1 Några skopor
Det första decenniet på 2000-talet var händelserikt hos Justitiekanslern. Myndigheten växte, Birger Jarls torn annekterades och alla for på årliga gemensamma tillsynsresor. Samarbetet inom Norden blev intensivare och även Estland kom med. Mycket som berörde myndigheten var av allmänt intresse och tv-intervjuerna många.
Ibland stod det klart för mig att jag måste skriva en bok om mina år som JK, och framför allt om några samhällsfrågor som gjorde sig påminda. Det var så mycket intressant som hände och så många diskussioner som fördes, med kloka men också egendomliga argument. Jag tyckte att en del behövde klaras ut, somligt läggas till rätta. Det blev några skrivarveckor i Visby och ganska många sidor i datorn. Men annat tog så småningom över och texten förblev oanvänd. Där finns dock mycket att ösa ur, och nu tar jag några skopor.
Den här uppsatsen är en berättelse om mina år som justitiekansler, 2001 – 2009. Med inriktning på ärendena förstås, och med särskild koncentration på några av de viktigaste. Och lite extra fokus på det som vi gjorde i form av tillsyn över rättsväsendet – utan tvivel det nyttigaste under de åtta åren. Ett av syftena med detta bidrag är att väcka några tankar kring Justitiekanslern som samhällsbärande institution, kring rättsväsendet och myndigheterna i allmänhet och kring några andra intressanta frågor. Detta syfte har i hög grad varit vägledande för vilka ärenden som jag har valt att redovisa.
2 Ett svep
Att så här några år senare se tillbaka på JK-åren är nästan bara behagligt. Det var full satsning, stor entusiasm, spännande uppgifter och skickliga och hängivna medarbetare. De gav mig en och annan skeptisk blick när svängarna blev för stora, men lojaliteten var påtaglig, leendena ofta breda och de sena kvällstimmarna många.
Nästan (bara behagligt)? Ja, för mig rymde JK-åren även en del förvåning och undran. Jag tyckte att jag fick syn på rätt mycket i det svenska samhället som det fanns anledning att beklaga. Jag ska återkomma till det.
Det främsta kvarstående intrycket är dock den aldrig sinande strömmen av intressanta ärenden, ofta med kniviga frågor att bedöma. Det var rättssäkerhetsprojekten, Persbrandtmålet, helikopteraffären, SD-kuriren och Stockholmspolisens vapenverkstad. Veija Borg, diskrimineringsmålen, krogvakter, salmonellamålet och Muhammed som rondellhund. Och det var Talma sameby, Zlatan på Stureplan, nationaldemokraterna i skolan, antisemitism i Stockholms moské och justitierådet som köpte sex. Och förstås polislögner, brottsprovokationer, Medanalys, taxikameror och eventuella påtryckningar på en åklagare i Örebro. Neurosedynärendet från 60-talet dök upp i ny skepnad, liksom bordellaffären från 70-talet, styckmordet från 80-talet, Quick-ärendet från 90-talet och Säpos registrering av vissa medborgare under flera av 1900-talets decennier.
Dessa mål och ärenden tänker jag beröra, och några andra. Jag gör det utifrån en disposition som bygger på Justitiekanslerns fem huvuduppgifter och myndighetens åliggandena i övrigt, nämligen:
– som statens advokat,
– som statens skadereglerare
– som regeringens tillsynsman över myndigheter och domstolar
– som åklagare på tryck- och yttrandefrihetsområdet,
– som regeringens juridiske rådgivare, och
– som juridiskt allt i allo inom staten.
Uppgiften som allt i allo inrymmer bl.a. tillsyn över advokatväsendet och rättshjälpen, kameraövervakningsövervakning (den uppgiften tas över av Datainspektionen den 1 juli 2013), rollen som statens arbetsgivarföreträdare i förhållande till vissa arbetstagare samt en del annat. De olika arbetsuppgifterna och hur de kan skötas berörs av andra i denna jubileumsskrift.[1]
Det snabba svep som jag gör i det följande över några av de intressantaste ärendena från mina år som JK ger inte någon fullständig bild av dessa ärenden, ibland inte ens rättvisande. Den som är intresserad kan söka mer information på Justitiekanslerns hemsida, där beslut finns i så gott som alla de ärenden som jag berör.
Vart och ett av avsnitten 3–8 avslutas med några reflektioner och synpunkter.
3 Justitiekanslern som statens advokat
Justitiekanslern har att företräda staten inför domstol om ingen annan finns särskilt utpekad. I de allra flesta mål där Justitiekanslern uppträder är staten svarande i skadeståndsmål. Någon gång är JK kärande, och ibland handlar det om annat än skadestånd. Här berör jag fyra av de många målen.
3.1 Diskrimineringsmålen
I två mål stämde några studenter, med Centrum för rättvisa som ombud, staten på grund av att universitet hade särbehandlat vissa andra studenter positivt i samband med intagningen. Uppsala universitet hade gett studenter med invandrarbakgrund en särskild kvot och en termin låtit 20 sådana studenter få företräde till studieplatserna. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, hade gett manliga sökande visst företräde till veterinärprogrammet.
I båda målen bestred Justitiekanslern skadeståndsanspråken och hävdade att den positiva särbehandlingen hade varit befogad och tillåten. Vi hade gott hopp om framgång i båda målen, särskilt det som gällde SLU. Men domstolarna gav de negativt särbehandlade studenterna rätt. Det första målet gick till Högsta domstolen (se NJA 2006 s. 683), medan det andra stannade i hovrätten (RH 2009:90).
3.2 Medanalys
I mitten av 1990-talet gjorde Socialstyrelsen en inspektion hos läkaren Lennart Ransnäs och hans företag Medanalys. Det handlade om misstankar om felaktigheter i behandlingen av de prover som företaget analyserade. Medanalys gick så småningom i konkurs, och Ransnäs stämde staten för – som han menade – felaktig myndighetsutövning i samband med inspektionen.
Målet var ett ganska ordinärt skadeståndsmål om det inte hade varit för de skenande konkurskostnaderna, nästan helt i form av rättegångskostnader i skadeståndsmålet, som med gällande regler staten tvingades bära alldeles oavsett hur det låg till med skadeståndsskyldigheten. Denna situation medförde att vi ansåg det nödvändigt att förlikas, något som kostade staten sammanlagt ungefär 40 miljoner kr, det mesta i form av rättegångskostnader till konkursboet. Dessutom hade vi kostnader för egna advokater i målet, så det hela blev mycket dyrt för Socialstyrelsen och i sista hand skattebetalarna.
Till saken hör att konkursboets och Ransnäs egna yrkanden låg i trakterna kring 300 miljoner kr och att en särskilt utsedd medlare, f.d. justitierådet Hans Danelius, efter en preliminär genomgång hade kommit fram till att staten var skadeståndsskyldig.
3.3 Salmonellamålet
År 2003 inträffade ett utbrott av salmonella på några gårdar i Östergötland. Jordbruksverket lät sanera gårdarna, bl.a. slakta ett stort antal grisar. Verkets kostnader uppgick till drygt 80 miljoner kr. Det visade sig att smittan hade kommit från Lantmännens anläggning utanför Norrköping, som inte var rengjord enligt de regler som gällde. Justitiekanslern stämde Lantmännen för statens räkning för att få ersättning för Jordbruksverkets kostnader. Förlikningsförhandlingar fördes under ganska lång tid men avbröts av Lantmännen sedan ytterligare ett salmonellautbrott inträffat i Skåne, åter med en Lantmännen-anläggning som sannolikt skyldig. Nu föredrog man från Lantmännens sida att i stället för förlikning få saken prövad i domstol. Chanserna till vinst bedömdes goda och den moraliska förpliktelse man må ha känt fick vika.
Den rättsliga bedömning som Lantmännen gjorde var riktig. Sedan Stockholms tingsrätt hade ”hissat” den avgörande rättsfrågan – hade staten regressrätt mot skadevållaren i ett fall som detta? – till Högsta domstolen, avgjordes målet till Lantmännens fördel (se rättsfallet NJA 2008 s. 100). HD fastslog principen att ersättningar som staten med stöd av en offentligrättslig författning betalar till enskilda inte kan återkrävas från skadevållaren utan uttryckligt författningsstöd, om inte särskilda skäl föranleder det. Och några särskilda skäl för regressrätt ansågs inte finnas i detta fall.
3.4 Reflektioner och synpunkter
När det gäller diskrimineringsmålen vill jag framhålla att de båda universiteten hade handlat i god tro och med ett gott syfte. Det är en politisk fråga i vad mån s.k. positiv särbehandling ska få användas av universiteten för att exempelvis få in studenter med invandrarbakgrund på juristprogrammet eller fler manliga sökande på veterinärprogrammet. I båda fallen gjorde universiteten bedömningen att reglerna tillät en särbehandling som de ansåg befogad. De lege lata hade de (och JK) fel, men de lege ferenda kan saken diskuteras. Icke-diskriminering är enligt min mening inte nödvändigtvis ett överordnat värde vid antagning till högskolorna. Viss positiv särbehandling av underrepresenterade grupper bör ibland kunna förekomma om skälen är goda.
Beträffande Medanalys-målet måste framhållas det angelägna i att regler tillskapas för konkurskostnader som innebär att borgenärerna tar en risk genom att processa. Det är inte rimligt att staten tvingas till en dyr förlikning därför att staten oavsett utgång måste betala motpartens (konkursboets) kostnader för processen.
Vad slutligen gäller salmonellamålet bör reglerna för sanering vid utbrott ändras så att den som orsakar utbrottet genom vårdslöshet får svara för saneringskostnaderna. I dag finns inte någon regressrätt mot skadevållaren ens vid grov vårdslöshet. Inte minst preventionshänsyn och försäkringsmöjligheter talar för en reform. Jag kan inte för min del se någon anledning till att staten ska betala för saneringen. Att staten bör ha ansvaret för att åtgärder snabbt vidtas är en annan sak. I promemorian Ds 2012:43 föreslås nu också att en regressrätt införs i epizootilagen och zoonoslagen för statens saneringskostnader.
4 Justitiekanslern som skadereglerare
Justitiekanslern har i uppdrag att hantera vissa skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Det rör sig i första hand om anspråk som grundar sig på att en statlig myndighet har fattat ett felaktigt beslut. De lagregler som oftast tillämpas är dels bestämmelserna i lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, dels 3 kap. 2 § skadeståndslagen om skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning.
Skadeståndsärendena är de utan jämförelse vanligaste hos JK. Oftast är de inte särskilt spektakulära eller uppmärksammade. Här ska redovisas några av de ärenden som väckte mest uppmärksamhet under de år då jag var JK.
4.1 Bordellaffären
I mitten av 1970-talet briserade den affär som då mestadels gick under beteckningen Geijeraffären med hänvisning till anklagelser mot den dåvarande justitieministern Lennart Geijer om att han hade köpt sexuella tjänster. Geijer nekade och fick stöd av statsministern, Olof Palme, som i hårda ordalag angrep dem som hade spritt anklagelserna, främst Dagens Nyheter och dess reporter Peter Bratt samt dåvarande rikspolischefen Carl Persson som hade skrivit en PM till Statsrådsberedningen om att Lennart Geijers samröre med vissa kvinnor kunde hota rikets säkerhet. Sedermera har Lillemor Östlin i sin bok Hinsehäxan berättat om sitt förhållande med Lennart Geijer på ett sådant sätt att det nog inte finns många numera som tror på dennes förnekande.
Affären hamnade på JK:s bord på grund av att två kvinnor ansökte om skadestånd av staten. Den ena av dem, Eva Bengtsson, framträdde offentligt och den andra var hennes kusin. De hävdade att polis och åklagare hade försummat att utreda brottsanklagelser mot vissa män som i den verksamhet som drevs av den s.k. bordellmamman, Doris Hopp, hade köpt sexuella tjänster av dem medan de ännu var under 15 år. Justitiekanslern hade att hantera skadeståndsanspråken, och vi ansåg det nödvändigt att så långt möjligt gå till botten med anklagelserna om bristande utredning av det som då kallades sexuellt utnyttjande av barn.
