Det här är mitt svar på Christian Diesens artikel Inga bevis för oskyldigt dömda i JT 2006/07 s. 231. Min artikel innehåller också några helt korta kommentarer till Bo Svenssons uppsats i JK 2006/07 s. 375 samt till den debatt i övrigt som har pågått under hösten 2006, dels om rapporten Felaktigt dömda (juni 2006), dels om påståendet från mig m.fl. att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Christian Diesen är kritisk till såväl rapporten som påståendet.
Redan i artikelns inledande stycke fyrar Diesen av några hårda snedträffar mot mig. Jag har uttalat mig ”på basis av rent tyckande” när jag har hävdat att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser, och jag har sagt detta ”utan att kunna förete något belägg”. Jag ”visste” att den livstidsdömde Veija Borg var oskyldig, och rapporten Felaktigt dömda framstår som ”ett rent beställningsarbete” för att backa upp min ”färdiga ståndpunkt”.
Jag får erkänna att jag har svårt att behålla mitt lugn när jag skall försvara sig mot sådant. Det skall jag dock göra, både försvara mig och behålla mitt lugn. Låt mig ändå fråga vad det finns för anledning att föra en debatt i ett viktigt ämne på det sättet? Vem gagnar det att det sägs att mina uttalanden baseras på ”rent tyckande”, ”utan något belägg”, fastän jag har redovisat belägg av fem olika slag? (Jag återkommer till dessa.) Vem har något att vinna på att det sägs att jag ”visste”, fastän jag hela tiden avstått från just detta ord i medvetenhet om att man nästan aldrig kan ”veta”? Och vem nyttar den fula antydningen om ett ”beställningsarbete” för att backa upp en ”färdig ståndpunkt” när en enkel undersökning av bakgrunden, direktiven och analysen rimligen visar att det inte rör sig om något sådant?
I sin analys av rapporten förvränger Diesen verkligheten på en rad punkter. Låt mig bara nämna tre exempel av många liknande.
1. Han säger (s. 232) att det av presentationen ”framgår att man inte lyssnat på band från rättegången eller tagit del av videoupptagningar av utsatta barns utsagor”. Men detta ”framgår” inte alls. Och sanningen är att utredarna tog del av alla de videoupptagningar av barnens utsagor som ingick i förundersökningsprotokollen. Banden från rättegången fanns inte tillgängliga, men de videoupptagningar som förekom där torde ha varit desamma som i förundersökningen.
2. Diesen säger (s. 242) att det i rapporten föreslås ett införande av ett formellt krav på fristående stödbevisning (till målsägandeberättelsen i vissa mål) och argumenterar mot detta som en avvikelse från den fria bevisprövningens princip. Men vad som föreslås i rapporten (s. 483) är att det inte införs något formellt krav på fristående stödbevisning och att man inte avviker från den fria bevisprövningens princip.
3. Genom hela artikeln gör Diesen stor sak av att utredningen gjort ett eget urval av fall där man enligt hans förmodan valt bort en del fall ”sannolikt för att det inte passar in i JK:s vinkling” (s. 236), ”av suspekta skäl” (s. 238) osv. Hade han besvärat sig att läsa de första sidorna i rapporten hade han upptäckt att urvalsprinciperna var såväl konsekventa som tydligt redovisade. Principerna innebar dels en begränsning enligt mina utredningsdirektiv till mål med friande dom efter resning (s. 5), dels en begränsning till mål med särskilt långa fängelsestraff (tre år eller mer) utdömda efter 1990 (s. 5 och 17). Ett urval kan alltid diskuteras. Här lär det dock vara svårt att rikta några välgrundade invändningar mot urvalsprinciperna mot bakgrund av utredningens syfte – att undersöka om det fanns påtagliga brister i rättssäkerheten i brottmålsprocessen – och de resurser och den tid som stod till buds. Men viktigare är i detta sammanhang – där jag alltså pekar på Diesens förvrängningar av fakta – att det förvisso inte rörde sig om att stödja någon ”vinkling” eller några ”suspekta skäl”. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har ägnat mig åt sådant, och om jag känner Hans-Gunnar Axberger rätt har inte han gjort det heller.
