVT hade velat redovisa polisutredningen på ett sakligt balanserat sätt hade man behövt berätta om det nu sagda. Det gjorde man inte, och därmed brast man i opartiskhet och saklighet.

 

Det bör sägas att SVT inför frågan om man borde ha berättat om strypgreppen och oron nog snarast borde ha dragit slutsatsen att det fanns anledning att lägga ner dokumentärprojektet. Med den vinkling som man hade bestämt sig för var det självfallet inte annat än naturligt att man inte berättade.

 

 

7. Alibit

 

Enligt den bild som ges i dokumentären hade bröderna ett starkt alibi, och polisen kritiseras hårt för att inte ha beaktat detta.

 

Polisen förhörde den 10-åring som av SVT sägs ge pojkarna alibi. Polisen bedömde att det 10-åringen sa inte innebar att pojkarna inte kunde ha varit nere vid vattnet. Detta var utan tvivel en korrekt bedömning, åtminstone sedan det kommit fram en rad omständigheter som talade för att pojkarna faktiskt hade varit vid vattnet när Kevin Hjalmarsson dödades.

 

Att en person, därtill ett barn, berättar på ett visst sätt innebär naturligtvis inte att uppgifterna alltid ska tas för goda. Enligt alla rimliga bedömningsgrunder var det riktigt av polisen att inte behandla pojkens berättelse som ett alibi, utan bara som en del av den samlade bevisbilden.

 

Att hävda att bröderna hade ett starkt alibi var utomordentligt osakligt av SVT. Men påståendet synes ha lurat många tittare, inte minst andra medieföreträdare.

 

Uppgiften att bröderna hade alibi strider mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

 

8. Påståendet att det sista förhöret med den yngre brodern inte finns inspelat

 

SVT gör en sak av att det sista förhöret med Robin inte finns inspelat. Men det spelades in och finns tillgängligt på band, något som inte lär ha undanhållits för SVT. Varför påståendet görs är inte helt lätt att förstå. Men eftersom det är ett led i en framställning som går ut på att polisen inte redovisade förhören på ett rättvisande sätt, strider det felaktiga påståendet mot sändningstillståndets krav på opartiskhet och saklighet. I andra stycket i 13 § i villkoren för sändningsrätten sägs uttryckligen att SVT ska före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet.

 

 

9. Påståenden om Sven Å. Christiansons medverkan och ansvar

 

SVT gör på olika sätt Sven Å. Christianson ansvarig för påstådda fel och brister i utredningen, särskilt när det gäller sättet att förhöra pojkarna.

 

a) SVT visar hur Christianson förklarar att det ofta behövs många förhör med barn som har varit inblandade i en obehaglig händelse. När man sedan visar några förhör med pojkarna som framstår som hårda går tittarnas tanke till Christiansons rekommendation. SVT berättar inte att det var andra psykologer – i ett angränsande rum närvarande barnpsykologer – som hade ansvaret för barnens välbefinnande under förhören. Sven Å. Christianson deltog inte i förhören och anser själv att några inslag i förhören var olämpliga.

 

SVT:s klara antydan att Christianson stod bakom de hårda förhören strider mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

b) SVT kritiserar Christianson som huvudansvarig för att det hölls så många förhör. Intervjuad om saken i ett annat sammanhang säger han att ”det är det som krävs” när frågan ställs om det var rimligt att det tog 2 ½ månad innan pojkarna berättade för polisen. Enligt SVT är ett enda förhör med barn det normala (se p. 5 ovan).

 

Som har sagts i p. 5 är påståendet, att ett enda förhör med barn är normalt, i strid med kravet på opartiskhet och saklighet. Påståendet drabbar särskilt Christianson, och saken upprepas därför här.

 

c) SVT framställer det så att det var först när Christianson kopplades in som de båda bröderna blev huvudmisstänkta. Med upplägget i dokumentären, att det var fel att misstänka bröderna, blir Christianson därmed föremål för allvarlig kritik. Man nämner inte att det självfallet var polisen som fattade besluten om utredningen, medan Christianson var konsult. Inte heller nämner man att Christianson kom in i utredningen först den 9 september. Då hade det redan hållits sammanlagt minst 13 förhör med pojkarna.

 

Det får anses strida mot kravet på opartiskhet och saklighet att framställa Christianson som ansvarig för vem som var huvudmisstänkt.

 

d) Enligt SVT kom Christianson personligen till Dottevik för att hjälpa till med en särskild sorts vallning som innebar att han hoppades få kontakt med bortträngda minnen av Kevins död. Speakerrösten (Dan Josefsson) säger också medan en vallning visas och förhörsledaren sägs ha kontakt med Christianson: ”Nu verkar det som om hon vill locka fram bortträngda minnen!”