Vi kom fram till att det inte fanns någon anledning att misstro kvinnorna. Och enligt vår bedömning borde polis och åklagare ha gått längre än man gjorde i brottsutredningen mot de män som hade utnyttjat Eva Bengtsson och hennes kusin. Sannolikt var det fråga om försummelse vid myndighetsutövning, alltså något som i och för sig var skadeståndsgrundande för staten. Men det fanns inte något stöd i den utredning som vi gjorde för otillbörliga påtryckningar mot åklagarna, än mindre för påståendet att dessa lät sig påverkas av sådana påtryckningar. Inte heller fanns det något stöd för obehöriga hänsynstaganden i övrigt. Enligt vår mening gick det inte att dra någon säker slutsats i frågan om felet var skadeståndsgrundande. Vi lutade dock närmast åt att så var fallet. Anledningen var att bedömningen att man inte skulle gå vidare med utredningen längre än som skedde framstod – i varje fall i dagens ljus – som ytterligt diskutabel även om inga ovidkommande hänsyn hade tagits.
Men därmed var det inte klart att det skulle bli skadestånd. Anspråken avsåg ju händelser för över trettio år sedan och var preskriberade. Frågan uppkom därför om JK borde avstå från att åberopa preskription. På den punkten resonerade vi så i beslutet att det inte stod klart att det var fråga om allvarliga fel från myndigheternas sida; detta borde krävas för att man skulle avstå från att åberopa preskription.
Så det blev inget skadestånd till Eva Bengtsson eller hennes kusin, även om de fick stöd på flera sätt i beslutet.
4.2 Stora ersättningar för frihetsberövanden
Den ärendetyp som är vanligast hos JK är ersättningsanspråk på grund av frihetsberövanden. I de flesta fall handlar det om fall där misstankarna inte leder till någon fällande lagakraftägande dom. Men i enstaka fall rör det sig om lagakraftvunna fällande domar som upphävs genom resning. Särskilt i de senare fallen kan ersättningsbeloppen ibland bli mycket stora, och under min tid som JK slogs rekord i det avseendet. Det gällde Joy Rahman, som hade suttit frihetsberövad i över åtta år för ett mord som han frikändes från efter resning. Han fick ersättning med nio miljoner kr.
Den som fick näst störst ersättning under min tid som JK var den man vars fall i tv gavs beteckningen ”Fallet Ulf”. Han fick 2,5 miljoner kr och ytterligare nästan 1,5 miljoner kr av regeringen. Yasser Askar, som är den förste livstidsdömde person i Sverige som har fått resning och frikänts, fick 2 miljoner kr.
Beloppen är jämförbara endast i den del de avser lidande (således inte vad gäller förlorad arbetsförtjänst), och där beror ersättningsnivån i allt väsentligt på längden av frihetsberövandet.
Det var framför allt de båda nyssnämnda fallen av lagakraftvunna morddomar som upphävdes efter resning – Yasser Askar och Joy Rahman – som föranledde den utredning som nämns nedan i avsnitt 5.1 ("Felaktigt dömda").
4.3 Ett felaktigt ersättningsbeslut
Den enda gången som det såvitt jag vet blev rejält fel under mina år som JK var när det skulle beslutas om ersättning till en ung man som hade frikänts efter åtal för våldtäkt i det s.k. Motalafallet. Han fick sin ersättning och jag fick svara på intervjufrågor hur det kunde vara möjligt att en person som hade deltagit på det sätt som denne kunde få skadestånd av staten. Jag svarade, som nästan alltid i dessa sammanhang, att den som frikänns ska betraktas som oskyldig och att man inte kan låta bli att betala ersättning till någon för att det finns kvarstående misstankar mot honom; detta säger för övrigt lagen uttryckligen.
Men mitt under intervjun slog det mig att det kanske hade gått för fort. Var det kanske så att jag inte hade tänkt på om detta var ett sådant fall där ersättning borde vägras, eller i varje fall jämkas, på grund av att personen ”fick skylla sig själv”. Det gäller enligt den aktuella regeln ”om den skadelidandes beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning” (5 § tredje stycket lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångåtgärder). Vid kontroll visade det sig att detta vara ett ganska klart sådant fall och att personen alltså felaktigt hade fått ersättning. Detta fann jag för gott att vara öppen med, och nästa gång jag intervjuades i saken sa jag som det var. Det var såvitt jag vet inte någon som visade upprördhet över det fel som vi hade gjort, men det var naturligtvis pinsamt.
4.4 Säpo-registrering
Fem personer vände sig i oktober 2000 till Europadomstolen och menade sig ha blivit utsatta för kränkningar av rätten till privatliv (artikel 8 i Europakonventionen) på grund av att information om dem hade registrerats av Säkerhetspolisen. I en dom år 2006 fann Europadomstolen att Sverige hade gjort sig skyldigt till vissa kränkningar av Europakonventionen och tillerkände sökandena skadestånd.
Efter detta sökte ungefär 130 personer skadestånd hos JK. De menade att de hade drabbats av samma typ av kränkning som de personer som vände sig till Europadomstolen, och att de därför hade rätt till ersättning.
Av de 130 personer som ansökte om skadestånd var det tolv som fick bifall. De tillerkändes mellan 15 000 kr och 30 000 kr. Beloppet berodde i huvudsak på hur länge de hade varit registrerade. De ersättningsberättigade hade fått såväl sin rätt till skydd för privatlivet som sin yttrandefrihet och förenings- och demonstrationsfrihet kränkt. Det var dock inte registreringen i sig som ansågs vara fel. Den frågan prövades över huvud taget inte. Utgångspunkten är att ett lands säkerhetspolis får registrera personer som utgör ett hot mot landets säkerhet, och det är mycket svårt att utreda och motsäga ett beslut om att registrera en person. Ersättningen motiverades i stället av den omständigheten att uppgifterna inte hade gallrats trots att personerna inte under 10 år hade gjort något nytt som kunde motivera registrering.
4.5 Reflektioner och synpunkter
Det var intressant att koppla ett grepp om bordellaffären så som den framstod nästan 30 år senare. En sak som inte hörde till ärendet men som – nu som då – tilldrog sig betydande intresse var frågan om, vid sidan av Lennart Geijer, några kända och högt uppsatta personer hade utnyttjat de kvinnor som Doris Hopp förmedlade för sexuella tjänster.
Det framkom i vår utredning inget som med någon sannolikhet talade för att t.ex. Olof Palme eller Torbjörn Fälldin hörde till kunderna, inte heller att någon av åklagarna i målen mot Doris Hopp och Sigvard Hammar gjorde det. Däremot står det enligt min mening klart att Olof Palme förde människor bakom ljuset när han förringade värdet av den promemoria som Carl Persson hade skrivit och mer eller mindre gick i god för att Lennart Geijer inte hade köpt sexuella tjänster.
I dag skulle säkert inte medierna ha släppt historien på det sätt som skedde på 70-talet. Att Lennart Geijer, Olof Palme och andra kom undan som de gjorde är, med dagens ögon, uppseendeväckande. Det är en viktig utveckling som har skett sedan dess att medierna har skärpt sin bevakning av politiken och möjliga oegentligheter och lögner kring den. En annan sak är att politiker och andra borde stå emot vissa sorters granskning bättre än de ibland gör och inte pudla i onödan.
När det gäller de stora ersättningsbeloppen kan man inte undgå att ställa sig frågan vad ett mer eller mindre raserat liv är värt. Det är svårt att tänka sig vad det innebär att sitta flera år i fängelse för ett brott som man inte har begått. Det går aldrig att ersätta något sådant i pengar. Jag slogs flera gånger av den kyla inför den oerhörda risken att någon dömdes oskyldig som jag tyckte många ibland visade. Det var som om man inte riktigt behövde bry sig eftersom personen ”nog ändå var skyldig”. Många skulle behöva anstränga sig för att försöka föreställa sig vad det skulle innebära om man själv eller någon närstående drabbades.
Även om det inte i pengar går att ersätta ett långt frihetsberövande för den som är oskyldigt dömd, måste man naturligtvis hitta något slags schablon för att bedöma skadan ekonomiskt. Och man måste förstå att ett rättssystem får lov att tillåta ett eller annat fel, även om några drabbas hårt. Vissa får stå ut med att drabbas av felmarginalen helt enkelt. Den felmarginalen blev dock för stor under 90-talet och början av 2000-talet.
Angående det pinsamma felet i Motalafallet kan man konstatera att ingen riktigt verkade bry sig. Medialt är väl ett myndighetsfel inte så intressant om myndigheten själv berättar. Och på sätt och vis är väl det rimligt.
Ärendena med skadestånd på grund av Säpos registrering blottlade en ganska anmärkningsvärd slöhet och nonchalans hos Säpo. Det var inte någon tvekan om att vissa personer var registrerade under lång tid utan att det fanns någon som helst rimlig grund för det. Vi kunde naturligtvis inte låta bli att undra om nonchalansen var karakteristisk för Säpos verksamhet. Jag har kunnat skönja den även i ett par andra sammanhang, och jag tror att det vore motiverat med en rejäl inspektion hos Säpo av antingen JK eller JO.
5 Justitiekanslern som tillsynsman
JK har i uppdrag att utöva tillsyn över myndigheter och domstolar. Det sker för regeringens räkning till skillnad från den tillsyn som JO utövar. Den sker som bekant på riksdagens uppdrag.
Tillsynsärendena är ofta de ärenden hos JK som tilldrar sig mest intresse från medier och allmänhet. Nedan redovisas några som är värda en kommentar.
5.1 Felaktigt dömda
Justitiekanslerns första s.k. rättssäkerhetsprojekt inleddes i juni 2004. Det skedde efter att först Yasser Askar och sedan Joy Rahman hade dömts för mord till livstids fängelse och avtjänat flera år men sedan frikänts efter resning. Vi tyckte hos JK att det fanns anledning att fundera över om man borde dra någon lärdom av det ganska uppseendeväckande faktum att det hade inträffat två sådana fall på kort tid.
Syftet med projektet var att ta reda på om rättssäkerheten är tillräckligt väl tillgodosedd i brottmålsprocessens olika delar. Undersökningen tog sin utgångspunkt i de elva avslutade brottmål där personer under åren 1990–2005 hade frikänts efter resning sedan de först hade dömts för allvarliga brott till minst tre års fängelse. Av de elva personer vars fall undersöktes hade tre dömts för mord eller dråp (bl.a. Askar och Rahman), medan åtta hade dömts för sexuella övergrepp mot barn. Professor Hans-Gunnar Axberger, sedermera Justitieombudsman under åren 2008–2013, ledde utredningen. Den redovisades år 2006 i en 500 sidor lång rapport, Felaktigt dömda, och blev föremål för omfattande uppmärksamhet och diskussion.
Rapportens huvudsakliga resultat var dessa (rapportförfattarnas bedömningar):
Som JK ställde jag mig i allt väsentligt bakom slutsatserna i rapporten. Jag pekade på den allvarliga kritiken i en skrivelse till regeringen och föreslog en rad åtgärder. Regeringen har sedan dess tillsatt ett par olika utredningar delvis med hänvisning till rapporten och skrivelsen.
En förhoppning är att debatten kring rapporten och JK:s förslag skapade en medvetenhet kring rättssäkerhetsproblemen som i sig medförde förbättringar. Det är dock svårt att veta om en sådan positiv effekt verkligen har uppnåtts.
5.2 Rättssäkerhetsprojekt 2
Knappt två år efter slutförandet av det nyss redovisade första rättssäkerhetsprojektet inledde vi en uppföljning, ett ”rättssäkerhetsprojekt 2”. Det främsta syftet med den nya utredningen var att ge en säkrare bild av rättssäkerheten och de risker som den utsätts för, att medverka till en bättre rättssäkerhet genom faktainhämtande, analys, debatt och förslag till åtgärder och att skapa underlag för en fördjupad bedömning av om rättelsemöjligheterna efter lagakraftvunnen fällande dom var tillräckliga och hur de annars borde förändras.
I den nya undersökningen, som jag gjorde tillsammans med fyra medarbetare och som innefattade en granskning av bl.a. ett antal narkotikadomar, upptäcktes inte några omfattande brister av de slag som konstaterades i Felaktigt dömda. Men vi ansåg att bevisprövningen i några av de granskade fallen hade varit otillräcklig, i ett fall direkt undermålig, och att domstolens noggrannhet i något fall hade varit anmärkningsvärt dålig. Vi ansåg oss kunna säga att det behövs någon form av kvalitetssäkring av bevisbedömningarna i svåra mål, och vi föreslog att det skulle ställas krav på viss redovisning av bevisprövningen i de mål där den tilltalade har förnekat gärningen. Vi framhöll också riskerna med att domstolarna i svåra bevismål förlitar sig på en allmän trovärdighetsbedömning av målsägandens utsaga och framhöll att prövningen måste inriktas på tillförlitligheten i utsagan och struktureras på ett genomtänkt sätt.
