Hans-Gunnar Axberger menar (DN 17.12) att det är omdömeslöst av mig att säga att domarna mot Sture Bergwall är riktiga. Särskilt omdömeslöst är det att säga ”vi vet inte om Quick begick morden eller inte” och att framhålla att det fanns massor av bevisning. Det kan inte uppfattas på något annat sätt, menar Axberger, än att jag anser Sture Bergwalls skuld vara bevisad.
Vad jag tror om Bergwalls skuld behåller jag, i det offentliga samtalet, för mig själv. Det har i dag inte med saken att göra eftersom Bergwall är frikänd och ska betraktas som oskyldig. Vad diskussionen nu rör är påståendena att utredningarna och de fällande domarna var en stor rättsskandal och att några av de inblandade gjorde ett ohederligt och mycket dåligt jobb.
Men jag inser naturligtvis att det är ett problem att jag genom att hävda att domarna är riktiga närmar mig ett offentligt påstående att Sture Bergwall är skyldig. Låt mig därför förklara på nytt varför jag säger som jag gör.
De allra flesta menar att vi jurister har ett ansvar att ibland ta ställning och säga ifrån. Ett tänkt exempel som brukar användas är att Sverige ockuperas och att ockupationsmakten genomför nya hårda lagar som vi jurister ska följa. Om en kollega vägrar att t.ex. utdöma dödsstraff, och ställs till svars för sin revolt, är det ett ansvar för oss andra att solidarisera oss med kollegan genom att inte delta i åtal eller dom mot henne. Även inför hot att själva drabbas av stränga straff har vi en sådan plikt. Det är inte etiskt försvarbart att blunda och arbeta vidare i förhoppningen att man själv ska slippa undan.
Hur långt sträcker sig detta juristernas ansvar? När uppkommer en förpliktelse att säga ifrån? I min värld har man ett sådant ansvar exempelvis om en arbetskamrat utsätts för allvarliga och felaktiga beskyllningar. Ansvaret förstärks om beskyllningarna har samband med en grovt vilseledande historieskrivning på ett viktigt område.
Genom Quick-ärendets behandling i medierna fick jag ett ansvar att säga ifrån. Några personer utsattes för mycket allvarliga beskyllningar och ärendet behandlades med självklarhet som en stor rättsskandal. Mitt ansvar beror på att jag var bekant med ärendet sedan tidigare, men också på att ingen sa emot fastän den bild som gavs var allvarligt felaktig på flera sätt. Det är genant att framställa sig själv som ett slags riddare. Men det hade inte varit försvarbart för mig att stämma in i kören eller tiga.
Innan jag tog till orda övervägde jag om jag kunde försvara rättsväsendet och de hårt kritiserade personerna utan att säga saker som närmade sig Sture Bergwalls skuld. Men med de påståenden som hade gjorts om pulvriserad bevisning m.m. var det inte möjligt.
Nästa fråga var om det ansvar jag hade vägde tyngre än regeln att domare inte bör tala offentligt om en frikänd persons skuld. Jag förstår vilket Axbergers svar på den frågan hade varit. Mitt var det motsatta. För mig var det givet att ansvaret, dels för historiens dom , dels gentemot de felaktigt anklagade personerna, vägde tyngst.
Jag anser att alltför många i Sverige, jurister ibland dem, i viktiga lägen inte ens ställer sig den avgörande frågan: Vilken är min uppgift nu?