Varför kan inte debatten föras med blanka vapen? Jag tycker att den frågan är värd en ordentlig och allvarlig diskussion. Sakfrågorna tjänar rimligen på att debatten befrias från halvsanningar och medvetna vilseledanden. Varken avsändare, mottagare, läsare eller åhörare har rimligen något att vinna på sådant. Kunde vi inte komma överens om att genomgående avstå från detta i juridisk och rättspolitisk debatt?
Låt mig i det sammanhanget nämna en annan argumentationslinje som vi väl borde kunna avstå ifrån. I diskussionen möts man ibland av uttalanden av typen ”JK vill förmena oss rätten att kritisera honom, men när han säger som han gör måste han också tåla kritik”. Det är inte Diesen som har sagt så utan andra. Jag begriper mig inte på sådana uttalanden. För mig är det självklart att alla har rätt att kritisera både mig och andra, och att vi som angrips måste tåla kritiken. Lika självklart är att vi får ge svar på tal. Det är så en debatt skall föras. De som följer den får bedöma argumentens bärkraft. Att man slår tillbaka med sakargument eller retoriska frågor, kanske rentav med ganska elaka invändningar om bristande logik o.d., kan väl inte gärna innebära att man vill ta ifrån motparten ”rätten att kritisera”? Först om man ägnar sig åt resonemang av typen ”en justitiekansler skall inte behöva finna sig i sådant” eller ”nu angriper han till och med justitieutskottets ordförande” finns det väl anledning att spåra in på den sortens argument.
Rensa bort ogräs i debatten, det skulle man gärna vilja. Det är väl en from förhoppning, så låt mig övergå till sakfrågorna. Jag återkommer ändå något till frågan om vilka argument som kan användas i avsnitt 7 nedan om Vetenskaplighet.
Diesen angriper rapporten Felaktigt dömda och menar att den är ovetenskaplig, att det dras alltför långtgående slutsatser och att det inte finns fog för att säga, t.ex., att de personer vars fall granskats blev ”felaktigt dömda”. Jag anser att han har fel på dessa punkter men avstår från att utveckla ett eget resonemang om frågorna. Det beror på att deltagarna i JK:s rättssäkerhetsprojekt, författarna till rapporten, bemöter angreppen i en egen artikel. Jag ställer mig i allt väsentligt bakom det som de skriver.
Jag själv angrips av Diesen i huvudsak därför att jag har påstått offentligt att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Diesen menar att jag saknar belägg för detta påstående och är starkt kritisk till mitt ”rena tyckande”.
Låt mig först säga något om termerna oskyldigt resp. felaktigt dömda, eftersom det finns en viss förvirring kring dessa. Jag använder begreppen så här, medveten om att definitionerna inrymmer vissa förenklingar: Oskyldigt dömd är den som har blivit dömd för ett brott som han inte har begått. Felaktigt dömd är den som på grundval av för domstolen tillgängligt material inte borde ha dömts med en korrekt tillämpning av beviskravet ”ställt bortom rimligt tvivel”. Av detta följer att den som är oskyldigt dömd inte nödvändigtvis har blivit felaktigt dömd, även om så normalt torde vara fallet. Det följer också att den som är felaktigt dömd kan vara oskyldigt dömd men inte behöver vara det.
När jag säger att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser talar jag alltså om personer som inte har begått det brott som de har dömts för. Jag är som sagt medveten om att detta innefattar en förenkling. För därmed säger jag inte något om huruvida jag inrymmer t.ex. en person som är dömd för mord fastän han i själva verket – på grund av brister i uppsåtet – bara är skyldig till grov misshandel och vållande till annans död. Jag vill inte nu utesluta t.ex. sådana personer från begreppet oskyldigt dömda. Men när jag har uttalat offentligt att jag är övertygad om att det sitter oskyldiga i svenska fängelser, då har jag avsett personer som förenklat kan kallas ”helt” oskyldiga. Det handlar alltså inte om tolkningen av något rekvisit eller om gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet. Det var någon annan som mördade. De påstådda sexuella övergreppen har inte förekommit. Samlaget var frivilligt och inte någon våldtäkt. Den som dömts för narkotikabrott genom smuggling hade ingen aning om att narkotikan fanns i bilen.