Beträffande rättelsemöjligheterna efter lagakraftvunnen dom ansåg vi läget otillfredsställande. Vi menade att rättsordningens inställning i dag innebär att det är viktigare att dömda men fullt möjligt oskyldiga personer behandlas som skyldiga än att de ges en rimlig chans till förnyad prövning. Vi ansåg det betänkligt att den s.k. orubblighetsprincipen ges så stor vikt och menade att det knappast är godtagbart i en rättsstat att personer som med relativt stor sannolikhet är oskyldiga, eller mot vilka bevisningen senare visat sig svag, inte ges möjlighet till en ny prövning. Att bevisen för personens skuld kallnat ansåg vi inte vara något hållbart argument emot en möjlighet till omprövning.
Utredningen, slutsatserna och rekommendationerna redovisades i rapporten Rättssäkerheten i brottmål – Rapport från JK:s andra rättssäkerhetsprojekt, 2009.
5.3 Veija Borg
Veija Borg är finsk rom. Han dömdes år 1999 för att ha dödat en annan finsk rom, Immanuel Blomerus, i en uppgörelse. Veija Borgs bror Dimitri dömdes för medhjälp, för att ha kört den bil i vilken bröderna enligt domen färdades när de åkte till mordoffret. Men Dimitri sa att det var han som dödade Blomerus och att Veija inte var med när det hände. Det fanns vittnesuppgifter som talade för hans version. Domen byggde nästan helt på Blomerus hustrus berättelse. Hon sa att hon kände igen Veija som den som sköt.
Två journalister, Trond Sefastsson och Dick Sundevall, sökte upp mig. De arbetade för att Veija skulle få resning och visade mig material som tydde på att han var oskyldig. Jag blev övertygad om att Veija Borg var felaktigt dömd och uttalade så småningom detta offentligt. Jag hjälpte också till att skriva hans resningsansökan och att skaffa en advokat, Tomas Nilsson, som var beredd att driva resningsmålet.
Högsta domstolen avslog resningsansökan och det var mycket publicitet kring detta inkl. min reaktion när jag sa att det var fråga om ett justitiemord. Jag fick kritik från jurister som menade att jag som JK inte borde agera så i ett enskilt fall. Jag svarade att det visserligen var ovanligt och på gränsen till vad JK borde göra, men att jag gjorde det för mitt samvetes skull och för att det var svårt att se hur Veija annars skulle kunna få rättvisa.
Efter den misslyckade resningsansökan bestämde jag mig för att skriva en text som analyserade fallet, kanske en bok, i syfte att övertyga andra om Veijas oskuld. När jag gick igenom materialet och skrev texten upptäckte jag det som för mig hade tett sig otänkbart: Veija var med stor sannolikhet med i bilen, han måste ha ljugit om sina förehavanden den aktuella dagen. När han ringde mig någon av de påföljande dagarna talade jag om vad jag hade upptäckt. Han blev paff och mer eller mindre erkände att han ljugit. Anledningen sa han var att det i finsk-romska kretsar var lika illa att ha varit med vid ett mord som att själv ha utfört det. ”Men det var absolut inte jag som sköt”, sa han.
Senare ringde han och sa att han inte var med i bilen i alla fall. Men jag ansåg mig kunna dra slutsatsen att han då talade osanning. Han var säkert med i bilen. Vad som hände därutöver vet jag inte.
5.4 Vapenverkstaden hos Stockholmspolisen
År 2004 uppdagades en omfattande oreda vid vapenverkstaden hos Polismyndigheten i Stockholms län. Vapen tillhörande myndigheten och polisens skytteförening hade blandats samman, registreringen av myndighetens vapen hade varit mycket bristfällig och myndigheten hade inte vetat var alla dess vapen fanns. Vapnen hade dessutom inte hållits förvarade enligt föreskrifterna.
Flera vapen hade kommit till användning i polisens brottsprovocerande verksamhet och i några fall överlåtits till kriminella för att provocera fram brott eller bevisning. Uppgifter om omfattande sådan användning förekom i målet mot poliskommissarien Olle Liljegren, som hade varit ”hanterare” för bl.a. infiltratören Peter Rätz och som dömdes för vapenbrott och tjänstefel i rättsfallet NJA 2006 s. 145. Det fanns gott om uppgifter om att vapen hade hanterats av i varje fall ett par privatpersoner som hade fungerat som informatörer eller infiltratörer åt polisen, liksom uppgifter om att vapen som hade köpts eller omhändertagits av polisen från kriminella hade kommit i omlopp på nytt.
Missförhållandena hade varit föremål för såväl en intern utredning hos myndigheten som en förundersökning. Det gjorde att vi hos JK inte fann anledning att göra någon egen granskning inriktad på bristerna som sådana. I stället tog vi sikte på ansvarsutkrävandet och frågan om en bättre ordning kunde förutses.
Vi konstaterade att ansvar hade utkrävts endast på så sätt att en tidigare vapenansvarig fick lämna sin befattning på vapenverkstaden. Något straffansvar hade inte kunnat utkrävas på grund av den långa tid som gått, utredningssvårigheterna och den utspädning av ansvaret som med tiden hade kommit att ske på grund av att många personer varit inblandade. Det stod klart att bristerna till stor del berodde på bristande kontroll över verksamheten från ledningens sida.
I JK-beslutet noterades att den oordning som hade rått i fråga om vapenhanteringen var helt oacceptabel, att adekvata åtgärder verkade ha vidtagits för att komma till rätta med problemen men att det fanns skäl för Justitiekanslern att följa upp granskningen (vilket skedde genom några specifika frågor som besvarades senare), att det är mycket angeläget att ansvariga personer ställs till svars vid missförhållanden av detta slag och att ansvaret i sista hand ligger hos myndighetens chef samt att det inte fanns tillräcklig grund för att rikta invändningar mot åklagarens bedömning att det i detta fall inte gick att utkräva något straffrättsligt ansvar.
5.5 Polislögner
I början av år 2006 var det en viss medieuppståndelse kring ett uttalande som jag gjorde i Ekots lördagsintervju den 7 januari om att ”poliser ljuger, även inför domstol”.[2] Jag blev omedelbart hårt angripen från polishåll, där man undrade vad jag hade för grund för ett sådant uttalande. Jag svarade att jag hade fått höra åtskilligt från personer som hade haft med polisen att göra, bl.a. ett par personer som jag ansåg mig ha all anledning att lite på. När uttalandet väl var gjort visade det sig också att det fick stöd inte bara från misstänkta, dömda och advokater utan också från enskilda poliser. Jag gjorde en lista på poliser som stödde det jag sagt, och det blev till sist drygt 30. Det var inte någon tvekan om att påståendet inte bara för sant utan dessutom visade på ett ganska omfattande bekymmer.
Problemet var i någon mån att polisen helt naturligt ville att misstänkta också blev dömda och enskilda poliser därför bättrade på sina berättelser. Men ett betydligt större problem var den delvis missriktade lojalitet som fanns inom poliskåren. Om exempelvis en polis hade gått för hårt fram i samband med ett gripande och anmäldes av den gripne för övervåld, fanns det stor sannolikhet för att en annan polis som varit samtidigt på platsen gav stöd åt kollegans berättelse snarare än den gripnes. Resultatet blev inte sällan att den gripne dömdes för våldsamt motstånd på grundval av polisernas utsagor i domstolen. Det jag sa var självfallet inte att sådana tillrättalagda utsagor var regel, bara att jag hade blivit övertygad om att de förekom i inte obetydlig utsträckning och att det handlade om en osund kåranda inom polisen.
I ett par ärenden hade jag anledning att uppmärksamma att enskilda poliser som hade vittnat mot kolleger i rättegångar om övervåld vid ingripanden blev trakasserade och utfrysta av andra kolleger. Jag försökte på olika sätt att få polisledningen att ta itu med problemet men fick inte några positiva reaktioner.
5.6 Polisens informatörsverksamhet och provokationer
Under 2000-talets första decennium kom ord som polisinfiltratör och brottsprovokation på mångas läppar. Det blev vida känt att polisen, särskilt i Stockholm, i betydande omfattning använder sig av insiders för att få tips om planerade och utförda brott. Men inte bara det, utan också för att kunna gripa kriminella personer genom att – ofta med hjälp av informatörerna / infiltratörerna – få dem att begå brott vid tillfällen lämpliga från spaningssynpunkt. I Högsta domstolen har på senare år avgjorts fyra mål där det har bedömts vilken betydelse polisprovokationer bör få för bedömningen av brottet (se NJA 2007 s. 1037, NJA 2009 s. 475 I och II och NJA 2011 s. 638).
Den mest omtalade infiltratören var Peter Rätz, som sedan många år lever på okänd ort utomlands tillsammans med sin fru och sin son. Han anmälde till JK att polisen hade använt honom som infiltratör och inte tagit sitt ansvar för honom sedan man meddelat att hans tjänster inte längre var önskade. Han begärde JKs medverkan för att det skulle tillses att han fick en säker framtid för sig och familjen. Efter ett medialt välbevakat sammanträde hos JK, med deltagande av advokaten Johan Eriksson som ombud för Peter Rätz samt företrädare för polisen, ingicks en överenskommelse.
Rätz s.k. hanterare var poliskommissarien Olle Liljegren, som fälldes av Högsta domstolen för bl.a. vapenbrott (se NJA 2006 s. 145 och jfr avsnitt 5.4 ovan). Denne fick sluta hos polisen på grund av att han ansågs ha gått för långt i den verksamhet som gick ut på att med hjälp av bl.a. Peter Rätz få fast kriminella. Det lär aldrig bli känt utanför de innersta kretsarna i vilken mån Olle Liljegren hade förankrat sin verksamhet hos sina överordnade. Men rimligen kan inte alla berörda chefer inom Stockholmspolisen ha varit fullt så ovetande som de gjorde gällande.[3]
En statlig utredning har gjorts med syfte att verksamheten med bl.a. provokationer och infiltratörer ska lagregleras (Särskilda spaningsmetoder, SOU 2010:103). En lagrådsremiss med lagförslag på grundval av betänkandet lär komma ungefär samtidigt som denna jubileumsskrift.
5.7 Lokaliseringsuppgifter för mobiltelefoner
Spårning av mobiltelefoner har blivit ett mycket viktigt spaningsverktyg för polisen. Normalt handlar det om uppgifter om var en mobiltelefon har använts för telefonsamtal eller sms-meddelanden. Men år 2006 anmälde en advokat att det hade kommit till hans kännedom att polisen även spårade mobiltelefoner som är påslagna men inte används. För detta fanns inte något lagstöd, och i sitt beslut i ärendet konstaterade Justitiekanslern detta. Någon kritik utdelades dock inte, eftersom det rådde en viss osäkerhet om hur lagen skulle tolkas. Att tveksamhet kunde finnas om tolkningen var visserligen något svårt att förstå, för den aktuella lagtexten talar bara om uppgifter om ”telemeddelanden som befordras eller har befordrats”. Som uttalades i beslutet kunde detta inte rimligen tolkas så att det var tillåtet att hämta in uppgifter om annat än just ”telemeddelanden”, men två utredningar hade ändå uttryckt tveksamhet (se SOU 1998:46 s. 365 f. och SOU 2005:38 s. 203).
JK gick polis och åklagare till mötes i ärendet på så sätt att vi uttalade att det i vissa sammanhang borde finnas möjlighet att få tillgång till uppgifter om var en mobiltelefon befann sig vid en viss tidpunkt. Vi rekommenderade därför lagstiftning för att möjliggöra detta. En utredning har senare lagt förslag med den inriktningen (se SOU 2009:1).
5.8 Quickärendet
Sture Bergwall (då Thomas Quick) dömdes för åtta mord under åren 1994 – 2001. Morden begicks under åren 1976 – 88. Ända från början fanns det en skepsis mot domarna, och det förekom uppgifter om att Quick strävade efter att bli berömd som seriemördare och därför lärde sig en massa fakta om morden för att sedan erkänna dem. Efter att under många år indignerat ha tillbakavisat dessa påståenden erkände han år 2008 i en intervju med journalisten Hannes Råstam att han hade fabricerat allt. Anledningen var framför allt att han ville göra sig intressant och att han fick fri tillgång till läkemedel, bensodiazepiner, så länge han spelade med i psykoterapin och brottsutredningarna. Han sa också att han fick hjälp med fakta om morden av framför allt förhörsledaren Seppo Penttinen.
