Quickärendet

Att dra eller inte dra fel slutsatser

av Göran Lambertz
Publicerad i Dagens Nyheter 2012

Thomas Quick (nu Sture Bergwall) har dömts oskyldig för åtta mord. Om detta är alla numera övertygade. Utom de flesta som arbetade med ärendena i olika roller på 90-talet. Tusentals personer som har läst tidningar och böcker är säkra på att 40 personer som kunde och kan materialet har låtit sig luras, alternativt själva manipulerat och konspirerat.

Borde man inte bli fundersam redan där? Borde man inte i varje fall ha is i magen?

De åtta morden begicks under åren 1976 – 88. Sture Bergwall erkände alla åtta och dömdes under åren 1994 – 2001. I alla rättegångarna presenterades omständigheter som enligt domstolarna visade att han var gärningsman. Det handlade mestadels om att man ansåg att hans berättelser om fakta kring morden måste komma från mördaren.

Efter att Sture Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden år 2008 har det sökts resning i alla målen. Åklagarna har avstått från att hävda Bergwalls skuld i flera fall och denne har frikänts. Sannolikt är han snart friad från alla åtta mordanklagelserna. Av detta dras nu åtskilliga felaktiga eller förhastade slutsatser.

All bevisning som övertygade domstolarna finns kvar väsentligen intakt, utom Bergwalls erkännande. Jag vill nämna bara fem av de många omständigheter som är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat. Eftersom det nu hävdas att polisen har gett honom alltför mycket information, har jag valt ut några uppgifter som Sture Bergwall lämnat och som inte kan ha sitt ursprung hos någon annan.

1. När Bergwall skulle visa den plats där han gjort sig av med kroppen efter en nioårig norsk flicka pekade han ut en skogsväg som var spärrad med en vägbom och ett hänglås. Bergwall förklarade att man måste åka in där och att det hade gått bra i samband med mordet. I utredningen blev det klarlagt att bommen vanligtvis var låst, men att det pågick arbeten vid en kraftstation i området den aktuella natten och att den därför kan ha varit öppen.

2. Bergwall berättade om en liten såg som han hade använt för att ha sönder nioåringens kropp. När polisen letade hittade man med metalldetektor bladet till en s.k. bågfil i det begränsade område där han hade sagt att verktyget skulle finnas.

3. När Sture Bergwall ombads ge detaljer som kunde styrka att han hade varit på plats när en elvaårig pojke försvann, berättade han att han hade sett en annan pojke vid ett grannhus med en stickad tröja i ett karakteristiskt mönster. Bergwall tecknade en skiss av tröjan. En pojke i huset passade på Bergwalls beskrivning, och mönstret på tröjan stämde väl med teckningen.

4. Sture Bergwall beskrev ett ärr på den elvaårige pojkens kropp. När utredaren nio dagar senare frågade pojkens mamma sa hon att han hade ett födelsemärke. Bergwall och mamman fick senare göra varsin skiss. Skisserna stämde väl med varandra även om placeringen var osäker. Det avgörande indiciet är att Bergwall var den som först nämnde märket.

5. I samband med vallning i Norge angående mordet på en 17-årig flicka pekade Bergwall till utredarnas överraskning ut fyndplatsen för ett annat mord. Utpekandet medförde att utredningen om mordet på en ung norsk kvinna kom igång och så småningom ledde till att Bergwall fälldes. Under den utredningen fick inte förhörsledaren någon information om brottet innan Bergwall hann berätta så mycket att det räckte till åtal.

Innan man betraktar Sture Bergwall som en osannolik sexmördare bör man betänka att han tidigare hade begått flera sexuella övergrepp mot pojkar och knivhuggit en person som nästan avled av skadorna. Av läkare har han bedömts lida av ”höggradig sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus” och vara ”under vissa förhållanden utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem”.

Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare” är för många den sista spiken i kistan. Där beskrivs utredningsinsatser som ter sig katastrofala. Terapeuter och polis hjälper en person som från början inte vet ett dyft om ett mord så att han så småningom kan alla detaljer och därmed övertyga domstolen om sin skuld. Vid första läsningen häpnade jag. Var allt en stor bubbla som nu spruckit?

Jag granskade ett antal fakta. För att bara använda säker information utgick jag från att Bergwall hade läst allt som fanns att läsa i tidningarna, och att utredarna lärt honom allt i övrigt som de visste. Det visar sig att det då ändå finns mycket starka bevis i de två mordfall som jag koncentrerat mig på. En skiss som han har gjort är häpnadsväckande. Det bör vara intressant för den sanningssökande att ta del av den.

När jag läste delar av boken igen insåg jag hur lätt det är att dra fel slutsatser av Råstams övertygande text, som för övrigt är full av ordval som gör läsarna avogt inställda till terapeuterna, poliserna, åklagaren och advokaterna. Hannes Råstam var en utomordentlig journalist. Men hans bok är förrädisk för den som tar till sig texten utan att tänka på att det finns annat som kunde ha skrivits.

Principfrågan är hur långt polisen ska få gå i en brottsutredning för att hjälpa den misstänkte på traven när han erkänner men först minns mycket lite. Den frågan är inte lättbesvarad. Men det som ska vara avgörande i domstolen är den bevisning som finns, hederligt presenterad av åklagaren.

Det kan diskuteras om det är riktigt – som jag nu gör – att fortsätta peka på den starka bevisningen mot en person i ett läge där han är frikänd. Jag anser det riktigt i detta fall, och när utrymmet medger ska jag återkomma till saken.

Jag hoppas att det när processerna är över tillsätts en kommission, som flera har föreslagit. Det behöver klaras ut vad som gick snett, när och varför. Oavsett när felen har begåtts är det inträffade mycket allvarligt för rättsväsendet, och lärdomar måste dras.

Även jag bör ha is i magen. Men jag är mer än förvånad över de slutsatser som hittills har dragits.