 

Detta är en vild förvrängning av vad Christianson avsåg att hjälpa till med och vad som faktiskt förekom. Bortträngda minnen var det över huvud taget inte fråga om, och påståendet ligger nästan komiskt långt från verkligheten. Det kan antas att det var ett sätt för Dan Josefsson att få tittarna att lystra till något som han för sin del har ett särskilt intresse av.

 

Det rör sig självfallet även här om ett brott mot kravet på saklighet.

 

e) Så som dokumentären redigerats framställs det som om Ingrid Harrysson uppger att hon fått handledning och styrts av Sven Å. Christianson. De hade emellertid kontakt endast i samband med en av vallningarna. Och inte ens från det tillfället har Ingrid Harrysson något minne av att Christianson skulle ha anvisat henne om hur hon borde förhöra pojkarna.

 

Att framställa det så att Ingrid Harrysson sagt att hon fått handledning och styrts av Christianson strider mot kravet på saklighet.

 

f) I dokumentären sägs att Sven Å. Christianson har tackat nej till att delta. Men han fick aldrig någon fråga. Påståendet strider således mot kravet på saklighet.

 

 

10. Referens till Quickärendet

 

Programledaren uttalar vid ett tillfälle angående Quickärendet: ”I dag vet vi att Thomas Quick inte var någon seriemördare och att hela utredningen var en rättsskandal. Men då hade Sven Å. Christianson stjärnstatus.”

 

Om det är något vi kan vara helt säkra på så är det att utredningen angående Thomas Quick inte var någon rättsskandal.

 

Granskningsnämnden kan självfallet inte vara domstol i Quickärendet. Men nämnden har att upprätthålla sändningstillståndets krav. Det är lätt för den eftertänksamme att inse att den omständigheten att Sture Bergwall friades från åtta mord efter resning inte betyder att vi ”vet” att Thomas Quick inte var någon seriemördare och att utredningen var en rättsskandal. Sålunda strider påståendet mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

 

11. Enskilda påståenden som inte stämmer eller är alltför tvärsäkra

 

a) SVT:s speakerröst säger i den första delen av dokumentären att ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare”, därmed syftande på frågan om de hade sagt att de var nere vid vattnet när Kevin dog. Av utredningen framgår att påståendet är felaktigt. Med ett understatement är det i varje fall alltför tvärsäkert. Påståendet strider därför mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

b) SVT:s berättarröst uttalar i den första delen: ”trots att de inte hade några som helst minnen av att ha begått mordet”. Hur kan SVT veta det? Även om man ställde frågan i dag till Christian och Robin är det knappast försvarbart att utifrån deras svar göra det tvärsäkra uttalande som gjordes. Uttalandet får anses strida mot saklighetskravet.

 

 

12. SVT berättade inte inledningsvis om syftet med dokumentären

 

SVT sa inledningsvis till poliserna att man gjorde en dokumentär om framgångsrikt samarbete mellan polis och socialtjänst m.m. Detta var inte riktigt, och Granskningsnämnden bör pröva i vilken mån man som dokumentärfilmare för public service får lämna sådana falska besked utan att det kommer i konflikt med kravet på opartiskhet och saklighet.

 

Berättarrösten säger i den första delen: ”Jag hade lovat bröderna att inte berätta för någon att jag börjat granska mordutredningen. Vi bestämde att mina kolleger inte skulle ställa alltför kritiska frågor.” Den kritiska frågan bör ändå ställas om motivet – jag hade lovat – var godtagbart. Man kan fråga sig varför man inte kan vara ärlig och öppen redan från början om man verkligen är ute efter sanningen. En anledning kan vara att man riskerar att då inte komma åt denna sanning, och i så fall kan metoden vara OK. Men det måste rimligen fordra att man har goda skäl att vilseleda de intervjuade om syftet, och dessutom att man förhåller sig ärligt till de svar man får och till materialet i övrigt. Som framgår av flera övriga punkter var dessa krav inte uppfyllda.

 

 

13. Osakliga påståenden om olika uppfattningar poliserna emellan

 

a) I första delen av dokumentären säger berättarrösten att Rolf Sandberg sa att pojkarna hade erkänt. Och sedan sägs (ungefär): ”Men när vi ber Ingrid Harrysson och Anders Forsman att berätta händer något oväntat. De har en helt annan minnesbild än Rolf Sandberg.” Härefter säger Ingrid Harrysson i huvudsak följande: ”Jag erkänner det här, så gick det inte till, utan det var detaljer som gjorde att ’nu känner vi att det är klart’. – Efter hand förstod vi att det här kan man inte berätta om man inte har varit på platsen, på något sätt involverad.” Och Anders Forsman säger i huvudsak så här: ”Jag vill inte kalla det ett erkännande, men pojkarna berättade om det som hänt. – De började berätta om detaljer om när de var nere vid sjön.”