År 2006, alltså två år innan Sture Bergwall hade ändrat sina berättelser, anmäldes ärendet till Justitiekanslern av anhöriga till två av mordoffren med advokaten Pelle Svensson som ombud. Anmälan avsåg att överåklagaren Christer van der Kwast och kriminalinspektören Seppo Penttinen hade gjort sig skyldiga till allvarliga tjänstefel genom att medverka till att Quick blev dömd fastän det stod klart att det inte fanns någon egentlig bevisning mot honom. Pelle Svensson medförde flera lådor med material när han lämnade in anmälan personligen.
Två av medarbetarna hos JK gick igenom det digra materialet. Själv läste jag de sex domarna och enstaka handlingar i övrigt samt lyssnade på medarbetarnas föredragningar. Det fanns inte något tvivel om utgången. Att inleda förundersökning mot någon av van der Kwast eller Penttinen kom inte på fråga, och inte heller fanns det anledning att inleda någon granskning i övrigt av ärendet. Domarna framstod som väl genomarbetade och gav intrycket att det hade skett en mycket gedigen prövning av åtalen.
Anmälarna pekade på egendomligheter i utredningarna och sådant som borde så tvivel om Quicks skuld. Det handlade t.ex. om att Penttinen hade hjälpt Quick på traven när det gällde att komma på detaljer i tillvägagångssättet vid morden. Det påvisades vidare att Quick var långt mer osäker på fakta under förhören än han sedan var under huvudförhandlingarna, när allt hade gåtts igenom flera gånger. Därjämte pekades det på omständigheter som gav anledning till tvivel om Quicks sanningsenlighet men som åklagaren inte hade berättat om för domstolarna, exempelvis att en mörkhyad pojke som Quick sagt sig ha mördat hade återfunnits vid liv.
Vi ansåg att det fanns fullt rimliga förklaringar till dessa omständigheter och att de inte kastade något egentligt tvivel över bedömningarna att Quick var skyldig till morden enligt sina erkännanden. Jag hade länge varit osäker på frågan om Quicks skuld men kände mig efter genomgången av materialet säker på att domarna var riktiga. Det stod helt klart att materialet inte motiverade någon ytterligare insats från JK:s sida, inte minst som eniga domstolar stod bakom domarna för brott som Quick själv hade erkänt och fortfarande erkände.
5.9 Palmeutredningen, privatspanarna och Magnumrevolvern
Olof Palme mördades den 28 februari 1986. Mordet är olöst. Många tror att det var Christer Pettersson som gjorde det, men han blev som bekant frikänd av Svea hovrätt och är nu död. Åtskilliga personer har försökt få Justitiekanslern att på olika sätt engagera sig i mordutredningen, försök som helt naturligt har varit förgäves. För detta är inte alls någon naturlig uppgift för en myndighet som JK. Flera av de s.k. privatspanarna skickade ändå sina böcker och utredningar i försök att skapa ett intresse hos JK. En av dem, Lars Krantz, tog jag emot på ett timslångt besök när jag var ny i ämbetet. Jag kunde sedan ganska snart förklara för honom att hans teorier inte kunde föranleda några åtgärder från JK:s sida. Sven Anér skickade flera av sina böcker, och vi läste dem för att göra en översiktlig bedömning av innehållet. Även andra hörde av sig.
Riktigt engagerad blev JK i Palmeutredningen bara en gång under min ämbetsperiod. Det var när en person ville överlämna en Magnumrevolver, som misstänktes vara det vapen som Olof Palme sköts med, för undersökning. Han litade inte på Palmeutredningen, sa han, utan ville att JK skulle vara med när vapnet överlämnades till Palmeutredningen och därefter forslades till SKL i Linköping och undersöktes där. Journalisten Nuri Kino förmedlade kontakten mellan revolverinnehavaren å den ena sidan och Palmeutredningen och JK å den andra. Vi ställde upp på önskemålet om medverkan och kvällstidningarna hade stora rubriker. Men undersökningen av revolvern visade att den inte kunde vara mordvapnet.
5.10 Styckmordsärendet
Catrine da Costa mördades år 1984. Kvarlevorna efter henne hittades i två plastsäckar den sommaren. Fallet har sedan dess gått under beteckningen styckmordet. Det blev mycket uppmärksammat sedan två läkare, i medierna benämnda obducenten och allmänläkaren, misstänkts och åtalats för mordet. De friades av Stockholms tingsrätt, men domstolen uttalade att det fick anses bevisat att de hade styckat kroppen. Detta uttalande överklagade de till Svea hovrätt men fick talan avvisad på den grunden att de inte fick överklaga domskälen när de hade frikänts.
Socialstyrelsen ansökte härefter om att de båda läkarna skulle fråntas sina läkarlegitimationer på grund styckningen. Efter en brottmålsliknande rättegång i Kammarrätten i Stockholm ansågs det på nytt visat att de hade deltagit i styckningen av kvinnan, och de förlorade sina licenser. Sedan dess har fallet engagerat författare, jurister och andra. Bland annat har författaren Per Lindeberg skrivit två böcker som går ut på att läkarna är oskyldiga och att bevisningen mot dem saknar värde.
Den f.d. juristprofessorn Anders Agell engagerade sig starkt för läkarnas sak i början av 2000-talet och försökte på olika sätt dra in Justitiekanslern i ansträngningarna för att åstadkomma att de fick resning. Vi kände varandra väl från Uppsala. Han ville bl.a. att jag som JK skulle försöka påverka Socialstyrelsen att ställa sig bakom resningsansökan till Regeringsrätten. Jag hade visserligen uppfattningen att det fanns en del som talade för att läkarna borde få resning, men jag kunde som JK inte agera så som Anders Agell önskade.
Sedan resningsförsöken misslyckats frågade Anders Agell mig vid ett av våra ganska många telefonsamtal vad som nu kunde göras för att läkarna skulle kunna få den upprättelse som han var helt övertygad om att de förtjänade. Jag sa till honom att en möjlighet kanske kunde vara att vända sig mot staten med ett skadeståndsanspråk. Detta skulle han fundera på, och så småningom blev det denna väg som valdes. Senare ville han inte vidgå att det var jag som väckte idén om en skadeståndstalan, kanske mindes han det inte, och för egen del hade jag ju inte någon särskild anledning att framhålla för någon att tanken kom från mig som statens juridiske företrädare. Men så var det faktiskt.
Anders Agell var sedan rejält bitter på mig för att jag som JK motsatte mig skadeståndstalan med alla de argument som jag tyckte mig böra uppbåda för statens räkning. I ett brev till regeringen skrev han bl.a. att ”JK Göran Lambertz har som ombud för staten hanterat det nu pågående skadeståndsmålet på ett ur olika synpunkter rättsvidrigt sätt för att skydda staten och sig själv från ansvar”.
Tyvärr avled Anders Agell innan skadeståndsmålet hann avgöras av Attunda tingsrätt. Läkarna förlorade, men domstolen gav dem rätt i att staten hade gjort sig skyldig till åtskilliga fel i samband med utredningarna och rättegångarna. Att skadeståndstalan ändå ogillades berodde på att de inte kunde visa att felen hade förorsakat dem skada; saker och ting kunde ha utvecklats på samma sätt även felen förutan. Så småningom beslöt Svea hovrätt att inte meddela prövningstillstånd, och Högsta domstolens besked blev detsamma. En senare resningsansökan har avslagits. Sannolikt är nu alla möjligheter uttömda för läkarna. Och ytterst få personer kan med någon säkerhet säga om de är skyldiga eller inte.
5.11 Till försvar för Svea hovrätt
I en dom i november 2005 sänkte Svea hovrätt det skadestånd som tingsrätten hade dömt ut till en våldtagen 14-årig flicka från 85 000 kr till 50 000 kr. Det blev stor uppståndelse i medierna, och det rapporterades att hovrätten hade motiverat sänkningen med att ”det inte går att jämställa kränkningen för ett våldtaget barn med kränkningen för en våldtagen vuxen”. Publiceringen skedde under en period då åtskillig domstolskritisk rapportering förekom i medierna.
En centerpartistisk riksdagsledamot anmälde hovrätten till Justitiekanslern och menade att hovrätten i domskälen tydligt visat att man inte haft kunskap, kännedom eller insikt om barns utsatthet. Hade man haft det borde det enligt anmälaren i stället ha varit motiv för en höjning av skadeståndet. I detta fall var det kompetens på området som hade saknats och det rörde sig därför om ett systemfel som Justitiekanslern borde ingripa mot.
Justitiekanslern tar självfallet normalt inte upp anmälningar som riktar sig mot hur en domstol har dömt. Men här gjorde vi ett undantag på grund av den uppmärksamhet som avgörandet hade rönt och den omfattande kritik som hade framförts. Och vi gjorde undantaget för att på så sätt rätta till ett rejält missförstånd om hur hovrätten hade motiverat sin dom i skadeståndsdelen. Så här skrev vi i beslutet:
Svea hovrätt har i det aktuella avgörandet, såsom förutsätts i skadeståndslagen, gjort en bedömning av kränkningen i det enskilda fallet. Hovrätten har också i överensstämmelse med skadeståndslagen tagit hänsyn till ett flertal olika omständigheter, såsom förekomsten av våld eller hot, barnets utsatthet m.m. Hovrätten har vidare beaktat den strängare syn på den aktuella typen av sexualbrott som har kommit till uttryck genom ny lagstiftning och därför funnit att kränkningsersättningen bör bestämmas till ett belopp som innebär en markant höjning i förhållande till vad som tidigare högst hade kunnat utgå för en motsvarande gärning. Med hänsyn till att det inte hade gjorts gällande att gärningsmannen hade tilltvingat sig samlag med våld eller hot eller genom utnyttjande av offrets hjälplösa tillstånd, fann emellertid hovrätten att kränkningsersättningen inte borde vara så hög som tingsrätten hade funnit.
Sammantaget har hovrätten enligt min mening resonerat rättsligt och intellektuellt oklanderligt. Därmed uttalar jag inte någon uppfattning om vilken bedömning i skadeståndsfrågan som i sak är den riktigaste. Men det står klart att den kritik som har riktats mot domen för att den skulle innebära att ”barn inte anses lika kränkta som vuxna” är illa underbyggd och orättmätig.
Av allt att döma grundar sig kritiken i detta fall på oriktig medierapportering. När ogrundad kritik framförs från ansvarigt politiskt håll, riskerar förtroendet för domstolarna att utan fog urholkas. Jag kan inte underlåta att uttala min oro för detta och min förhoppning att kritiken mot domstolarna framdeles blir mer ansvarsfull.
Det fanns alltså inte någon grund för kritiken mot hovrätten. Rapporteringen kring detta tillrättaläggande blev dock betydligt mindre omfattande än den rapportering som hade förekommit kring det skandalartade uttalande i domen som aldrig hade gjorts.
5.12 Stängningen av SD-kurirens hemsida
I samband med debatten om de s.k. Muhammedkarikatyrerna i danska Jyllands-Posten i slutet av år 2005 och början av år 2006 utlyste Sverigedemokraternas partiorgan SD-kuriren den 10 januari 2006 i sin nätupplaga en teckningstävling angående profeten Muhammeds utseende. Den 3 februari publicerades en första teckning på hemsidan. I anslutning till detta rapporterades i medierna att företaget Levonline, som drev ett s.k. webbhotell, hade stängt SD-kurirens hemsida efter att Säkerhetspolisen och Utrikesdepartementet hade kontaktat företaget.
Detta föranledde flera anmälningar till Justitiekanslern där det ifrågasattes om de tjänstemän från Säkerhetspolisen och Utrikesdepartementet som hade agerat i ärendet hade begått tjänstefel genom att i praktiken se till att SD-kurirens hemsida stängdes. Var detta ett brott mot det s.k. censurförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen? Eller var det olämpligt på annat sätt?
Eftersom det stod klart att tjänstemannen i UD hade agerat efter samråd med utrikesministern, Laila Freivalds, var agerandet från UD:s sida inte en sak för JK. Ansvaret för eventuella fel fick anses vara utrikesministerns, och statsråd står inte under JK:s tillsyn.
Men Säpo då? För att det ska vara fråga om brott mot censurförbudet ska publicering ha ”hindrats”. Kontakter hade förekommit, frågor hade ställts och råd hade getts. Men jag ansåg att det stod klart att Säkerhetspolisen inte kunde anses ha vidtagit några åtgärder som innebar att man hade ”hindrat” publicering. Det hade därför inte förekommit något brott mot censurförbudet från Säkerhetspolisens sida.