Att införa begreppet ”helt oskyldiga” i debatten är meningslöst. Jag nämner det bara här för att redovisa vad jag menat när jag offentligt har talat om oskyldigt dömda.
I rapporten Felaktigt dömda talas om ”kvarstående brottsmisstankar”, och det sägs att beträffande åtta av de granskade elva fallen finns inte några sådana misstankar. Hur förhåller sig detta begrepp till ”oskyldigt dömd”? I min värld så här: Om det inte finns några kvarstående brottsmisstankar talar mycket för att personen faktiskt blev oskyldigt dömd även om det inte står helt klart. Att säga att det saknas kvarstående brottsmisstankar ligger därför nära ett konstaterande av att personen blev oskyldigt dömd. Men det är inte samma sak. En helt annan fråga är naturligtvis om konstaterandet att det saknas kvarstående brottsmisstankar har fog för sig eller inte.
Den som är frikänd skall betraktas som oskyldig. Detta är en central princip i en rättsstat. Definitionerna av oskyldigt resp. felaktigt dömda har dock med mitt synsätt ingenting med den principen att göra. Man måste kunna resonera kring frågan om en person har blivit oskyldigt resp. felaktigt dömd oavsett om personen sedermera har blivit frikänd eller inte. En annan sak är att det enligt min mening oftast är osnyggt att i efterhand argumentera offentligt för att en frikänd person är skyldig. Ett rent intellektuellt sådant resonemang tycker jag dock att man under vissa förutsättningar måste kunna föra (jfr Diesens analys i JT 2002/03 s. 211, som jag dock inte instämmer i).[1]
Om det saknas kvarstående brottsmisstankar mot en frikänd person är det enligt min uppfattning särskilt osnyggt att i efterhand argumentera offentligt för att personen är skyldig, eller att offentligt antyda att personen kan vara skyldig. Låt oss som exempel ta Fall 7 i rapporten Felaktigt dömda (s. 279 f.). En styvfar dömdes av en oenig hovrätt till fängelse. Senare tog målsäganden tillbaka sina uppgifter och gav en förklaring som enligt HD och den hovrätt som sedermera frikände inte var orimlig. HD förordnade om inhibition av straffverkställigheten, åklagaren biträdde resningsansökningen och hovrätten konstaterade att det saknades bevisning som styrkte åtalet. När Diesen m.fl. på landets ledande debattsida inrymmer bl.a. ett sådant mål i påståendet ”inte i något fall med fängelsedom … har det under de senaste 15 åren blivit klarlagt att någon blivit oskyldigt dömd” (DN 20.12.06) är det, för att uttrycka det milt, inte vackert. Detsamma kan sägas om fallen 3, 9, 10 och 11, inte minst mot bakgrund av den bedömning som Diesen själv gör om dessa fall (s. 239 och 243 i hans artikel).
I Justitiekanslerns tillsynsroll ingår att hålla ögonen på systemfel. Eventuella brister i rättssäkerheten i brottmålsprocessen är ett sådant systemfel som JK utan tvekan måste vara uppmärksam på. Hur skall då tillsynen gå till på detta område? Det är en viktig fråga som Diesen inte tycks ha reflekterat över. Det tycks han för övrigt ha gemensamt med flera andra som haft synpunkter på de uttalanden som jag har gjort i saken.
Väldigt många människor skriver till JK och hävdar sig vara oskyldigt dömda. Ibland är det anhöriga som skriver. Antalet har växt under 2006, sedan debatten om oskyldigt dömda tog fart ordentligt. Men även dessförinnan förekom många sådana skrivelser. Hur hanterar en extraordinär tillsynsmyndighet som JK sådant? Det kan man kanske diskutera. Men hos oss får så gott som alla ett negativt svar i form av ett besked om att Justitiekanslern inte granskar enskilda mål och över huvud taget inte prövar domstolars bedömningar. Undantagsvis kan det tänkas att vi granskar brottsutredningen. Det kan ske t.ex. om det påstås att polis eller åklagare har brutit mot viktiga rättssäkerhetsprinciper och det tycks kunna finnas fog för anklagelsen. I något fall kan det också tänkas att vi tittar närmare på domarna. Det gäller främst om det tycks finnas något uppenbart fel.
