Somliga juristkolleger kritiserar mig för det jag säger i Quick-ärendet. Särskilt kritiserar de att jag säger att domarna mot Sture Bergwall är riktiga och att bevisningen mot honom var mycket stark. De hävdar att detta innebär att jag nästan säger att Sture Bergwall är skyldig till de mord som han dömdes för. Det bör man enligt deras mening inte säga när Bergwall har friats från ansvar för morden; då ska han ha samma möjligheter i samhället som alla andra. Och särskilt jag som domare i Högsta domstolen bör inte säga det. Då sänker jag förtroendet inte bara för mig själv, utan också för Högsta domstolen. Så hävdas det.

Jag har besvarat denna kritik vid åtskilliga tillfällen och har inte hört någon bemöta de argument som jag fört fram. Så låt mig förklara igen varför jag säger som jag gör. Och låt mig tillfoga något som jag nog inte har sagt offentligt tidigare, men som jag ofta har fått anledning att tänka. Jag återkommer till det.

I juristutbildningen diskuterar man ibland det tänkta exemplet att Sverige skulle ockuperas av en främmande makt som genomför en diktatorisk regim där människor behärskas med lydnadskrav och skräck. Yttrandefriheten upphävs och rättsväsendet ställs under nya lagar som ska effektivt tjäna ockupationsmakten. Man behöver bara tänka på Norge och Danmark i början av 40-talet för att förstå att exemplet inte är enbart teoretiskt. Frågan är hur domare och åklagare ska förhålla sig till nya lagar om t.ex. dödsstraff för ockupationsfientliga handlingar. Är jag som åklagare beredd att yrka på det dödsstraff som ockupationsmakten vill ha? Är jag som domare beredd att döma ut det?

De flesta menar att det är ett ansvar för oss jurister att vägra lyda de nya lagarna. Även inför hot om tortyr eller mycket stränga straff har vi en sådan plikt.

Hur långt sträcker sig då juristernas ansvar om en kollega i den nämnda situationen skulle dömas till ett hårt straff, kanske rentav till döden, för revolt mot lagarna? De flesta säger att det är juristernas ansvar att i det läget solidarisera sig med kollegan genom arbetsvägran eller liknande. Det är inte etiskt försvarbart att blunda för det inträffade och arbeta vidare i förhoppningen att man själv ska slippa undan.

I de flestas ögon är det en etisk grundbult att man ibland har ett ansvar att agera. Beroende på situationen kan det handla om att sätta sig till motvärn eller att helt enkelt säga som det är. När uppkommer en sådan förpliktelse?

I min värld har man ett ansvar att handla exempelvis om en arbetskamrat eller en vän utsätts för allvarliga och felaktiga beskyllningar. Ju allvarligare beskyllningar och ju svårare kamraten ansätts, desto viktigare blir ansvaret. Om beskyllningarna har samband med att en grovt vilseledande historieskrivning är på väg att etableras på ett viktigt område, förstärks ansvaret ytterligare. Ibland kan det räcka med den felaktiga historieskrivningen. Ett exempel kan vara att alla landets medier med kraft men utan grund slår fast att en flicka som hittats död har rivits av en varg, eller att en berömd målning är förfalskad. Vet man att det är fel bör man säga det.

Genom Quick-ärendets behandling i medierna har det uppkommit en situation där jag anser mig ha fått ett ansvar att inte tiga. Några personer har utsatts för mycket allvarliga beskyllningar och kallats för fuskare, korrupta, brottslingar och mycket annat. Rättsärendet har med självklarhet kallats för Sveriges största rättsskandal. Alla de tongivande medierna har handlat samfällt och de flesta människor har nog tagit till sig deras verklighetsbeskrivning.

Att jag har fått ett ansvar beror på att jag var bekant med delar av materialet när det började blåsa. Jag har sedan läst det mesta som är värt att läsa av domar, beslut, protokoll, redovisningar, böcker m.m. Min slutsats är entydig: Jag är helt säker på att domarna mot Sture Bergwall var riktiga och att de personer som har hängts ut – bland annat Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Gubb-Jan Stigson, Claes Borgström och Sven Å Christianson – har gjort ett i allt väsentligt gott och riktigt arbete. Jag är helt säker på att det inte var en rättsskandal när Sture Bergwall åtalades och dömdes.