Var agerandet ändå olämpligt? På den punkten uttalade vi följande:
Med hänsyn till de ändamål som uppbär censurförbudet måste myndigheter i allt väsentligt avhålla sig från att försöka påverka grundlagsskyddade mediers publiceringsbeslut. Endast när det finns mycket starka skäl kan sådana försök få förekomma, och endast med stor försiktighet. En sådan situation kan vara att människoliv eller utomordentligt stora ekonomiska värden står på spel. Det får självfallet aldrig röra sig om sådana påtryckningar som i realiteten får anses innebära att publicering hindras eller näst intill. Myndigheter måste också hålla sig till det som är myndighetens ansvar.
Säkerhetspolisens agerande ligger i linje med myndighetens verksamhet och ansvar. Enligt min bedömning var den beskrivna hotbilden sådan att det var motiverat att ta kontakt med representanter för såväl Sverigedemokraterna som Levonline. Vad som har framkommit om innehållet i kontakterna är inte av den arten att det finns skäl till någon kritik mot Säkerhetspolisen.
Inte skäl till kritik mot Säpo alltså. Men däremot fick Laila Freivalds så småningom kritik av riksdagens konstitutionsutskott för Utrikesdepartementets agerande.
5.13 Krogvakter
Under en period, särskilt år 2007, kom det in flera anmälningar till Justitiekanslern om problem med ordningsvakter, särskilt sådana som vaktade utanför krogar. Vakter anklagades för maktdemonstrationer och övervåld, men också för att lämna falska vittnesuppgifter i domstol. Kroggäster sa sig ha dömts oskyldiga för bl.a. våldsamt motstånd och hot mot tjänsteman på grund av sådana vittnesmål. Flera tidningsartiklar förekom om problem av detta slag.
Krogvakter är privatanställda och står inte under Justitiekanslerns tillsyn. Vi ansåg oss ändå böra ta upp problemet till granskning med hänsyn till de risker som hade påpekats för rättsäkerheten för personer som kom i kontakt med vissa vakter. Det fanns också en koppling till myndighetsverksamhet på så sätt att Polisen har tillsyn över ordningsvakter och ansvar för deras utbildning.
I vårt beslut ansåg vi oss kunna konstatera att det i inte obetydlig utsträckning förekom obefogat våld och annat felaktigt beteende från ordningsvakters sida i samband med ingripanden mot kroggäster, att en del ordningsvakter i inte obetydlig omfattning talade helt eller delvis osanning när de hördes i mål rörande krogvåld samt att de osanningar som tycktes förekomma medförde risker i rättssäkerheten för kroggäster som kom i konflikt med de berörda vakterna. Ett problem ansågs vara att det system enligt vilket ordningsvakterna oftast avlönas direkt av krögarna riskerade att skapa lojaliteter mellan krögarna och vakterna som inverkade negativt på vakternas förmåga att upprätthålla ordningen på ett korrekt sätt. Det hade också framkommit att vissa s.k. entrévärdar – främst de som tjänstgjorde i Stockholms innerstad – ibland ingrep med våld mot kroggäster utan att ha något lagstöd för det.
Vi föreslog att regeringen skulle låta utreda frågan om ändringar borde göras i det regelverk som styr ordningsvakternas arbete. Vi uttalade också att det kunde finnas anledning att göra en översyn av om det var behövligt och möjligt att reglera entrévärdarnas verksamhet. Någon utredning har dock såvitt jag vet inte tillsatts. I vad mån problemen kvarstår känner jag inte till, men det har mig veterligen inte förekommit någon publicitet kring sådana problem på senare tid.
5.14 Reflektioner och synpunkter
Justitiekanslerns aktiviteter i fråga om tillsynsåtgärder på rättsväsendets område var föremål för mycket debatt under framför allt år 2006, efter att rapporten Felaktigt dömda kommit. Många menade att åtgärderna och slutsatserna var sådana att domstolarnas självständighet riskerades. För egen del ansåg jag att det som hade uppdagats om kvaliteten i dömandet i vissa fall visade det nödvändiga i att även domstolarna utsätts för tillsyn. Det anser jag fortfarande. Domstolarnas självständighet är uppenbarligen av central betydelse, men självständigheten kan också vara upphov till problem eftersom den skapar ett slags säkerhetszon kring domarna. Jag tror man ska tänka på de risker som kan finnas för att en verksamhet som omges av särskilda krav på självständighet och oberoende utvecklar tendenser till sorglöshet, ibland nästan gränsande till självgodhet. Jag tycker mig ha sett sådana tendenser hos vissa domare, även om domstolarna mestadels uppfyller mycket högt ställda krav när det gäller kvalitet. Rättssäkerheten är så viktig att enligt min mening även domstolarna måste granskas. Och Justitiekanslern lämpar sig bättre än t.ex. JO för sådan systemtillsyn.[4]
I fråga om domstolarna måste utbildningen av notarier understrykas. I rättssäkerhetsprojekt 2 visade det sig att en notarie som dömde i ett brottmål tillämpade ett annat beviskrav. Det kan självfallet inte accepteras.
Beträffande Veija Borg kände jag mig rejält dum när jag insåg att jag hade tagit fel, och jag ångrade att jag hade gått ut så hårt som jag gjorde. Men dessutom har jag efteråt kommit fram till att jag gjorde fel även om det hade varit så att Veija Borg inte alls var med vid händelsen. Jag agerade visserligen för mitt samvetes skull (om än kanske också lite för mitt egos skull), men som justitiekansler borde jag trots det inte ha handlat som jag gjorde. Det är förvisso fundamentalt viktigt att oskyldiga inte döms och fängslas. Men när man kommer ner till enskilda fall bör det vara andras sak än Justitiekanslerns att se till att så inte sker.
När det gäller polisen kan chefernas ansvar för etiken i polisarbetet inte nog understrykas. När jag anklagade polisen för osund kåranda var jag förbluffad över att cheferna inom polisen inte med kraft offentligt framhöll att det naturligtvis är oacceptabelt om några poliser anser sig böra ställa upp för varandra genom oärligt handlande. Jag har än i dag inte hört någon polischef säga detta offentligt. Det är svårt att förstå. Med ett så bristfälligt ansvarstagande från polischefernas sida är det viktigt att Justitiekanslern eller Justitieombudsmannen håller fortsatt stram uppsikt över polisen, vår kanske allra viktigaste myndighet.
Ärendena angående informatörs- eller infiltratörsverksamhet, polisprovokationer och mobilspårning visar behovet av en tydlig reglering av sådana spanings- och utredningsmetoder. Det handlar om sådana metoder som polisen inte sällan har ett behov av och där man ibland tänjer gränserna för att kunna använda dem. Det är naturligtvis inte acceptabelt om spanings- och utredningsintresset får så stort spelrum att motstående intressen inte blir ordentligt beaktade. Och så har det utan tvivel varit ibland. Men jag vill samtidigt betona att polisen måste ges effektiva verktyg och att det enda riktigt tillfredsställande är att det klargörs vilka metoder som får användas och hur.[5]
Beträffande Quickärendet har det efteråt hävdats att jag borde ha upptäckt att något inte stod rätt till och inlett en utredning. Den som hävdar det förstår inte gränserna för JK:s tillsynsverksamhet. Ett sådant ingripande av Justitiekanslern hade med hänsyn till de lagakraftägande domarna varit direkt felaktigt. En process med sikte på att ifrågasätta och kanske riva upp domarna måste försiggå i form av resningsansökningar, såsom också sedermera skett. En annan sak är vilka synpunkter man kan ha på denna process.[6]
I fråga om Palmeutredningen vill jag framhålla det enligt min mening orimliga i att de ansvariga inte redovisar vilka ansträngningar som har gjorts för att uppfylla de krav som den s.k. Granskningskommissionen år 1999 ansåg borde ställas på utredningen. Enligt kommissionen borde utredningen gå till botten med det s.k. polisspåret, om inte annat så för att detta skulle kunna läggas åt sidan på ett korrekt sätt. Den f.n. ansvarige åklagaren, vice riksåklagaren Kerstin Skarp, menar att sekretess hindrar henne från att svara på frågan om utredningen anser sig ha gått till botten med dessa misstankar. Det ger en tydlig illustration till utredningens problematiska förhållningssätt till uppdraget.
Som de flesta kan förstå av min redogörelse för styckmordsärendet innehöll detta en del egendomliga aspekter för mig personligen. Enligt min mening borde vårt resningssystem vara så generöst och så högtstående från utredningssynpunkt att en seriös omprövning kan komma till stånd i fall med så omfattande tveksamheter som detta ärende. Vidare borde det enligt min uppfattning vara möjligt för den åtalade att i vissa fall överklaga en friande dom där domskälen innehåller att vederbörande har gjort sig skyldig till ett brott som har preskriberats.
Ärendet där jag försvarade Svea hovrätt visar hur lätt det kan hända att oriktig medierapportering drar med sig grundlösa kritiska synpunkter på rättsväsendet. Det finns en vilja hos framför allt några tidningar att nosa fram avgöranden som kan reta allmänheten. Då tenderar man att släppa en del på sakligheten och andra intressen tar över. Det är naturligtvis synd, för en kritisk och seriös mediebevakning av rättsväsendet är viktig. De flesta journalister som jag mötte under min tid som JK var för övrigt mycket angelägna att inget skulle bli fel i sak, och jag var i grunden imponerad över hur ambitiöst de gick till väga. Men de som gör ett dåligt jobb riskerar att förstöra förtroendet inte bara för medierna utan även för rättsväsendet.
När det gäller stängningen av SD-kurirens hemsida fann jag som framgått inte skäl till någon kritik mot Säpo. När konstitutionsutskottet granskade Utrikesdepartementets motsvarande roll fick den dåmera avgångne utrikesministern Laila Freivalds kritik för de kontakter som UD tog med Levonline. För min del vill jag ifrågasätta om kritiken var befogad. Jag tycker att det med skäl kan diskuteras om utskottet tog tillräcklig hänsyn till den nödsituation som förelåg.
Ärendet med krogvakterna visar hur rättslöshet kan breda ut sig inom ett avgränsat område. Intrycket var att många krogvakter kände sig mer eller mindre immuna och bl.a. därför tillät sig översitteri och övergrepp. Polisens uppgift som utbildare av och gott föredöme för ordningsvakterna är mycket viktig.
6 Justitiekanslern som åklagare
Justitiekanslern är särskild åklagare inom området för tryck- och yttrandefrihet. Detta framgår av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Ingen annan åklagare får väcka åtal för brott som faller under dessa båda grundlagar. Tanken är att det ska vara ett skydd för tryck- och yttrandefriheten genom att Justitiekanslern ska stå upp för friheten och inte väcka åtal i onödan. JK förväntas också behärska rättsområdet väl och därmed kunna bidra till en enhetlig rättstillämpning.
6.1 Persbrandtärendet
Justitiekanslern beslöt i december 2005 att inleda förundersökning mot Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg rörande misstanke om tryckfrihetsbrottet förtal alternativt grovt förtal med anledning av uppgifter som den 15 december 2005 hade publicerats i en löpsedel för Expressen, liksom i tidningen. De uppgifter det handlade om var påståenden om att skådespelaren Mikael Persbrandt hade tagits in på en klinik för avgiftning på grund av akut alkoholförgiftning. Uppgifterna var osanna. Åtal väcktes i maj 2006 och Otto Sjöberg dömdes för förtal i december samma år till 80 dagsböter och att betala 75 000 kr i skadestånd till Persbrandt.
I medierna fick JK ganska omfattande kritik för åtalet. Förtal ska åtalas av åklagare bara om det är av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt, och många i medierna ansåg att detta inte var någonting för staten att lägga sig i. Det borde i stället vara Persbrandts egen sak att driva ett åtal med hjälp av en advokat. Till saken hörde att det var 15 år sedan JK hade drivit något åtal för förtal, och det ansågs egendomligt att just uppgifterna om Persbrandt uppfordrade JK att åtala. Fanns det verkligen inte värre saker att ingripa mot, och hade Persbrandt i själva verket en gräddfil till JK i sin egenskap av kändis?
Mitt svar på dessa frågor var att det rörde sig om ett klart förtal och att det enligt min mening fanns ett tydligt allmänintresse i att ingripa mot skriverier av detta slag, som var mycket kränkande och nedvärderande och därtill osanna. Detta var det första tydliga fallet av förtal i medierna på mycket länge. Jag berättade också att vi hos JK hade förelagt oss att mer eller mindre leta efter ett förtalsfall att åtala. Vi tyckte inte det var bra att det dröjde så många år mellan åtalen som det nu hade gjort.
