Quick-ärendet väcker starka känslor och åsikterna bryter sig rejält. Snart har Sture Bergwall friats för alla de åtta mord som han tidigare dömts för. Därmed är rättsprocessen över och efterspelet tar vid. Det centrala är då hur ärendet ska hanteras framöver.

För det första: Vilka fel har begåtts och hur ska det undvikas att något motsvarande sker igen? Många efterfrågar en ordentlig genomlysning av fallet, helst i en oberoende granskningskommission. Men det finns också skepsis: det får inte bli fråga om ett slags överprövning av domstolarnas avgöranden.

En viktig fråga är då om en genomlysning kan ske utan att det blir fråga om att på nytt bedöma Sture Bergwalls skuld. Kan en granskningskommission över huvud taget ges ett vettigt mandat?

En kommission bör få som huvuduppdrag att bedöma om det begicks allvarliga fel av polis, åklagare och domstolar. Förekom det oärlighet, manipulationer och maktmissbruk av polis och åklagare? Undanhöll de avgörande information från domstolarna? Hade domstolarna tillräcklig kunskap om hur Quicks erkännanden växte fram? Godtog de hans erkännanden alltför okritiskt utan att granska bevisningen i övrigt? Och så vidare. De berörda tjänstemännen, advokaterna och domarna får tillfälle att säga sitt i en sådan granskning, liksom Sture Bergwall.

Dessa frågor lämpar sig väl för en oberoende kommission. Detsamma gäller de frågor som uppkommer om svaren skulle bli att det inte begicks några större fel när Bergwall åtalades och dömdes. Då finns det anledning för kommissionen att undersöka i vad mån fel begicks i det senare skedet. Resningsåklagarnas arbete kommer då i fokus. Fanns det fog för dem att anta att utredningsmaterialet manipulerades och att polis och åklagare undanhöll avgörande information från domstolarna? Gjordes utredningen tillräckligt omsorgsfullt? Fick berörda personer tillfälle att säga sitt på ettrimligt sätt? Undersöktes det tillräckligt noggrant i vad mån utredningen i övrigt gav stöd för Bergwalls erkännanden? Och så vidare.

Med ett sådant mandat behöver en granskningskommission inte alls komma in på skuldfrågan. Det finns därför inte anledning att av det skälet avstå från en genomlysning. Tvärtom kan en kommission ge nödvändiga svar på de många frågor som måste ställas i efterdyningarna av rättsprocesserna.

För det andra: Hur ska vi i den fortsatta debatten se på de många frågor som Quick-ärendet väcker? Vilken blir egentligen slutpunkten för ärendet, vid sidan av det som en granskningskommission kan komma fram till i fråga om ansvarsutkrävande och reformbehov?

För mig är det tydligt att de motsättningar som har funnits och finns i Quick-debatten skapas bland annat av att vi inte klargör vad diskussionen handlar om. Den rör minst fyra olika frågor. Den första är (1) om det har blivit fastslaget och därmed klarlagt genom resningsprocesserna att Sture Bergwall är oskyldig. Den andra är (2) om han rent faktiskt är oskyldig eller inte. En tredje fråga är (3) om bevisningen mot honom i rättegångarna på 90-talet var tillräcklig eller otillräcklig för att fälla honom. Och en fjärde fråga är (4), om vi utgår från att bevisningen var otillräcklig, om det var fråga om en rättsskandal.

Nästan alla svarar nog numera nej på fråga 1: det är självklart att det inte är fastslaget och därmed klarlagt att Bergwall är oskyldig. Och nästan alla svarar nog på fråga 2 att det inte i dag går att säga säkert om han är skyldig. Det är en annan sak att Sture Bergwall ska betraktas som oskyldig när han har frikänts. Däri ligger framför allt att man inte i något sammanhang där beslut ska fattas som rör honom får utgå från att ”han kanske ändå är skyldig”.

Många säger att eftersom han ska betraktas som oskyldig ska väl skuldfrågan inte diskuteras mer. Men då glömmer man tre saker: För det första bör Quick-ärendet ges en rättvis belysning i historien. Det rör sig om en av Sveriges största rättssaker och domen över rättsväsendet bör vara rättvis. För det andra handlar det om några personers heder, personer som har beskyllts för bland annat maktmissbruk och manipulationer. Och för det tredje erkände Bergwall morden och gjorde allt han kunde för att framstå som skyldig. Om han ändå är oskyldig får han därför rimligen finna sig i en ovanligt kritisk granskning.

Det finns därför inget som hindrar att skuldfrågan debatteras öppet som en del i en diskussion av frågan om Bergwall har utsatts för en rättsskandal. En granskningskommission kan dock inte göra det.

Om det alltså är lätt att svara på de första båda frågorna, är det svårare att svara på fråga 3. När Sture Bergwall dömdes ansåg de fem tingsrätterna i sex olika domar att det var ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig. Rättsväsendets nuvarande ståndpunkt är tvärtom att bevisningen mot Bergwall inte är tillräcklig för fällande dom. Och nu gäller förstås det andra svaret: bevisningen räckte inte. Det kan då hävdas att alla borde acceptera det svaret. Det främsta problemet för oss som anser att bevisningen var mycket stark är att åklagarna inte tog strid om saken. Någon reell domstolsprövning av den samlade bevisningen kom därför inte till stånd när Bergwall friades.

Men även om man utgår från rättsväsendets nuvarande bedömning av bevisningen återstår fråga 4: Har Bergwall då utsatts för en rättsskandal?

Alla lär vara överens om att svaret på den frågan i hög grad beror på om han faktiskt är skyldig eller inte. Utgår vi först från att han är oskyldig till alla åtta morden är det inget tvivel om att det var en rättsskandal. Det rör sig i så fall om ett mycket allvarligt misslyckande för rättsväsendet. Att kalla det skandal är närmast ett understatement.

Utgår man tvärtom från att Bergwall är skyldig till de åtta morden, kommer saken i ett annat läge. Då var det visserligen ändå ett misslyckande för rättsväsendet om han fälldes trots otillräcklig bevisning. Men en rättsskandal? Nej, det skulle nog inte många kalla det.

Det är fullt möjligt att vi aldrig får något slutligt svar på frågan om Sture Bergwalls faktiska skuld. Han ska då betraktas som oskyldig och så småningom bör diskussionen upphöra. Men vi kan mycket väl få acceptera att vi aldrig får något slutligt svar på frågan om han utsattes för en rättsskandal i den meningen att han blev oskyldigt dömd.