Att man avvisar klagomål av detta slag innebär naturligtvis inte att man aldrig tar intryck av en del som sägs. Det finns några av de skrivelser som kommit in under 2005 och 2006 om ca 350 påstått oskyldigt dömda som har gjort starkt intryck på mig, och som lite grand har påverkat min syn på saken. Det gäller särskilt som domarna i några av fallen inte hos mig har kunnat undanröja de tvivel som skrivelserna har väckt. Det betyder naturligtvis inte att jag är övertygad om att alla dessa domar är fel. Men jag känner mig ganska säker på att så är fallet beträffande någon eller några av dem.
Tyckande? Nej, en övertygelse grundad på en sakgranskning och ibland en sannolikhetsbedömning.
Det har också varit vanligt att advokater har hört av sig, i skrivelser eller under hand, med synpunkter på domar och domstolars agerande. De har talat om uppseendeväckande låga beviskrav. Och flera har sagt sig övertygade om att en del klienter faktiskt har dömts fast de varit oskyldiga. Det har alltså inte bara handlat om att bevisningen inte räckt, utan om personer som – enligt advokaterna – har utsatts för falska anklagelser. I två artiklar i Aftonbladet i somras skrev omkring 20 advokater om sådana erfarenheter.
Parallellt med detta har jag kontaktats av erfarna fängelsepräster och fängelsepsykologer som sagt mig att det har hänt något. För 15-20 år sedan var det ytterst ovanligt att intagna envist hävdade att de var oskyldigt dömda. Men detta har nu blivit allt vanligare. Och enligt mina sagesmän har det handlat om personer som i deras ögon framstår som trovärdiga.
Flera intagna som själva erkänt sin skuld har också skrivit till JK och sagt sig vara säkra på att vissa medfångar är oskyldigt dömda. Före detta kriminella har berättat att de i regel dömts korrekt men vid enstaka tillfällen har beljugits av poliser och dömts till fängelse på grund av detta. Ett flertal poliser har bekräftat att de själva har kännedom om sådana händelser.
”Något måste göras.” Så har många många jurister, präster, psykologer, amatörutredare, f.d. kriminella och journalister sagt. Bilden har för mig blivit massiv. Det har skett framför allt genom de hundratals berättelser som jag har hört och sett samt genom vittnesmål av advokater och andra personer med egna erfarenheter. Men det har också skett genom studier av åtskilliga domar som visar att det ibland tas lätt på beviskraven, i varje fall så till vida att många domare inte besvärar sig att presentera bevisningen på ett sådant sätt att en läsare blir övertygad om dess hållfasthet.
Vad gör man som JK med ett sådant underlag? Och vad gör man om man får en fråga av en journalist om rättssäkerheten i domstolarna? Svarar man att man inte har underlag för att säga något? Eller säger man att man anser rättssäkerheten vara god? Eller väljer man att svara, i enlighet med den fasta övertygelse som växt fram, att det tycks finnas problem?
Svaret på frågan lär bero på hur man som JK ser på sin roll. För mig blev det så småningom självklart att följa och inte dölja min övertygelse. Därför bestämde jag mig för att säga min mening, men se till att jag hade goda marginaler i det som jag uttalade. Så jag sa bl.a.,
– att det enligt min uppfattning förekommer att poliser ljuger i domstol
– att åklagare ibland inte tillgodoser kravet på objektivitet i utredningen
– att det enligt min mening finns oskyldigt dömda i svenska fängelser
– att problemen enligt min uppfattning är allvarliga.
Detta handlade om att JK enligt min mening borde vara ärlig, ställd inför en så allvarlig och viktig fråga. Men det handlade framför allt om att jag hade kommit fram till att JK:s tillsynsansvar fordrade en insats. Och frågan var då vilka åtgärder som borde vidtas. Låt mig först konstatera vad man som JK inte bör göra.