6.2 Zlatan-ärendet
År 2003 fastnade Zlatan Ibrahimovic på bilder från en övervakningskamera på en restaurang vid Stureplan i Stockholm. Bilderna spreds i strid med reglerna i lagen om kameraövervakning och hamnade i en kvällstidning. Saken anmäldes; den som hade ansvar för övervakningskameran var skyldig att se till att inte bilder från kameran kom i omlopp.
Bilderna hade emellertid lämnats till tidningen för publicering. Då gäller meddelarfrihet enligt tryckfrihetsförordningen. Meddelarfriheten tar över förbudet mot att sprida bilder från kameraövervakning, varför det brott som det annars skulle ha varit fråga om raderades ut. Avgörandet väckte en viss förvåning, och även en viss diskussion kring gränserna för meddelarfriheten. Men de lege lata var beslutet en självklarhet.
6.3 TF och YGL på upphällningen?
Från år 2007 började jag som JK propagera för att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle överges till förmån för en teknikoberoende grundlag om yttrandefrihet. Utvecklingen på internet gjorde att det enligt min mening kom att framstå som alltmer orimligt att ha en särskild grundlag för tryckta skrifter. Gränsen mellan de medier som är grundlagsskyddade och de som inte är det kom att framstå som konstlad. Härtill kom att det på EU-rättens område knappast gick att upprätthålla ett så starkt skydd för alla tryckta skrifter – inkluderande exempelvis förpackningar och inbjudningskort – som TF ger. Bland annat dataskyddsdirektivet var ett bekymmer. Det kräver ett skydd för personuppgifter även i tryckta skrifter som inte omfattas av direktivets s.k. journalistundantag.
Skyddet för privatlivet var en särskild anledning att se över TF och YGL. Det s.k. Caroline-målet från Europadomstolen visade med all önskvärd tydlighet att Sverige saknar ett sådant skydd för privatlivet som artikel 8 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna föreskriver. Senare har flera avgöranden tillkommit som är om möjligt ännu tydligare.
Det fanns ett stort motstånd mot ändringar i TF och YGL, särskilt i medierna men även bland politiker. År 2008 tillsatte ändå regeringen en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över bl.a. grundlagarnas teknikberoende och det bristande skyddet för privatlivet. Sedan en annan ordförandekandidat tackat nej blev jag tillfrågad om att leda utredningen. Detta uppdrag kom att i hög grad prägla mitt sista år som JK och mina första år som justitieråd. Yttrandefrihetskommitténs betänkanden finns i SOU 2009:14, 2010:68 och 2012:55. För mitt vidkommande blev utredningen en besvikelse. Kommittén lade inte fram något förslag om vare sig en teknikoberoende grundlagsreglering eller en bestämmelse om skydd för privatlivet. Jag var skiljaktig på båda dessa punkter.
På en punkt ledde ett förslag som vi lagt från Justitiekanslerns sida till lagstiftning. Bestämmelserna om repressalieförbud ändrades så att förbudet numera gäller för alla offentligt anställda. Tidigare hamnade kommunanställda utanför skyddet, något som hade visat sig i ett mål där vi drev ett åtal mot en kommunal chef som blev frikänd av Borås tingsrätt på just den grunden att grundlagens repressalieförbud inte gällde gentemot kommunanställda.
6.4 Muhammed som rondellhund
De s.k. Muhammedkarikatyrerna, som förekom i den danska tidningen Jyllands-Posten, förorsakade en omfattande diskussion och åtskilliga oroligheter på flera håll i världen i början av år 2006 (se även avsnitt 5.12). Något år senare började det dyka upp ”rondellhundar” – modeller och bilder av hundar i trafikrondeller – på olika håll i landet. Hösten 2007 gjorde konstnären Lars Vilks en teckning som han påstod föreställa profeten Muhammed som rondellhund.
Detta tilltag väckte ilskna protester, och jag fick som JK förklara i medierna varför det trots kränkningen inte var fråga om brottet hets mot folkgrupp. Något förenklat kan man säga att man inte får hota eller sprida hat eller avsky mot en folkgrupp, inte uppvigla eller hetsa mot gruppen eller förfölja eller försöka skrämma människorna i gruppen på ett mera direkt sätt. Inte heller får man försöka skapa fiendskap mot gruppen, agitera häftigt eller skapa allvarlig misstro mot den. Däremot får man uttrycka sig negativt i allmänhet mot folkgruppen, uttrycka sin ilska mot den, retas och förminska den. Även om gränsfall ibland kan uppkomma är det i regel också tillåtet att kränka, förnedra, nedvärdera, svartmåla och uttrycka sig nedsättande om gruppen.
Det som Lars Vilks hade gjort uppfattades naturligtvis som mycket kränkande av väldigt många muslimer, men det var inte brottsligt. Saken dök emellertid upp på JK:s bord i en annan skepnad när Vilks skulle ha en konstutställning i Eslöv och planerade att ställa ut rondellhunden. Kommunen beslöt att avlysa utställningen, något som föranledde anmälningar till JK för brott mot Lars Vilks yttrandefrihet. I beslutet kom vi fram till att det inte fanns skäl att kritisera kommunen, eftersom den hade agerat huvudsakligen utifrån en rädsla för säkerheten kring utställningen, inte för att inskränka Lars Vilks yttrandefrihet. Huruvida kommunens beslut var det bästa möjliga i det uppkomna läget uttalade vi oss inte om.
6.5 Stockholms moské och antisemitiska uttalanden
I november 2005 beslutade Justitiekanslern att inleda förundersökning beträffande en misstanke om yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp med anledning av uppgifter som förekom i medierna om att kassetter och cd-skivor med judefientlig propaganda hade sålts i den bokhandel som är knuten till Stockholms moské. Husrannsakan genomfördes i bokhandeln och en därtill knuten lagerlokal. Det fanns inte något tvivel om att det såldes material som var allvarligt antisemitiskt.
Frågan för JK var om materialet var brottsligt som hets mot folkgrupp. Den svåraste frågan var därvid vad som kunde tillåtas muslimer att säga här i landet som ett led i den konflikt som förekommer kring Israel och Palestina. Detta var en mycket besvärlig avvägning och jag tog ett par kontakter utanför myndigheten för att få juridiska råd. Jag beaktade också den praxis som fanns från Europadomstolens tillämpning av Europakonventionen om mänskliga rättigheter och de krav som där ställs på yttrandefrihet.
Det står klart att inte vilka uttalanden som helst kan tillåtas här i landet bara därför att de görs som ett led i en djupgående och väpnad konflikt i en annan del av världen. Men exempelvis uppmaningar till självmordsbombningar och andra våldsinsatser i konfliktområdet är, enligt den bedömning som jag gjorde, knappast brottsliga här även om de inrymmer ett reellt våldshot mot ett annat folk. Detsamma borde enligt beslutet gälla för smädelser i samma kontext. Annorlunda måste det däremot förhålla sig om man skulle uppmana till våld eller hat här i landet mot en folkgrupp, i det här fallet judarna.
Slutsatsen var att de uttalanden som förekom trots sitt innehåll inte var att bedöma som hets mot folkgrupp enligt svensk lag. Detta var nog, vid sidan om beslutet att inte begära avsked för justitierådet (se avsnitt 8.1), det beslut jag tog som JK som väckte mest kritik.
6.6 Nationaldemokraterna och skolan
År 2008 bedrev nationaldemokraterna, ett parti som ju befinner sig på den yttersta högerkanten, en politisk kampanj riktad till bl.a. ungdomar. Som ett led i detta vill man besöka skolor för att ordna bokbord och dela ut material om partiet och dess idéer. En skola i Köping vägrade släppa in partiet och JK tog initiativ till en granskning av det inträffade.
Spridning av tryckta skrifter inom en skola utgör spridning bland allmänheten. Begränsningar i denna spridningsrätt med anledning av skriftens innehåll får inte ställas upp utan stöd i tryckfrihetsförordningen. Det betyder inte att medborgarna eller exempelvis ett politiskt parti måste få tillträde till en skola för att sprida skrifter, utan skolledningens tillstånd fordras. Ett avslag på en ansökan om tillstånd får emellertid inte grundas på innehållet i de skrifter som ska delas ut. I så fall utgör avslaget ett sådant spridningshinder som är förbjudet enligt tryckfrihetsförordningen.
Från kommunens sida åberopades inför JK att det hade befarats ordningsproblem. Motiveringen av skolans beslut till nationaldemokraterna var dock sådan att det enligt Justitiekanslerns mening måste ha fattats i vart fall delvis med anledning av partiets politiska åsikter. Det fick därmed anses grundat på de förväntade åsikterna i de skrifter som skulle spridas. Det som hade anförts om befarade ordningsstörningar var vidare inte sådant att det kunde motivera beslutet. Kommunen kritiserades därför.
Till saken hörde att andra politiska partier hade kunnat verka på skolan utan hinder av sina åsikter. En särbehandling av nationaldemokraterna stod därmed också i strid med den objektivitets- och likabehandlingsprincip som stadgas av 1 kap. 9 § regeringsformen. Principen innebär att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.
6.7 Reflektioner och synpunkter
I dag gäller, som framgår av redovisningen för Persbrandtärendet, ett krav för allmänt åtal att detta ska ”av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Att kravet var uppfyllt i ärendet råder det inte något tvivel om, även om åtalsbeslutet ifrågasattes. Enligt ett förslag av Yttrandefrihetskommittén (se SOU 2012:55) ska förstärkningen ”av särskilda skäl” tas bort, vilket bör innebära att åtal kommer att väckas lite oftare än i dag. Det framstår som motiverat om man vill öka skyddet mot ärekränkning något, hittills har antalet allmänna åtal på tryck- och yttrandefrihetsområdet varit mycket litet.
Lagens skydd mot förtal i grundlagsskyddade medier är relativt gott. Det gäller däremot inte för andra sorters integritetskränkningar. Enligt min mening måste möjligheterna att inskrida mot sådana kränkningar öka. I dag är skyddet obefintligt på det grundlagsskyddade området. Detta är i konflikt med Europakonventionens bestämmelse (artikel 8) om skydd för privatlivet. Och alldeles oavsett detta saknas balans i svensk rätt mellan yttrandefriheten å den ena sidan och skyddet för privatlivet å den andra. När det gäller de grundlagsskyddade medierna är läget särskilt allvarligt, eftersom det där inte finns något skydd ens mot kränkningar som utgör t.ex. sexuellt ofredande eller ofredande.
I Zlatan-ärendet ställdes frågan om det verkligen är rimligt att meddelarfriheten tar över skyddet mot spridning av bilder från övervakningskameror i ett fall där spridningen inte är motiverad av något allmänintresse. Svaret måste trots allt bli ja. Meddelarfriheten är mycket viktig, och man får acceptera att en del ont följer med detta goda. Begränsar man meddelarfriheten i fråga om bilder från övervakningskameror är risken att inte heller bilder som visar på allvarliga missförhållanden blir publicerade. Visserligen vore det möjligt att formulera en bestämmelse som balanserar intressena (meddelarfrihet och skyddet för enskilda) mot varandra, men detta framstår knappast som tillräckligt angeläget. En annan sak är att publicering av vissa särskilt integritetskränkande bilder inte bör vara tillåten (jfr föregående stycke).
Beträffande TF och YGL har jag som framgått tagit stark ställning till förmån för dels en ny teknikoberoende grundlag, dels en bestämmelse om skydd för privatlivet bl.a. för att tillgodose Europakonventionens krav. Några sådana förslag lämnades inte av Yttrandefrihetskommittén, och nu lär det dröja några år innan det kommer att ske. Skälen emot en reform är enligt min mening svaga (se SOU 2012:55 s. 310 ff. och 686 ff.), och jag menar att politikerna i kommittén var för kraftlösa inför den schablonbild som sprids i medierna att yttrandefriheten hotas av en teknikoberoende reglering. En reform förr eller senare är oundviklig.
Ärendet med Muhammed som rondellhund blottlade svårigheten att balansera konstens frihet mot säkerhetsaspekter och liknande. De flesta inser att yttrandefriheten måste vara vidsträckt på konstens område och att även religionerna måste finnas sig i kritik och kränkningar i konstens och frihetens intresse. Samtidigt är det lätt att förstå att den som inte vill kränka en folkgrupp i onödan väljer att avstå från att visa ett konstverk som absolut får en sådan effekt, särskilt om visningen dessutom skapar säkerhetsproblem. Balansgången är besvärlig.
