På DNs kultursidor pågår en pseudodebatt. Den fråga som diskuteras är vem som hade största skulden till att Thomas Quick, nu Sture Bergwall, erkände ett antal mord som han inte hade begått. Var det psykoterapeuterna, som tillämpade teorin om bortträngda minnen, eller var det Quick själv?
Jag vill påminna om två saker. För det första vet vi inte om Quick begick morden eller inte. Han är frikänd och ska betraktas som oskyldig. Men av detta kan vi inte dra någon slutsats om verkligheten. Att han dömdes för morden i sex rättegångar av enhälliga domstolar är ett argument i den ena riktningen. Att tio olika åklagare senare fann att bevisningen mot honom inte räckte är ett argument i den andra. För min del är jag, utan att säga något om hans skuld i verkligheten, helt säker på att de sex domarna var riktiga.
För det andra hade teorin om bortträngda minnen inte någon betydelse för de bedömningar som domstolarna gjorde när de kom fram till att Thomas Quick var skyldig till morden. När jag sa detta i ett tv-program förra veckan kallade Dan Josefsson mig för lögnare. Men han kunde inte visa något relevant ställe i någon av de sex domarna, och han har inte gjort det sedan dess heller. Jag tillåter mig påstå att Dan Josefsson, om han försöker presentera något textställe, kommer att avslöja antingen att han inte kan läsa domar eller också att han inte har förstått vad teorin om bortträngda minnen går ut på.
Om vi inte vet om Quick är oskyldig eller inte, och om bortträngda minnen saknade betydelse för de fällande domarna, vad finns det då för intresse i att diskutera frågan om psykoterapeuternas skuld till att Quick erkände ett antal mord som han inte hade begått?
Varför inte i stället diskutera vem som har största skulden till att så många recensenter har hyllat Dan Josefssons bok som ett vittnesmål om att psykoterapin har den främsta skulden till att Thomas Quick erkände ett antal mord som han inte hade begått?