I debatten om Thomas Quick (nu Sture Bergwall) har jag i DN nämnt tio omständigheter som säger något om den bevisning som har funnits och finns i målen. Det handlar om sådant som Bergwall inte kan ha fått från någon annan, t.ex. läst i tidningsartiklar eller lärt sig av terapeuter eller poliser som förhört honom. De tio punkterna återfinns i artiklar 120820 respektive 120831.

I en artikel 120901 i DN har Thomas Olsson, Mattias Göransson och Jenny Küttim invänt mot mina tio punkter. De hävdar att omständigheterna har ”nogsamt prövats och motbevisats”. I den här artikeln kommenterar jag deras invändningar. Men jag vill samtidigt betona tre saker:

1. Det viktiga med de tio punkterna är att visa att det utan tvivel finns ett antal omständigheter som med viss styrka talar för att Bergwall var på plats vid den tidpunkt då brottet begicks (punkterna 1, 2, 3, 5, 6 och 8 nedan). Han har också nämnt fakta som talar för att han haft med mordoffren att göra (punkterna 4, 7, 9 och 10). Inget av indicierna visar naturligtvis isolerat att han är skyldig, men det är jag inte heller intresserad av att försöka bevisa. Avgörande för bedömningen av om det skedde en rättsskandal är om det sammantaget fanns stark bevisning mot honom eller inte. Sådan bevisning fanns, enligt min mening.

2. Man får aldrig får dra för långtgående slutsatser av att det finns invändningar mot en omständighet som åberopas. Invändningen har det värde den har och måste vägas mot omständigheterna i övrigt. Framför allt kan en invändning inte användas för slutsatsen att styrkan av bevisningen är mindre än om omständigheten inte alls hade funnits.

3. Ett indicium har givetvis inte motbevisats för att en domstol i en ny process har tillmätt det mindre värde än tidigare. Att en omständighet inte räcker för fällande dom betyder inte att den ”försvinner”. Den har det bevisvärde den har, varken mer eller mindre.

Det här är mina kommentarer till de invändningar som Olsson, Göransson och Küttim för fram.

1. Vägbommen i Örjeskogen (angående mordet på den nioåriga norska flickan)

Olsson, Göransson och Küttim skriver att skogen utsattes för en stor brottsplatsundersökning utan att man fann några likrester. De säger att inget tyder på att skogen är en brottsplats. De medger att Bergwall vid ett vallningsförhör 960426 uppmärksammades på den låsta bom som utredarnas bilkaravan måste passera och att han då sade ”det var inga problem att passera den”, men de menar att det var ett naturligt yttrande eftersom alternativet var att erkänna att han hittat på alltihop.

Min beskrivning är riktig. Jag menar att omständigheten säger mycket. Den talar med betydande styrka för att Bergwall var på platsen just den aktuella dagen. Att inga likrester återfanns är en annan sak, det kan ha den mycket naturliga förklaringen att alla rester undanskaffats eller försvunnit efter de ca åtta år som gått. Men likhunden markerade på platser i skogen där Bergwall sa sig ha hanterat kroppen, det framgår bl.a. av vallningsfilmen. Och varför ska utgångspunkten vara att han hittat på alltihop?

2. Sågbladet (den nioåriga norska flickan)

Olsson, Göransson och Küttim skriver att Bergwall först i ett förhör den 11 maj 1996 sa att han hade använt en kniv, en såg och en hammare som han tog med sig från platsen samt att han den 20 maj 1997 ändrade sina uppgifter till att något verktyg kunde finnas kvar. När polisen den 21 maj lyckades finna ett bågfilsblad i skogen förhördes han på nytt, och den 11 juni 1997 ändrade han sina uppgifter till att det funnits två sågar vid tillfället. Men ”ingen av de han beskriver är ett bågfilsblad”, sa den kommissarie som arbetat med fallet under resningsprocessen.

Min beskrivning är riktig. Bergwall ändrade mycket ofta sina uppgifter. Men faktum är att han sa (liksom för övrigt beträffande den 15-årige pojken i Piteå) att han hade använt en liten såg och att bladet till en liten såg (en bågfil) därefter återfanns inom det begränsade aktuella området. Även om hans beskrivning avvek något måste detta ses som ett starkt indicium på att han varit på plats och även använt sågen som han berättat.

3. Pojken med den stickade tröjan (den 11-årige pojken)

Olsson, Göransson och Küttim hänvisar till åklagaren i resningsmålet som skrev: ”Redan omständigheten att Quick just vid det aktuella tillfället med sin försvarare skulle ha återkallat ett detaljrikt minne (…) stämmer till eftertanke. Varför fanns inte Quicks minne kring alla dessa detaljer vid tidpunkten då han började erkänna, och varför hade de inte kommit tillbaka till honom tidigare under den nära sju år långa utredningen?” Enligt de uppgifter pojken lämnade i direkt anslutning till den dödade pojkens försvinnande bar han dessutom, enligt Olsson, Göransson och Küttim, andra kläder.

