Quickärendet

En fråga om ursprungssannolikhet och hederlighet

av Göran Lambertz
Publicerad i Expressen 2012

Som tonåring begick Sture Bergwall åtskilliga sexuella övergrepp. Som 20-åring dömdes han första gången. Domen gällde fyra övergrepp. År 1974 överföll han med kniv en man som med en hårsmån klarade sig från att dö. Bergwall togs in på Säter med diagnosen ”i vissa sammanhang utomordentligt farlig”. År 1976–77 slussades han ut och var i frihet fram till 1991. Åren 1976–88 begicks ett antal ouppklarade mord i mellersta och norra Sverige och södra Norge, bl.a. de åtta som Bergwall sedermera dömdes för.

När en amerikansk expert fick frågan om sannolikheten för att Bergwall begått ett antal mord var han snabb att konstatera att sannolikheten var mycket hög.

I de bedömningar som gjordes när Bergwall sattes på Säter uttalades att hans brott visade på en sådan sorts grav perversion där det finns en betydande upprepningsrisk. Och år 1991, då han på nytt togs in på Säter efter ett grovt rån, ansågs samma grava perversion med betydande farlighet finnas kvar.

Snart efter intagningen 1991 började han berätta, ofta stötvis och med stor vånda. Han fick ledas framåt i samtalen på ett sätt som ibland innebar krokiga vägar och långa avsteg från verkligheten. Men han berättade detaljer som var svåra att avvisa om ett stort antal mord. I åtta fall räckte det för åtal och fällande dom. Betydelsen av att berättelserna ofta innehöll stora fel avhandlades i alla rättegångarna.

Mer än 40 personer var inblandade i utredningen av morden, inklusive tre advokater och flera norska åklagare. Såvitt jag vet är det bara någon enstaka som i efterhand säger sig inte tro på Bergwalls berättelser.

Nu används Hannes Råstams bok för att hävda att Sture Bergwall är oskyldig till de mord som han har dömts för: Han hittade på allt, och de drygt 40 personer som arbetade i eller nära utredningarna lät sig luras. Många deltog själva i manipulerandet. Förhörsledaren begick mened när han berättade om utredningarna i domstolarna.

Hur är det möjligt att komma till sådana slutsatser? Det finns tydligen något i ärendet som lockar till det.

Nu visar det sig dessutom att boken innehåller en rad fel vid sidan om de förklenande omdömena om de personer som utsetts till skurkar. Råstam ringde inte till flickans mamma och frågade om flickans framtänder som det står i boken. Han fick inte låna några videofilmer av den norske utredaren som det sägs. Boken gömmer undan det som Bergwall tidigt berättade och som visar att den triumferande plötsliga upptäckten av ett alibi för ett mord år 1964 är falsk. Och så vidare. (Se www.magasinetparagraf.se för en genomgång av fel i boken.)

Hänvisar man inte till Råstam så lutar man sig mot resningsprocesserna. Men när åklagarna har bestämt sig för att inte längre hävda Bergwalls skuld är det naturligt att det blir frikännanden. Det står klart att resningsåklagarna fäst avgörande vikt vid att polisförhören var ytterst ovanliga och ”konstiga”, med Bergwall uppenbart i förarsätet. Man tycks ha fäst mindre vikt vid Bergwalls bakgrund med många övergrepp och hans diagnos som ibland livsfarlig. Och detsamma gäller att hans tid ute från Säter sammanfaller med tiden för ett stort antal ouppklarade mord, att det finns omfattande oberoende bevisning mot honom, att teorin att han lurade alla innebär att drygt 40 yrkespersoner lät sig förledas och att konstigheterna diskuterades i domstolarna.

Även om Bergwall blir frikänd för alla åtta morden kvarstår alltså stark oberoende bevisning, sådan som inte kan härröra från andra. Sågar har hittats där han sagt att de skulle ligga, likhundar har markerat på just de platser där han sagt sig ha hanterat döda kroppar, en inristning han nämnt återfanns i ett träd på en mordplats, han har känt till kroppsliga egenheter hos offren och han har beskrivit detaljer på platser där barn försvunnit med påfallande exakthet. Och så vidare. Många gånger har han misslyckats med att finna rätt plats och ange rätt sorts mordvapen. Ibland har han verkat helt vilse. Men är det egentligen särskilt konstigt?

Att jag och andra har pekat på fakta har inte varit populärt. Tillmälen och beskyllningar, osakligheter och fulvinklingar har följt. Som att Expressen genom publiceringen av min mejlkorrespondens ”avslöjade” att jag haft en massa kontakter med ”mitt lag”, fastän jag ända från början berättat det. Som att SvD i en faktakoll underkände de tio omständigheter jag fört fram som indicier, trots att de stämmer ord för ord. Som att frågan blev, när Seppo Penttinen avslöjade fel i Råstams bok, om han verkligen får jobba med sådant som polis.

Jag kan inte låta bli att undra över vissa tidningars grundläggande moral och heder. Har man inte ett slags sanningsuppdrag när man är en tidning? Och varför har kraven på en kommission tystnat?

Att försöka mangla ner den som avslöjar fel är inte särskilt hedervärt. Och säkert fortsätter försöken.

Eller kan man hoppas att någon börjar tänka efter? Kan man hoppas att någon tar fram sin Oscar Wilde: ”I have already made up my mind. Don´t confuse me with facts.”