JK bör inte ta upp enskilda domar och hävda att de är fel. Det har jag visserligen gjort en gång (fallet Veija Borg). Men även om jag tycker att man i vissa tydliga fall måste följa sitt samvete på det sättet, skall JK i princip inte agera så. Jag fick också kritik för mina aktiviteter (jag hjälpte till att skaffa en advokat och att skriva en resningsansökan). Den kom för övrigt från delvis samma personer som har kritiserat mina uttalanden om oskyldigt dömda (bl.a. Diesen, Sven-Erik Alhem och Madeleine Leijonhufvud).
Inte heller bör jag peka på vissa domar som ”möjligen feldömda” e.d. Det är i princip oacceptabelt om JK på det sättet väcker allvarliga tvivel kring enskilda utpekade domar. Däremot bör det inte finnas något som hindrar att JK konstaterar, ungefär, att det finns frågetecken kring en dom som skulle må väl av att bli uträtade. Så har jag också uttalat mig i ett par fall (se t.ex. JK-beslut 2006-06-15 i ärende 2622-05-21, intaget på hemsidan www.jk.se).
En möjlighet vore kanske att undersöka vissa diskutabla fall efter att ha anonymiserat dem. I så fall skulle man kunna peka på domskäl som inte bör accepteras och samtidigt påvisa att sådana domskäl förekommer och att det innebär en fara för rättssäkerheten. Risken skulle dock vara att anonymiseringen inte fungerade. Då skulle JK kunna få berättigad kritik för att i praktiken skadeskjuta vissa domar och skapa allvarlig osäkerhet kring deras riktighet (jfr ovan).
Däremot kan JK agera genom en avgränsad utredning med inriktning på rättssäkerheten. En sådan utredning måste dock åtminstone i första hand begränsas till sådana mål där domstolarna själva har konstaterat att ”det blivit fel”, främst mål där en person har frikänts efter resning. En sådan utredning igångsatte jag också, den som Diesen har kritiserat. Kanske hade det varit riktigast av mig att vänta med att uttala mig om oskyldigt dömda till dess att utredningen hade presenterat sin rapport. Då hade underlaget för min bedömning om oskyldigt dömda varit än mer övertygande.
För mig var det dock, med hänsyn till den starka övertygelse jag redan hade, svårt att inte svara sanningsenligt på journalisternas frågor. Och det var svårt inte bara därför att man bör säga som det är, utan också därför att detta för mig framstod som ett riktigt sätt att utöva tillsyn. Efter långvarigt övervägande hade jag konstaterat att min tillsynsroll fordrade att jag försökte åstadkomma en förändring. Jag bedömde att det bästa sättet att göra detta var att ge uttryck för det som jag var förvissad om. På så sätt skulle jag skapa medvetenhet om det som jag anser vara ett mycket stort problem, och jag skulle förhoppningsvis sätta igång en nyttig debatt som i slutändan kan leda till åtgärder för att uppnå ett bättre sakernas tillstånd.
Med hänsyn till den insyn jag hade fått i min roll som JK anser jag att det hade varit ett svek att inte agera på det sätt som var möjligt. Jag hade annars bidragit till att konservera ett enligt min uppfattning tydligt systemfel. Det hade varit ett svek mot rättsväsendet, som naturligtvis har ett intresse av att fungera väl och därmed åtnjuta stort förtroende. Men det hade framför allt varit ett svek mot dem som riskerade att drabbas eller som redan hade drabbats av systemfelet.
Jag var naturligtvis medveten om att mina uttalanden skulle skapa en del rabalder, och även ådra mig själv en del kritik. Men jag bedömde att jag hade en skyldighet att utsätta mig för denna kritik. Inte därför att jag var särskilt ädel, utan därför att det hade varit orimligt med det ansvar som JK-ämbetet medför att göra något annat.
För mig är det självklart att Diesen har så fel som man kan ha när han kritiserar mig för de uttalanden jag har gjort. En justitiekansler med de insikter jag fått måste göra något. Sanningen bör sägas, det är för övrigt en regel som oftast håller.