När det gäller ärendet med Stockholms moské är jag övertygad om att det var riktigt att inte väcka åtal. Men jag kan också konstatera att detta var mycket svårt att förklara och att jag nog inte gjorde särskilt bra ifrån mig på den punkten. Det händer fortfarande ibland att jag får läsa eller höra att just detta beslut var obegripligt.
Även beslutet i ärendet om nationaldemokraterna och skolan blev ifrågasatt på många håll, bl.a. av skolledare. Man menade att skolorna måste ha en möjlighet att hålla partier som nationaldemokraterna borta. Om man anser det måste man dock samtidigt förstå att det är en yttrandefrihetsrättslig grundbult att åsikter inte får förbjudas. Därmed bör man inte heller kunna utestänga politiska partier på grund av deras åsikter. Om en rektor anser att nationaldemokraterna inte ska få propagera på skolan, kanske en annan anser att detta ska gälla för sverigedemokraterna eller vänsterpartiet. Men det är godtagbart att utestänga t.ex. nationaldemokraterna om det på goda grunder befaras ordningsstörningar av någon betydelse, liksom om man drar gränsen så att man bara släpper in t.ex. riksdagspartierna.
7 Justitiekanslern som regeringens juridiske rådgivare
Min företrädare Hans Regner redovisar i sitt bidrag i denna jubileumsskrift några uppdrag som JK har haft genom åren efter särskilt beslut av regeringen. Under min tid förekom en handfull sådana uppdrag. Nedan redovisar jag fyra sådana, varav tre berörs även av Hans Regner. Jag nämner även dessa här av den anledningen att jag gärna vill tillfoga några kommentarer.
7.1 Helikopteraffären
År 2002 gav regeringen JK i uppdrag att granska den s.k. helikopteraffären där stora motsättningar hade kommit i dagen mellan å ena sidan försvarsledningen, med ÖB Johan Hederstedt i spetsen, och den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, som leddes av dåvarande generallöjtnanten sedermera ÖB Håkan Syrén. Försvarsminister Björn von Sydow uttalade att det var "en källa till osäkerhet" att försvarsledningen och Must hade grälat öppet i helikopterfrågan.
Bakgrunden var att Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna hade genomfört en helikopterupphandling och beslutat om köp av ett antal helikoptrar av typen NH 90 från ett europeiskt konsortium. En svensk överste hade lämnat ut vissa uppgifter till konsortiet och varit misstänkt för brott mot rikets säkerhet på grund av detta. Samtidigt hotade den amerikanska helikoptertillverkaren Sikorsky, som missade ordern, med att stämma Försvarets materielverk på skadestånd för felaktig upphandling. Förundersökningen mot översten lades ner, men en fråga var vilken skada som hade orsakats av hans aktiviteter.
Flera s.k. menbedömningar hade gjorts, och det var i huvudsak om dessa bedömningar som den öppna striden stod. Must menade att skadan av överstens verksamhet hade varit stor och att rikets säkerhet påverkades mycket negativt, medan försvarsledningen ansåg att skadan var begränsad om någon. Till saken hörde att det fanns olika uppfattningar i frågan om vilken helikopter som borde väljas och hur upphandlingsförfarandet borde ske. Det förekom också anklagelser om att personer i försvarsledningen hade lämnat ut hemliga uppgifter som hade inverkat på upphandlingen och att valet av helikopter påverkades av obehöriga hänsynstaganden.
Efter en omfattande utredning med många intervjuer med personer i försvarsledningen och Must kom JK fram till ett beslut i januari 2003. De huvudsakliga slutsatserna var
– att ordningen för s.k. menbedömningar hade fungerat otillfredsställande i Försvarsmakten, att detta hade skapat stora problem i ärendet och att menbedömningarna dessutom höll låg kvalitet,
– att enligt JK:s uppfattning överstens verksamhet inte ledde till något men för rikets säkerhet i den bemärkelse som avses i bestämmelsen i brottsbalken om obehörig befattning med hemlig uppgift,
– att det stod klart när det gällde valet av helikopter att det var ett starkt önskemål hos såväl Försvarsdepartementet som Försvarsmakten att man skulle hitta en samnordisk lösning, att förfarandet styrdes delvis av det önskemålet och att detta inte gav anledning till kritik,
– att det inte fanns något stöd för en misstanke om att valet av helikopter påverkades av obehöriga hänsynstaganden,
– att det inte heller fanns något stöd för att Försvarsmaktens ledning i fråga om menbedömningarna skulle ha påverkats av obehöriga hänsyn eller att Försvarsdepartementet skulle ha utövat påtryckningar, samt att
– det slutligen inte heller fanns stöd för misstanken att någon i försvarsledningen lämnade uppgifter under upphandlingen som inte borde ha lämnats.
Även om Försvarsmakten fick kritik innebar alltså beslutet ett ställningstagande som i allt väsentligt gick försvarsledningens väg i dess konflikt med Must.
7.2 Neurosedynärendet
Under åren 1959 – 63 föddes i Sverige många barn med svåra missbildningar orsakade av läkemedlet Neurosedyn. Ungefär hundra neurosedynskadade personer begärde i november 2001 ersättning från staten för sina skador. De anförde att statens hantering i samband med godkännandet av läkemedlet hade varit bristfällig.
JK fick i uppdrag av regeringen att granska myndigheternas handläggning av neurosedynkatastrofen. Vi anlitade f.d. justitierådet och professorn Bertil Bengtsson för att hjälpa till med utredningen. Beslutet är avfattat i vi-form eftersom även Bertil Bengtsson ställde sig bakom det. Professorn i toxikologi Lennart Dencker anlitades för vetenskapliga bedömningar.
Enligt beslutet stod det klart att läkemedelskontrollen hade varit otillräcklig i den meningen att riskerna för fosterskador vid användningen av Neurosedyn inte upptäcktes i samband med att medlet registrerades eller därefter under tiden fram till november 1961. Men fosterskadorna var enligt den bedömning vi gjorde nära nog omöjliga att förutse för de svenska myndigheterna, och såvitt vi kunde finna kunde inte några fel eller försummelser läggas myndigheterna till last i det sammanhanget.
Mera diskutabelt framstod det att den ansvariga myndigheten, Medicinalstyrelsen, dröjde med att varna allmänheten för läkemedlet sedan riskerna med dess användning hade blivit kända. Detta kunde möjligen ha varit skadeståndsgrundande i dag. Enligt då gällande lagstiftning hade emellertid, enligt vår bedömning, en domstol sannolikt inte kommit fram till skadeståndsansvar för staten.
Därför kunde det inte heller i dag bli fråga om någon skadeståndsskyldighet. Det gällde även bortsett från att skadeståndskrav var preskriberade med hänsyn till den långa tid som hade gått.
En annan fråga var om staten borde utge ersättning till de neurosedynskadade ex gratia, dvs. utan att det fanns någon skyldighet till det. Med hänsyn till att det rörde sig om exceptionellt ömmande fall och till att staten så till vida hade varit inblandad att den offentliga läkemedelskontrollen inte hade skyddat mot skadorna, rekommenderade vi att regeringen skulle ersätta var och en av de nu levande neurosedynskadade personerna i Sverige med ett engångsbelopp om 250 000 kr. Ersättningen borde närmast ses som en form av upprättelse men också som en viss kompensation för lidande. Den borde vara fri från skatt och inte påverka övriga sociala förmåner.
Regeringen följde vår rekommendation men höjde beloppet till 500 000 kr per person.
7.3 Alzery och Agiza
Två egyptier i Sverige misstänkta för terroristkopplingar, Mohammed Alzery och Ahmed Agiza, fördes ut ur landet i december 2001 i efterdyningarna av 11 september, dvs. terroristattackerna mot New York och Washington den dagen samma år. Med amerikansk medverkan forslades de till Egypten, där de fängslades och – såvitt man måste utgå från – utsattes för tortyr. Att utvisningen skedde med amerikansk medverkan på svenskt territorium väckte åtskilliga protester, liksom att regeringen godtog en försäkran från Egyptens regering om att Alzery och Agiza skulle behandlas enligt de krav som den svenska regeringen ställde.
Det stod så småningom klart att de båda egyptierna hade behandlats i strid med sina mänskliga rättigheter, och JK fick regeringens uppgift att besluta om skadestånd till dem. Genom förlikningar fick var och en av dem drygt tre miljoner kr av staten.
7.4 Talma sameby
År 1972 ingicks mellan Sverige och Norge en konvention om renbete i gränstrakterna i norr mellan länderna. Konventionen reglerade svenska samers rätt till renbete i Norge och norska samers motsvarande rätt i Sverige. Enligt den lag som stiftades med anledning av konventionen hade svenska samer rätt till ersättning av staten för den skada eller olägenhet för renskötsel på svenskt område som uppkom genom konventionen. Staten och Talma sameby träffade tidigt en förlikning angående skada och olägenhet för samebyn åren 1972 – 2002. När konventionen sedan förlängdes år 2002 fick Justitiekanslern i uppdrag av regeringen att besluta om ersättning för åren 2002 – 2005.
Det fördes långdragna förhandlingar mellan JK och Talma, bl.a. i en helikopter som flög delegationerna mellan Kiruna, där Talmas marker börjar, och den norska gränsen 20 mil längre åt nordväst. Samebyn begärde 17 miljoner kr i ersättning för de tre åren, JK var beredd att betala en halv miljon kr. Vi lyckades inte komma till någon förlikning, något som i hög grad berodde på att det inte skulle gå an för staten att särbehandla Talma positivt jämfört med alla de övriga samebyar med vilka en överenskommelse hade träffats.
Det slutade med att Talma stämde staten, och processen pågår ännu i skrivande stund, ungefär åtta år efter den oerhört vackra helikopterfärden.
7.5 Reflektioner och synpunkter
Ärendet om helikopteraffären illustrerar hur motsättningar i sakfrågor (Vilken helikopter skulle köpas och hur skulle upphandlingen gå till?) kan inverka på åsikterna i sekundära frågor och negativt påverka omdömet i prövningen av dessa. De menbedömningar som Must gjorde får enligt min mening ses som exempel på en sådan smitta, någon annan förklaring är svår att finna. Myndigheter och deras företrädare måste i alla lägen hålla huvudet kallt, hålla isär frågor som inte hör ihop och inte låta sina bedömningar påverkas av ovidkommande hänsyn. Minst lika viktigt är visserligen att bevara integriteten och inte vika för obehöriga påtryckningar eller orättmätiga krav på lojalitet. Men i svåra situationer gäller det att inte förväxla det egna intresset i sakfrågan och lojaliteten inom gruppen med behovet av integritet och uppfattningen att påtryckningar är obehöriga. Sådana avvägningar är ibland mycket svåra, både professionellt och personligt. Affären var en intressant illustration till detta.
Neurosedynkatastrofen var en tragedi och den gav ett tydligt besked om behovet av förbättringar i läkemedelskontrollen. Det är svårt att säga hur mycket katastrofen betydde för den positiva utveckling som sedan har skett på detta område, men jag tror att inverkan har varit betydande. Neurosedynbarnen fick betala ett högt pris, men utan att detta pris kan mätas mot någon påtaglig skuld på statens sida. Politiskt och mänskligt var det dock klokt av regeringen att dubbla det ersättningsbelopp som JK föreslog.
Ärendet med Alzery och Agiza visar vikten av att alltid stå upp för de rättsstatliga principerna. Sverige godtog en garanti från Egypten om hur männen skulle behandlas. Det var en garanti som det inte rimligen fanns någon anledning att förlita sig på. I realiteten föll den svenska regeringen undan för intressen som vid tillfället ansågs väga tyngre. Det var ett allvarligt fel. Utvisningen av Alzery och Agiza är ett svart kapitel för Sverige som tydligt visar hur viktigt det är att hålla fast vid vissa grundläggande mänskliga rättigheter även i mycket ansträngda lägen.
Ärendet med Talma sameby föranleder en fundering angående rätt och rättvisa. Den omständigheten att Talma träffas av samma regler som många andra samebyar gör det närmast omöjligt att ge Talma ersättning efter andra principer än de andra byarna. Det skulle inte vara rättvist. Men det betyder å andra sidan att det finns en möjlighet att rättvisan motverkar det som är rätt. Rättvise- och likformighetsaspekten måste tillmätas stor betydelse i JK:s verksamhet. Vid en domstolsprövning är det naturligtvis ”rätt” som gäller.
För en allmän diskussion om regeringsuppdragens karaktär och de särskilda krav som de ställer på JK vill jag hänvisa till Hans Regners genomgång. Jag instämmer helt i hans synpunkter.