 

Dokumentärens bild av en splittring poliserna emellan är vilseledande, kanske för att SVT inte förstår innebörden av ordet erkännande, kanske för att man inte är så noga med orden. Ordet erkännande kan inte tillmätas den betydelse som SVT gör. Ingrid Harrysson och Anders Forsman tycks i realiteten ha sagt ungefär detsamma som Rolf Sandberg, fast med andra ord.

 

Framställningen strider mot kravet på opartiskhet och saklighet.

 

b) Ingrid Harrysson säger i del 1 av dokumentären: ”Att det var nåt som inte stämde, det kände jag första gången.” Detta uttalande tas in på en plats i framställningen där intrycket blir att Ingrid Harrysson därmed uttrycker tvekan om pojkarnas medverkan. Så var hennes uttalande sannolikt inte alls avsett att förstås, och framställningen strider därför mot kravet på saklighet.

 

c) SVT:s berättarröst säger (ungefär): ”Förundersökningsprotokollet har inte blivit offentligt. Så det som är känt kommer i princip från en enda person, förundersökningsledaren Rolf Sandberg.” Detta påstående är ägnat att ge tittarna intrycket att Rolf Sandberg disponerade över fakta och styrde dessa ungefär som han ville. Men åtminstone Sandbergs kolleger Ingrid Harrysson och Anders Forsman samt åklagaren Anders Manholm visste detsamma som Sandberg och hade säkert protesterat om det han sagt inte stämde med deras minnen eller uppfattningar. Dessutom är förundersökningsprotokollet och inspelningarna arkiverade och tillgängliga för granskning. Och det framkom klart, inte minst i del 3, att alla inblandade poliser hade i allt väsentligt samma uppfattning om hur pojkarnas berättelse skulle tolkas.

 

Att hävda att det som är känt kommer i princip från bara Sandberg, därmed antydande att han själv kunde styra över presentationen, strider mot kravet på saklighet.

 

 

Allvaret i SVT:s överträdelser och skada som överträdelserna medför

 

SVT har förbrutit sig grovt mot kravet på opartiskhet och saklighet i sändningstillståndet. Genom raderna av felaktiga och vilseledande påståenden har man åsamkat flera personer omfattande ideell skada. Det gäller sannolikt framför allt våra huvudmän, Rolf Sandberg och Sven Å. Christianson. De har utsatts för hat, hot, hård kritik i medierna och allehanda svårigheter av annat slag. Men även andra har lidit skada i form av t.ex. försämrat rykte och mående. Vi har inte undersökt omfattningen av den ideella skadan närmare men har kännedom om vissa detaljer. Vi väljer dock att inte redovisa några sådana här.

 

För oss är det obegripligt att SVT, med det ansvar man har för god publicistisk sed i landet, tar sig friheten att i sådan grad som skett i Kevindokumentären avvika från elementära krav på opartiskhet och saklighet. Det är, kort sagt, förbluffande ansvarslöst.

 

Eftersom de övergripande ramarna för SVT:s verksamhet beslutas av riksdagen, är uppfyllandet av kravet på opartiskhet och saklighet ytterst en demokratifråga. Människor har rätt att förvänta sig att SVT inte medvetet luras. Att bedra tittarna på det sätt som SVT gjort i dokumentären är därför en mycket allvarlig sak. Man får hoppas att företaget lär sig läxan.

 

Några ord bör till sist sägas om de personer som dokumentären ger sig ut för att vilja hjälpa, alltså Christian, Robin och deras föräldrar. När de många felen i dokumentären uppdagas allteftersom, kan situationen nog tyvärr bli ganska svår för dem att hantera. Sådana svårigheter är förvisso inte något som vi eftersträvar, utan som vi tvärtom beklagar. Men ansvaret måste läggas på SVT, som borde ha tänkt efter bättre vad man riskerade. Enligt vår mening var det påtagligt själviskt av dokumentärmakarna att riskera familjens framtida välbefinnande på det sätt som skedde.

 

Vi hoppas att familjen framöver kan få den hjälp man kan behöva med att hantera sin situation. Som vi har förstått det har socialtjänsten gjort mycket goda insatser för familjen. Det bör vara möjligt för alla att försonas kring det inträffade, både det som hände för snart 20 år sedan och de svårigheter som det innebar för familjen när SVT närmade sig dem på ett mycket oansvarigt sätt.

 

För min och Claes Borgströms räkning

 

Göran Lambertz