Min beskrivning är riktig. Anledningen till att uppgiften om pojken och tröjan kom upp först långt senare var att åklagaren (Christer van der Kwast) sa åt Bergwall att de uppgifter som fanns inte räckte till åtal. Bergwall antecknade då ett antal uppgifter som hans advokat meddelade brottsutredarna. Dit hörde uppgiften om pojken och tröjan, varvid tröjan beskrevs med förbluffande exakthet. Spelar det då någon större roll vad pojken trodde (hans ord i förhöret) om sin klädsel den aktuella dagen? Uppgiften talar med styrka för att Bergwall var på plats i Sundsvall den aktuella morgonen

4. Födelsemärket (den 11-årige pojken)

Olsson, Göransson och Küttim skriver att Bergwall ”gissade att Johan Asplund hade ett operationsärr på magen”. Härefter vände sig förhörsledaren till pojkens mamma, som sa att pojken hade ett födelsemärke på höger skinka. Överåklagaren i resningsprocessen uttalade: ”Det framgick av förhöret att förhörsledaren var tveksam till uppgiften om ärret och förhörsledaren gav också ett förslag till Quick vad det annars kunde vara, nämligen ett födelsemärke. (…) Genom ledande frågor förflyttade Quick nu hudåkomman till ryggsidan.”

Jag skrev att Bergwall vid polisförhör beskrev ett märke på den elvaårige pojkens kropp och ritade en skiss, varefter mamman bekräftade att han hade ett födelsemärke och gjorde en skiss som stämde väl med Bergwalls. Detta var inte helt riktigt. Bergwalls skiss ritades först efter att mamman svarat på fråga att pojken hade ett födelsemärke. Skisserna stämde väl med varandra. Och i domstolen redovisade förhörsledaren i vittnesförhör noggrant hur uppgifterna hade växt fram och vilka skillnader som fanns när det gällde Bergwalls respektive mammans placering av märket på kroppen. Domstolen ansåg uppgiften stödja Bergwalls erkännande (s. 19). I resningsmålet skrev hovrätten att uppgiften hade ”väldigt litet gemensamt med den slutliga beskrivningen”. Detta kan diskuteras, den domstol som dömde Bergwall hade en annan uppfattning. Men det viktigaste i sammanhanget är att Bergwall nämnde märket först, alldeles spontant, i samband med en annan mordutredning. Jag menar naturligtvis inte att uppgiften bevisar att Bergwall begått mordet, bara att den är ett ganska starkt indicium.

5. Fyndplatsen efter mordet på den unga norska kvinnan

Olsson, Göransson och Küttim skriver att de norska och svenska utredarna sedan länge hade kopplat samman dessa båda mord och att den unga norska kvinnan till och med var namngiven som potentiellt Quickoffer i dagspressen tio månader före vallningen. Dessutom visar den oredigerade vallningsvideon, enligt dem, att Quick inte pekar ut hennes mordplats.

Min beskrivning är riktig. Jag frågar mig vad det första har med saken att göra. Det viktiga är att Bergwall spontant hittade fyndplatsen för detta mord när man var ute på vallning med anledning av ett annat mord. Enligt förhörsprotokollet och videofilmen från vallningen pekade Bergwall ut den parkeringsplats som nu var helt omarbetad, asfalterad och med en stor nybyggd bilfirma. Hela vägnätet kring parkeringen och huvudvägen genom samhället var annorlunda jämfört med tidpunkten för brottet. I samband med att Bergwall delgavs misstanke sa han, enligt en PM från tillfället, ”ja vi passerade ju endast 10 meter från platsen”. Detta var korrekt.

6. Inristningen (den nioåriga norska flickan)

Olsson, Göransson och Küttim skriver att Bergwall först sa att han med kniv hade ristat in en symbol liknande ett ”snett liggande y”, att man fyra månader senare på en helt annan plats fann en helt annan symbol, utförd med yxa. Vidare uppgav Bergwall att björkstammen var grov som ett människolår, medan björken i fråga år 1996 hade en diameter på 10 cm.

Min beskrivning är riktig. Det viktiga är att Bergwall spontant berättade att han gjorde en inristning i ett träd på en plats som han beskrev på ett påtagligt rättvisande sätt och att inristningen troligen gjordes den sommar som flickan försvann. Bergwalls skisser och en bild på trädet finns i förundersökningen. Jag rekommenderar dem för studium.

