Man förvånas över mycket i debatten om ärendet Thomas Quick (nu Sture Bergwall). Som att alla anhängare till manipulationsteorin är arga (dock inte Jan Guillou), att så många har svårt att ta till sig den reella innebörden av de fem indicier som jag har presenterat och att Leif GW Persson i Aktuellt antydde att jag var jävig att granska ärendet som JK eftersom jag är (enligt honom) bästa vän med Claes Borgström.
Man har dragit de ”säkra” slutsatserna att 1) Bergwall är oskyldig till alla åtta morden, 2) vi har bevittnat en rättsskandal. Båda slutsatserna är felaktiga.
När någon har frikänts ska han behandlas som oskyldig. Men det betyder inte att det är fastställt att han är oskyldig. Och det står fritt för var och en att bedöma den bevisning som har funnits och finns. Om man ska ta ställning till om det har inträffat en rättsskandal, måste man ta hänsyn till det bevisläge som funnits.
Men framför allt måste man förstå de omständigheter som brottsutredningarna bottnade i. Tre grundläggande saker:
1. Sture Bergwall har diagnostiserats med ett sexuellt perverterat beteende och allvarlig impulskontrollstörning. Det har varit nödvändigt för polis och åklagare att utgå från denna diagnos. Det har också varit nödvändigt att beakta att han före sin vistelse på Säter hade begått flera allvarliga sexuella övergrepp mot pojkar och knivhuggit en person nästan till döds. Den s.k. ursprungssannolikheten för att Bergwall gjort sig skyldig till ytterligare brott av detta slag var beaktansvärd.
2. Under 1980-talet hade det begåtts ett antal mord norr om Dalälven och i Norge med i flera fall sexualsadistiska inslag. Morden var ouppklarade. I början av 1990-talet började Sture Bergwall tala om det ena mordet efter det andra och sa att han hade gjort hemska saker. Han berättade i flera fall oombedd om specifika fakta med koppling till morden.
3. Polis och åklagare har som uppgift att utreda brott och att gå till botten med misstankar. De har en plikt att undersöka alla möjligheter att finna den skyldige till mord som har förblivit ouppklarade. När Bergwall började berätta om mord som han skulle ha begått var det uppenbarligen något som man måste lyssna noga på.
Om polis och åklagare inte hade tagit Sture Bergwalls uppgifter på allvar och inte satt in stora resurser på att utreda om han talade sanning, hade det varit utomordentligt klandervärt. Jag tror alla kan förstå detta. Det borde också gå att förstå att man inte släpper misstankarna mot en sådan person för att man upptäcker att man nästan inte alls kan lita på vad han säger. Då handlar det om att se om det finns några bevis som håller.
Brottsutredningen var av ett mycket speciellt slag med en misstänkt som mindes mer och mer i terapi och polisförhör. Skumt! Men fullt möjligt. I de fall man i ett sådant fall tror att den misstänkte talar sanning när han erkänner, måste utredningen inriktas aktivt och konstruktivt på att se om det går att få fram bevis för en fällande dom. Det var det som skedde.
Jag kan inte gå i god för att polis och åklagare inte har begått fel. De har kanske ibland lett Bergwall framåt i berättelserna på ett alltför aktivt sätt och möjligen inte berättat allt för domstolen. Jag vet inte. Men det intryck jag får är att processerna i grund och botten har genomförts på ett skickligt sätt.
Och dessutom: Det är inte så säkert att de fel som begicks under det skede då Sture Bergwall dömdes var större än de fel som kan ha begåtts när han har frikänts. Mycket behöver granskas och klaras ut. Det är bra om en utredning får gå till botten med det som hänt.