”Inga bevis för oskyldigt dömda”, är Diesens rubrik. Jag talar om belägg i stället för bevis. För ordet bevis indikerar att något skall vara klarlagt ”bortom rimligt tvivel”. Kräver man sådana bevis innan man handlar i syfte att åstadkomma förbättringar i rättssystemet blir man enligt min mening alltför passiv. Om jag som JK hade varit så passiv, då hade jag förtjänat klander. Jag hade nog inte fått det, utan kunnat segla fram lugnt och stilla. Men jag hade förtjänat det.
Låt mig fråga Christian Diesen: Antag att någon har starka belägg för att ett missförhållande existerar, så starka belägg att han anser det närmast uteslutet att han missbedömer beläggen. Bör han då uttala sin mening eller inte? Gäller härvidlag olika normer för exempelvis en professor och en justitiekansler?
Mina misstankar om allvarliga systemfel i brottmålsprocessen hade börjat spira redan innan jag sommaren 2004 tillsatte den utredning som två år senare utmynnade i rapporten Felaktigt dömda. Utredningen tillsattes efter de två friande domarna för Yasser Askar och Joy Rahman, som både hade dömts till livstids fängelse för mord, avtjänat en del av straffet (i Rahmans fall över åtta år) och fått resning med frikännande som följd. Jag frågade Justitiedepartementet om man tänkte utreda frågan om fallen kunde vara ett uttryck för brister i processen och dömandet. Det tänkte man inte göra, och eftersom JK hade en del pengar över bestämde jag mig – efter att ha kollat på nytt med departementet, som inte hade någon invändning – för att själv låta göra utredningen.
Som bekant visar utredningens rapport, Felaktigt dömda, att antalet resningsfall efter långvariga fängelsedomar har ökat markant sedan 1990. Två resta domar på fängelse tre år eller mer under de 40 åren från 1950 till 1990 blev till elva sådana domar under de 15 åren från 1990 till och med 2004. Och genomgången av de elva fallen visar – vilket Christian Diesen åtminstone delvis håller med om (s. 245 f.) – på flera allvarliga brister i såväl brottsutredningar som domar. Jag hänvisar till artikeln av Hans-Gunnar Axberger och hans medförfattare.
Jag skall som sagt inte här gå in på ett försvar av rapporten mot Diesens kritik. Men jag vill säga en sak.
När en utredningsrapport kritiseras för bristande vetenskaplighet och ogrundade slutsatser är det svårt för läsaren att veta om kritiken har fog för sig eller inte. Den som vill ta ställning för egen del bör granska de anförda argumenten noga, helst också läsa en del av rapporten för att bilda sig en uppfattning. Någon sådan granskning står dock i praktiken inte till buds för den vanliga tidningsläsaren. Därför bör enligt min uppfattning kritikern besinna sitt ansvar gentemot denne vanlige läsare. Om en professor säger att en produkt är ”ovetenskaplig” ligger det nära till hands att läsaren litar på professorn, som har en väldig auktoritet genom sin titel. En professor bör därför, tycker jag, vara mycket försiktig med ett sådant omdöme och i stället peka på de brister i sak som han anser finnas. Då kan den fortsatta debatten föras på ett sätt som en vanlig läsare kan följa och i bästa fall ta ställning till.
I det här fallet är skadan redan skedd. Diesen har på ett enligt min uppfattning oansvarigt sätt gett den svenska allmänheten uppfattningen att Felaktigt dömda är otjänlig för fortsatt beredningsarbete. Jag tror att han får svårt att för sig själv förklara att han därvid har fullgjort sin plikt som vetenskapsman.
Sven-Erik Alhem, Madeleine Leijonhufvud och Inger Nyström har tacksamt hakat på Diesen. Jag vet inte om de själva har läst rapporten och bedömt den. Oavsett hur det är med detta var även deras agerande enligt min uppfattning oansvarigt. Självfallet har de rätt att kritisera. Det är anslutningen till Diesens uttalande om ovetenskaplighet som jag invänder mot. Jag utvecklar denna uppfattning nedan.