7. Ärrbildningen (den nioåriga norska flickan)

Olsson, Göransson och Küttim hänvisar till den åklagare som hade hand om målet under resningsprocessen: ”Under förundersökningen har Quick vid ett tillfälle nämnt att Therese haft en mindre ärrbildning på högra armen. Vid ett därefter hållet förhör några månader senare har Quick på en delvis ledande fråga från förhörsledaren inte kunnat erinra sig att han tidigare talat om ärrbildning. Vid ett ytterligare förhör har Quick uppgett att Therese haft en flammighet på ovansidan av båda armarna. Bevisvärdet av Quicks i tingsrätten lämnande uppgift om eksem blir mot ovan angivna bakgrund mindre än vad tingsrätten kommit fram till.”

Min beskrivning är riktig. Det viktiga är att Sture Bergwall var den som först nämnde en ärrbildning på armen och att den uppgiften med stor sannolikhet stämmer väl med de verkliga förhållanden.

8. Dieselljudet (den 11-årige pojken)

Olsson, Göransson och Küttim hänvisar till åklagaren i resningsärendet, som skrev angående det dieselljud som Bergwall sa sig ha hört när han stod och väntade för att ta en pojke: ”Det hela grusas och fördunklas emellertid av att SB vid fler tillfällen efter händelsen besökt området, dels inom ramen för terapin dels vid vallning i området.”

Min beskrivning är riktig. Åklagarens påpekande om andra besök är irrelevant eftersom de skedde vid tidpunkter då ljudet inte hördes. Det hördes under endast någon minut på morgonen, ca kl. 07.45. Bergwall var inte på platsen vid den tidpunkten vare sig inom ramen för terapin eller vid vallning i området. Däremot var det vid den tiden på morgonen som pojken försvann.

9. Blodet på undertröjan (den unge israelen)

Olsson, Göransson och Küttim hänvisar till åklagaren i resningsärendet, som skrev: ”Behåringen på magen var så riklig att det enligt Sture Bergwalls upplevelse var sexuellt avtändande. Detta med behåringen återkommer han till vid flera tillfällen. (…) Tillsammans med de bilder som finns i förundersökningsprotokollet (…) får man bilden av att YL helt saknar behåring på såväl bröst som mage.

Min beskrivning är riktig. Det viktiga är att SKL kunde slå fast, efter att Sture Bergwall berättat att han efter mordet hade smekt kroppen innanför tröjan, att blodet hade avsatts på tröjan delvis ”vid smetande kontakt med föremål eller liknande som varit besudlat med inte helt stelnat blod”. Huruvida Bergwall sa fel angående håret på bröstet kan inte ha särskilt stor betydelse i sammanhanget, men det förtjänar att nämnas att åklagaren sannolikt har missat att Bergwall sa i ett förhör den 5 februari 1996: ”Ja exakt så och där dom här nyckelbenen blir den här huden som inte är behårad så att säga."

10. Kräkningen (den unga norska kvinnan)

Enligt Olsson, Göransson och Küttim erkände en norsk journalist i ett förhör den 14 oktober 1999 att han hade försett Bergwall med uppgiften om kräkningen i mars 1998: ”Vittnet säger att han under denna intervju med TQ råkade försäga sig. (…) Namnet Gry Storvik hade inte nämnts av TQ innan vittnet frågade om det.”

Min beskrivning är riktig. Det tycks dock stämma att den norske journalisten råkade försäga sig. Men även då var det, som jag förstår det (saken bör undersökas vidare), Bergwall som först nämnde kräkningen genom att han sa att en kvinna han mördat hade kräkts, varpå journalisten frågade: ”Kan det vara Gry?”

--

Alla invändningarna har ”nogsamt prövats och motbevisats”, skriver Olsson, Göransson och Küttim. Är det någon som håller med?

Jag vill på nytt framhålla att man naturligtvis inte kan dra någon säker slutsats av de tio punkterna. Den som läser de sex domarna, de fyra resningsbesluten och de tre hittillsvarande frikännande domarna får en betydligt säkrare grund att stå på. Jag vill gärna rekommendera en sådan läsning (dokumenten finns hos Åklagarmyndigheten). Den är naturligtvis förfärlig men intressant. Grunden blir naturligtvis ännu säkrare om man dessutom ser på vallningsfilmerna och läser förundersökningsprotokollen utan förutfattad mening.

För min del noterar jag nu med viss tillfredsställelse att vinden i denna debatt tycks ha vänt. Flera medier har modererat sina ståndpunkter, betydligt fler personer hör av sig till mig med stöd än i början. De som fortfarande kommer med angrepp tycks vara de som av olika skäl har låst sig i en position eller av andra skäl har intressen att bevaka.