Kevinärendet, Quickärendet

DN låtsas om Bergwall

av Göran Lambertz
sänd 27 april 2017 till DN, refuserad samma dag

Debatten om Quickärendet behöver tas upp igen. Den skulle kunna få ligga, om tiden fick ha sin gång och människor i lugn och ro fick bilda sig en uppfattning om vad som hänt. Men några medier vill hålla myten om rättsskandalen vid liv och låtsas med jämna mellanrum att det är klarlagt att Sture Bergwall (då Thomas Quick) var oskyldig. Då måste de som förstår hur det låg till säga ifrån.

 

Varför? Jo, framför allt därför att den påstådda rättsskandalen inrymmer utomordentligt allvarliga anklagelser mot  personer som är oskyldiga, framför allt åklagaren, förhörsledaren, en av de tre försvarsadvokaterna, den psykologiskt sakkunnige (Sven Å Christianson) och psykoterapeuten. De anklagas falskt av framför allt medierna och några författare. Men även den s.k. Bergwallkommissionen, som bedömde deras arbete utifrån den antagna utgångspunkten att domarna mot Quick var felaktiga, har kritiserat dem allvarligt.

 

Eftersom de berörda personerna är oskyldigt anklagade, ska de försvaras så länge beskyllningarna pågår. De gjorde i själva verket ett skickligt arbete när morden utreddes och lagfördes på 1990-talet. Bevisen mot Thomas Quick var så utomordentligt starka att det inte råder något som helst tvivel om att domarna mot honom var riktiga. Och inget av avgörande betydelse från bevissynpunkt skedde under resningsprocessen.

 

I en ny stor artikel om 4-årige Kevins död i Arvika 1998 upprepar nu Dagens Nyheter, som om det vore en självklar sanning, att ”seriemördaren Thomas Quick skapades” och att Quick/Bergwall mindes mord som han inte hade begått. DN säger att Bergwallkommissionen slog fast det sistnämnda, men vad kommissionen gjorde var alltså att utgå från att Quick/Bergwall inte hade begått morden.

 

DN låter sig inte bekymras av att inte ens Sture Bergwall hävdar att han mindes mord som han inte hade begått. Han säger i stället att han hittade på allt med hjälp av sådant som han fick veta av polisen, terapeuten, rättsläkaren, tidningsartiklar m.m. Möjligen är han osäker på minnet i något fall.

 

Jag avstår från att kommentera utredningen om Kevins död, vi får återkomma till den. Jag avstår också från att nu kommentera DN:s försök att karaktärsmörda Sven Å Christianson. Det kan vara nog nu att konstatera att alla inblandade tycks vara överens om att Kevins död var ett mord och att det är uppklarat.

 

De gånger jag har svarat ja på propåer om debatt inför publik om sakfrågorna i Quickärendet har motståndarna – med något undantag – valt att dra sig ur innan debatten hållits. Det är ett sätt att slippa konfronteras med den mycket allvarliga osaklighet som har präglat hanteringen av saken. Låt mig nu be Dagens Nyheter att ordna en offentlig debatt om Sven Å Christiansons roll i Quickutredningarna. Om DN önskar kan den också handla om Christiansons roll i utredningen om Kevins död.

 

Jag ställer upp på en sådan debatt. Men jag kan inte lova att jag kommer att avstå från att ställa några av de frågor som företrädarna för rättsskandalen aldrig vill svara på, eller över huvud taget låtsas om. De kan annars ställas till resningsåklagarna eller Bergwallkommissionen. Här ger jag bara ett exempel:

 

Hur kunde Thomas Quick (som Sture Bergwall hette då) veta – och veta det flera gånger – på vilken plats den s.k. likhunden skulle komma att markera när den släpptes i terrängen några dagar senare? Först pekade Quick, och sedan markerade hunden på samma plats. Jag inser att frågan kommer att avfärdas med att ”hunden markerade ju för allt organiskt” eller ”så gick det inte till”. Men läs protokollen om hur det gick till. Och svara sedan gärna på frågan: hur kunde Quick veta?

 

Det finns många andra frågor att ställa också. Men de som hävdar rättsskandalen, och som fortsätter att förleda svenska folket att tro på den, vågar inte ta en öppen debatt om bevisläget. ”Sture Bergwall är frikänd och ska betraktas som oskyldig”, säger de, ”och då ska bevisningen inte diskuteras”. Det handlar om oskuldspresumtionen.

 

Men oskuldspresumtionen har undantag. Ett sådant är att medier och offentlighet har dragit alltför långtgående slutsatser av ett frikännande och bl.a. omvandlat det till ett påstående om säker oskuld och allvarliga anklagelser mot utredare och andra. Då får saken debatteras.

 

För övrigt gäller oskuldspresumtionen lika mycket till förmån för de personer som medierna och Bergwallkommissionen i praktiken har dömt utan rättegång för tjänstefel m.m.