Och när det gäller rapportens användning framöver utgår jag från att Justitiedepartementets jurister kommer att själva ta ställning till dess värde.
Kärnan i vetenskap är det rigorösa upprepningsbara sökandet efter sanningen. Det är därför omöjligt att genomföra en i verklig mening vetenskaplig granskning av ett litet antal fall för att dra säkra slutsatser om rättssäkerheten i brottmålsprocessen. Men det hindrar naturligtvis inte att man kan granska det lilla antalet fall för att undersöka om det finns återkommande brister, och utifrån en sådan granskning dra slutsatser om sannolikheten för att bristerna återkommer även i andra mål. Utifrån en sådan sannolikhetsbedömning får man sedan avgöra om det finns skäl att vidta åtgärder.
Det är denna granskning som är tyngdpunkten i rapporten Felaktigt dömda. Rapporten har inte utgett sig för att vara vetenskaplig i denna del, därför att den inte har någon möjlighet att vara det. Uttrycket ”ovetenskaplig” väcker naturligtvis anklang när det används av en professor. Amatörläsaren uppfattar det så att professorn har avslöjat en viktig brist i arbetet. Som jag redan har sagt är det därför enligt min uppfattning oansvarigt av Diesen att, som han gjort, offentligt avfärda rapporten som ”ovetenskaplig”.
I de delar där rapporten kan uppfylla vetenskapliga krav bör den naturligtvis göra det. Det gäller t.ex. presentationen av utvecklingen av frikännanden efter resning. Diesen invänder här mot den brant stigande kurva som finns på rapportens omslag. Kurvan avser den typ av fall som undersökts, fall där någon har dömts till fängelse i tre år eller mer och sedan frikänts efter resning. För 1950-talet och 1960-talet ligger kurvan på 0 fall, för 1970-talet på 1 fall och för 1980-talet också på 1 fall. För 1990-talet ligger den sedan på 6 fall. Och för 2000-talet visas en streckad kurva indikerande att summan för detta decennium skulle bli 10 fall. Detta baseras på att det var 5 fall under de första fem åren.
Av någon anledning skriver Diesen att kurvans branta stigning hänför sig till 7 utvalda fall där beviljade resningar lett till frikännande domar för 8 personer. I själva verket är det 10 utvalda fall och 11 personer, vilket framgår av såväl kurvan som den tillhörande redovisningen. Kurvan återger helt korrekt den utveckling som varit, och från vetenskapliga utgångspunkter torde det inte finnas någon invändning mot att låta en streckad kurva illustrera en förmodad utveckling som statistiskt kan baseras på vad som varit. Populationen är liten, men kurvan svarar såvitt jag kan se helt och hållet mot det vetenskapliga kravet på ett rigoröst och upprepningsbart sökande av sanningen.
Vad Diesen i själva verket tycks invända mot är att kurvan finns på omslaget, under rubriken ”Felaktigt dömda”, och därmed är vilseledande därför att de domar som kurvan avser enligt hans mening inte har visats vara felaktiga. ”Inte ens den mest hårdvinklande kvällstidningsjournalist skulle komma på idén att göra en så förledande grafisk illustration”, säger Diesen (s. 232). Detta är naturligtvis nys.
Hur har Diesen det själv med kravet på ett ”rigoröst sökande av sanningen”? Hur väl låter det sig förenas med ett sådant vetenskapligt krav att grovt vilseleda sina läsare på det sätt som Diesen har tagit för vana att göra (se för exempel avsnitt 1 ovan, Axbergers m.fl. genomgång i den artikel i JT som torde finnas intill denna, den nämnda artikeln på DN Debatt 20.12.06 samt mitt svar i DN 24.12.06)? Var finns den vetenskapliga hedern?
Bo Svenssons artikel innehåller kloka kommentarer till rättssäkerhetsrapporten, försiktig kritik i ett par avseenden, en del intressant information utifrån både lagstiftarens och HD:s perspektiv samt ett försök till analys i ett par hänseenden av de svårigheter som visat sig i sexualbrottsmålen under framför allt 1990-talet. Artikeln är enligt min mening ett intressant och värdefullt bidrag till debatten. Problemen i sexualbrottsmålen kan mycket väl bottna i bl.a. de förhållanden som Bo Svensson håller fram. Jag har över huvud taget bara marginella invändningar mot de synpunkter som han lämnar.