Det hade inte varit försvarbart för mig att stämma in i majoritetskören eller att tiga.

Men hade jag då inte kunnat försvara rättsväsendet och de hårt kritiserade personerna utan att göra uttalanden som ligger nära ett påstående att Sture Bergwall är skyldig? Nej, det hade inte varit möjligt. Jag övervägde detta noga innan jag tog till orda. Men redan innan jag uttalade mig första gången, i augusti 2012, hade det i åtskilliga sammanhang slagits fast att domarna byggde på erkännandena enbart, att den bevisning som i övrigt fanns mot Sture Bergwall var pulvriserad, att åklagaren hade undanhållit viktig information för domstolarna, att erkännandena hade manövrerats fram genom försåtliga ledande frågor och annat, och att det var ett samspel mellan terapeuter, polis, åklagare, advokater och Thomas Quick själv som ledde till felaktiga fällande domar.

Hur avvärjer man sådana påståenden utan att säga att de inte stämmer? Det går inte. Det var nödvändigt att säga som det var och är: att domarna är riktiga och att påståendena om manipulationer m.m. är i grunden felaktiga.

Men ska man då inte ändå hejda sig när man är på god väg att säga att Sture Bergwall mycket väl kan vara skyldig? Enligt min mening är svaret givet: ansvaret för historiens bild av Quick-affären ,och särskilt ansvaret gentemot de felaktigt angripna personerna, väger tyngre än regeln att man i princip inte bör tala i termer av skuld. En annan sak är att man bör lägga band på sig när det gäller uttryckssätt och sammanhang.

Låt mig illustrera saken med ett tänkt exempel. Antag att en person M i Ryssland erkänner mordet på Anna Politkovskaja. Polisen utreder hans erkännande och F är förhörsledare. Åklagaren Å finner att bevisningen räcker, och åtalar. M döms efter att även hans försvarare F litat på bevisningen och honom. Efter en tid tar M tillbaka sitt erkännande. En ny åklagare begär resning för M:s räkning och denne frikänns. Samtidigt blir det klarlagt på grund av läckor till fria medier att det har förekommit politisk inblandning i den senare processen. Det kan på goda grunder antas att M var på väg att avslöja en mycket hög politikers inblandning i mordet, och denne spelade ut några kort. I de starkt dominerande regimtrogna medierna utsätts F, Å och A för hårda angrepp och beskyllningar. De kallas brottslingar, korrupta, oduglingar m.m. Det hävdas att bevisningen mot M var fabricerad. Det blir lynchstämning mot F, Å och A. En domare D i Rysslands högsta domstol har av en särskild anledning blivit mycket insatt i fallet. Han vet att den bevisning som fanns mot M var mycket stark och är helt säker på att den första domen var riktig. När han granskar fallet ytterligare kan han konstatera att F, Å och A har gjort ett gott och i huvudsak invändningsfritt arbete. Men det står klart för D och alla andra att det inte är politiskt lämpligt för någon att invända mot den rådande mediabilden.

Hur bör D förhålla sig? Instämma i kritiken mot den första rättsprocessen, tiga, eller säga som det är? För mig är svaret självklart, även om det innebär att D kommer mycket nära ett påstående att M är skyldig.

Alla personer kan ställas inför svåra dilemman. Ska man välja den egna säkerheten och bekvämligheten, eller ta sitt moraliska ansvar? Jag vill inte hamna inför den åklagare eller domare som ställd inför en sådan fråga inte ordentligt överväger vad som är rätt. Den som är alltför snabb att tänka på sig själv kan man tyvärr ofta inte lita på när det verkligen spelar roll.

Jag skulle återkomma till en sak. Den är att alltför många i Sverige, jurister ibland dem, inte ens ställer sig den avgörande frågan: Vilken uppgift ger jag mig, exempelvis när någon i min närhet angrips? Vad har jag för uppgift?