På en punkt finns det dock anledning för mig att protestera. Det gäller det som Svensson anför om ”spekulativa bedömningsgrunder” (sist i avsnitt 4). Så här säger han:
Det är tydligt att domarna har varit väl medvetna om de felkällor som jag pekat på i det föregående och efter bästa förmåga försökt motivera sin bedömning i skuldfrågan. Men genom sin utförlighet har domstolarna givit hugg på sig och i granskningsrapporten kritiseras de för att emellanåt ha tillämpat spekulativa bedömningsgrunder (s. 446).
Uttalandet antyder ganska tydligt att det hade varit bättre om domstolarna hade varit mindre utförliga i sina motiveringar för att därigenom undvika att ”ge hugg på sig”. Jag tycker detta är en farlig rekommendation. Domstolarna skall tala om varför de fäller. Det är nog i regel lätt att göra detta utifrån svepande motiveringar om trovärdighet, invändningar som i sammanhanget inte kan tillmätas någon betydelse, omständigheter som inte inverkar på den samlade bedömningen osv. Det gagnar förvisso inte rättssäkerheten om domstolarna hemfaller mer åt sådant domsskrivande. Att man vågar ”ge hugg på sig” genom öppna motiveringar är viktigt. En annan sak är om domstolen ibland kanske snarast borde konstatera att de skäl som man anför till stöd för en fällande dom faktiskt inte håller.
Att bli oskyldigt anklagad och dömd är en upplevelse så svår att den kan förstöra en människas liv. Detta bör man tänka på ibland. Och man kan gärna föreställa sig att man själv drabbas, eller sonen eller dottern. Man behöver göra klart för sig att det är människors liv och öden man diskuterar. Om en person döms oskyldig till ett långvarigt fängelsestraff är det en katastrof. Det räcker inte med att förklara att man naturligtvis förstår detta, man måste låta det sjunka in. Och katastrofrisken måste finnas med i diskussionen hela tiden.
Inte minst därför är det viktigt att debatten inte urartar till en strid mellan oss jurister om begrepp, vetenskaplighet o.d. Vi har ett ansvar för att systemet fungerar så att katastrofer undviks. Om missförhållanden påvisas måste det övervägas om åtgärder behövs. Är det sannolikt att missförhållandena återkommer oftare än som är acceptabelt, bör åtgärder vidtas.
Diesen vill inte vitsorda att det är värdefullt att rättssäkerhetsprojektet genom rapporten Felaktigt dömda har visat på en klart negativ utveckling och betydande brister. Det må vara. Vid de seminarier som hölls under hösten 2006 återkom man gång på gång till detta värde, även om det förekom olika uppfattningar om rapportens slutsatser. Diskussionen i sakfrågorna fortsätter under våren 2007.
I Justitiekanslerns skrivelse till justitieministern med anledning av rättssäkerhetsprojektet har jag lagt fram tre förslag:
Jag skriver också att det enligt min bedömning bör överlämnas åt domstolarna och berörda myndigheter att i övrigt genomföra de förändringar som de anser motiverade med anledning av rapporten Felaktigt dömda. Och jag noterar att Justitiekanslern även fortsättningsvis kommer att granska rättssäkerheten i brottmålsprocessen genom att på olika sätt följa Polisens och åklagarnas arbete, liksom domstolarnas dömande i den mån det kan ske utan att deras självständighet träds för när.
Förhoppningsvis kommer debatten framöver att handla om dessa frågor.
[1] Däremot tycker jag inte att någon bör tillåta sig att driva en sådan uppfattning i en kampanj eller på ett sätt som annars väcker onödig uppmärksamhet. Det viktigaste är väl att människor skall uppleva att den frikännande domen accepteras och att i varje fall inte myndigheterna fortsätter att betrakta den frikände som skyldig.