8 Justitiekanslern som juridiskt allt i allo
Vid sidan av sina huvudsakliga uppgifter är JK också ett slags juridiskt allt i allo för statens räkning. Det handlar om tillsyn över advokatväsendet och över rättshjälpssystemet, om uppgifter på integritetsområdet (särskilt övervakningskameror, en uppgift som dock kommer att vara borta från JK när denna skrift är färdigställd) och om vissa uppgifter enligt rättegångsbalken. Justitiekanslern är också statens arbetsgivarföreträdare i förhållande till bl.a. höga domare. Nedan redovisas några ärenden och aktiviteter inom detta diverseområde.
8.1 Justitierådsaffären
En domare i Högsta domstolen, Leif Thorsson, godtog år 2005 ett strafföreläggande enligt vilket han hade gjort sig skyldig till ett fall av köp av sexuella tjänster. Straffet var 50 dagsböter. Det ankom på mig som JK att avgöra om han borde avskedas från sin tjänst som domare i Högsta domstolen. I så fall hade jag att ansöka i Högsta domstolen om att han skulle avskedas.
Detta ärende var mycket uppmärksammat i medierna. Det fanns anledning att fatta ett snabbt beslut i avskedsfrågan och jag gick igenom ärendet tillsammans med två kolleger. Det stod ganska snart klart för oss att det som domaren hade dömts för genom strafföreläggandet inte räckte för avsked. Beslutet var minst sagt impopulärt i medierna, och i en av Stockholmstidningarna krävde man min avgång. Professor Madeleine Leijonhufvud hävdade i en debattartikel i Dagens Nyheter att det fanns en regel enligt vilken JK har skyldighet att underställa Högsta domstolen frågan om avsked om frågan är tveksam. Någon sådan regel fanns emellertid inte, och det blev en häftig diskussion mellan henne och mig när jag anklagade henne för lögn.
I sak var beslutet inte svårt. Det som var problematiskt var att få förståelse för utgången. Många hade uppenbarligen önskat att ett justitierådshuvud skulle ha rullat. Det var svårt för mig att då bedöma om detta handlade om den allmänna hyeneinställning som ibland kan uppträda, eller om man verkligen menade att brottet sakligt sett motiverade avsked.
8.2 Kameraövervakning
Justitiekanslern har ännu i skrivande stund uppgiften att se till att samhället inte fylls av onödiga övervakningskameror; uppgiften går över till Datainspektionen den 1 juli 2013. Det är en ovanligt svår uppgift, även om den handlar om den i ord ofta omhuldade personliga integriteten. När det kommer till kritan är det få personer som ställer sig bakom ett krav på integritetsskydd om de inte känner sig berörda själva. Brottsbekämpnings- och brottsuppklarningsintresset får lätt företräde, i och för sig inte sällan med rätta.
Under min tid som JK stod striden framför allt om övervakningskameror i taxibilar. Vi drev flera mål, lojalt med lag och förarbeten som vi bedömde det. Men striden var dömd att förloras, verkligheten tog överhand. Och det gällde alldeles särskilt sedan en taxichaufför hade överfallits och rånmördats just som debattvågorna gick som högst. Numera finns övervakningskameror i de flesta taxibilar, i varje fall i storstäderna.
8.3 Mordet på Fuat Deniz och möjlig åklagarpåverkan
I december 2007 knivmördades den 40-årige universitetsläraren Fuat Deniz i Örebro universitets lokaler. JK:s roll i ärendet blev ovanlig och något ifrågasatt.
Fuat Deniz familj var efter några dagars brottsutredning missnöjd med polisens arbete. Man tyckte bland annat att vissa förhör borde ha hållits och vissa tekniska undersökningar gjorts. Man kände – sa man till mig – att polis och åklagare inte brydde sig tillräckligt om att komma snabbt framåt i utredningen. Familjen kontaktade journalisten Nuri Kino, som i sin tur ringde till mig och undrade om han fick besöka JK tillsammans med några familjemedlemmar för att de skulle få förklara sin frustration. Jag framhöll att detta säkerligen inte var något för JK att lägga sig i men ville inte neka att ta emot de sörjande och frustrerade familjemedlemmarna.
Jag träffade tre personer ur familjen och fick klart för mig att de inte alls litade på Örebropolisens kompetens eller vilja. De visste att riksmordkommissionen fanns och ville att den skulle kopplas in. Jag lovade dem att ringa och tala med den ansvarige åklagaren för att få veta om det fanns några sådana planer. Det visade sig att så var fallet, och bara två dagar efter telefonsamtalet hade Örebropolisen begärt hjälp från riksmordkommissionen. Det dröjde sedan inte länge förrän en misstänkt släkting kunde gripas och anhållas.
Men den åklagare som jag ringde gillade inte mitt inhopp. Efteråt berättade han för riksåklagaren att han hade känt att jag ville styra utredningen. Det får justitiekanslern inte göra och jag fick utstå ett par radio- och tv-intervjuer där frågan var om jag hade överträtt min befogenhet och brutit mot reglerna. Ingen verkade dock särskilt upprörd, och det hela rann ut i sanden.
8.4 Rättshaverister
Som rättshaverister brukar man beteckna personer som har tappat allt förtroende för myndigheterna, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i all sin misstänksamhet har förlorat förankringen i verkligheten. Justitiekanslern har en verksamhet som tenderar att dra till sig sådana personer, och det visade sig att de tog mycket av vår tid genom telefonsamtal och skrivelser.
Vi bestämde oss för att försöka hantera personerna på ett så konsekvent och rimligt sätt som möjligt. Vid ett seminarium drog vi upp riktlinjer som vi justerade allteftersom. Vi bedömde att vi hos JK kontinuerligt mötte ca 40 personer som kunde betraktas som rättshaverister. Samtidigt var det minst ett hundratal som vi ansåg inte kunde kallas rättshaverister men som närmade sig gränsen: de var svåra att tala med och tog mycket tid i anspråk.
Det visade sig snart att det fanns anledning att sprida diskussionen utanför myndighetens väggar. Många var intresserade. Till det Nordiska Juristmötet på Island år 2005 anmälde vi ”Rättshaverister” som ett möjligt diskussionsämne. Det antogs av arrangörerna och jag inledde diskussionen och skrev ett referat i den officiella mötesrapporten. Det visade sig att ämnet väckte stort intresse på plats, och vi fick i en hast flytta från en lokal för ca 100 personer till kongressens stora sal.
8.5 Reflektioner och synpunkter
När det gäller Justitierådsaffären är jag så här i efterhand övertygad om att de starka önskemål som fanns om att Leif Thorsson skulle avskedas berodde mest på den osunda drift som ibland uppträder: medierna vill se huvuden rulla. Den driften förstärks ofta av den inneboende medielogiken att en lyckad nyhet är särskilt lyckad om effekterna blir stora. Ett avskedat justitieråd är en tolvtaggare, och processen fram till det eventuella avskedet innebär många värdefulla nyheter. Sakligheten får ofta begränsat spelrum.
Detta är osunt, och exemplen kan mångfaldigas. Medierna borde känna ett ansvar för att inte driva fram effekter som inte är sakligt befogade. I varje fall public service-medierna måste avstå från att skaffa sig en egen agenda där skygglapparna åker på. Men detta kan man nog tyvärr säga hur många gånger som helst utan att det får någon större effekt. För vissa medier är Nyheten med stort N betydligt viktigare än att människor behandlas juste och att sakligheten får rätt utrymme. För nästan alla medier är det skadligt viktigt att inte ha haft fel.
Går det att göra något åt detta allvarliga bekymmer i ett samhälle som är självklart beroende av sina medier för att en effektiv granskning av missförhållanden ska komma till stånd? Detta är långt mer än en tiotusenkronorsfråga, det är en framtidsfråga av utomordentlig betydelse. Har man anledning att hoppas på mediernas självrannsakan, eller är det forskningen man ska sätta sin lit till? Lagstiftaren har i varje fall knappast någon roll att spela.
På kameraövervakningens område tillfogades JK åtskilliga förluster, och det fanns inte särskilt stor förståelse för JK:s kamp för den personliga integriteten på detta område. Och det är nog så att de flesta av de kameror som har fått sättas upp för mer nytta än skada. De förluster som JK fick utstå i ett ganska stort antal kameramål i förvaltningsdomstolarna hör, i varje fall efteråt, till dem som är lättast för mig att fördra. Samtidigt är det på sin plats att varna både för en övertro på kamerorna som vapen mot allt ont och för en alltför slapp inställning till en spridning av dem till samhällets alla skrymslen. Så småningom kommer vi att upptäcka att det inte är särskilt trevligt att jämt vara övervakad.
Vad gäller mordet på Fuat Deniz anser jag mig kunna utgå från att kvaliteten i utredningen förbättrades väsentligt genom att Örebropolisen överlämnade huvudansvaret till riksmordkommissionen. Det har inte sällan varit hämmande för polisarbetet att ansvaret har varit uppdelat mellan olika polismyndigheter som ofta har haft olika uppfattningar och där rivaliteten har synts tydligt. Den sammanläggning av landets polisverksamhet till en myndighet som nu pågår är enligt min mening mycket välkommen, rentav en av de angelägnaste reformerna för svenskt rättsväsende.
Beträffande rättshaverister har jag för egen del dragit följande slutsatser från alla diskussioner och funderingar:
– Så gott som alla rättshaverister känner sig djupt kränkta. Det är ofta denna känsla som ligger i botten för deras beteende.
– Jurister i rättsväsendet och förvaltningen har ofta del i den negativa utvecklingen för många rättshaverister. Det beror bl.a. på bristande engagemang, ont om tid och dålig psykologisk blick.
– Antalet rättshaverister i ett samhälle är en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv.
– Den som har utvecklats till rättshaverist kan ytterst sällan ”botas”, i varje fall inte av jurister.
– Samhällsutvecklingen kan spela in när personer utvecklas till rättshaverister. Det gäller i varje fall om man ser brådska, stress och hårda krav som en del i denna utveckling. Att människor slås ut i ett samhälle med små marginaler är ingen hemlighet. Ett sådant samhälle får därför sannolikt också fler rättshaverister än ett som är lugnare och mjukare.
– Vi jurister kan hjälpa människor genom ett klokt förhållningssätt. Detta är en av juristernas verkligt viktiga uppgifter. Här kan JK spela en betydelsefull roll.
9 Avslutning
När jag blev justitieråd i november 2009 fick jag veta när jag hälsades välkommen av Johan Munck att det var första gången på över 200 år som en justitiekansler hade utnämnts till domare i Högsta domstolen. Varför det blivit så vet jag inte, men jag kan konstatera att mina företrädare som JK de senaste 100 åren blivit pensionärer (Hans Regner, Bengt Lännergren, Oscar Henry Arsell och Emil Sjöberg), presidenter i Svea hovrätt (Johan Hirschfeldt och Sten Rudholm), ordförande i Arbetsdomstolen (Hans Stark), ordförande i Regeringsrätten (Bengt Hamdahl), landshövding i Dalarna (Ingvar Gullnäs) och regeringsråd (Karl-Gustaf Hjärne).
Jag har inte kunnat låta bli att fråga mig vilken som är den viktigaste lärdom som jag tog med mig till Högsta domstolen från arbetet som JK. Och det är utan tvivel de insikter jag fick genom JK:s båda rättssäkerhetsprojekt. Framför allt att man inte kan ta rättssäkerheten i brottmål för given. Det finns anledning för Högsta domstolen att ge prövningstillstånd ibland i svåra bevismål, för att understryka hur bevisprövningen bör gå till men framför allt hur den inte bör gå till.
Den omvända frågan då? Vilken är den viktigaste lärdom som jag har fått från arbetet som justitieråd och som jag kunde haft nytta av som JK? Den viktigaste lärdomen är absolut respekten för de omsorgsfulla juridiska diskussionerna, som väldigt ofta leder det juridiska tänkandet mycket längre än man hade kunnat föreställa sig när diskussionen började.
Den respekten är viktig även för den som ska arbeta som justitiekansler. Men den bör ändå inte överdrivas. I Högsta domstolen är det självfallet så att den juridiska omsorgen och finknäckandet är centrala och viktiga. Så är det inte riktigt hos JK, som i hög grad är en myndighet med fokus på juridiken som dels värn mot orättfärdighet, dels samhällets smörjmedel. Och då är det framför allt resultatet och det goda juridiska handlaget som räknas.
Där rör vi vid det som jag tycker är allra viktigast att säga i denna jubileumsskrift, och jag hoppas att det har lyst igenom i detta bidrag: Justitiekanslern är en myndighet med möjlighet att vara ett effektivt och orubbligt stöd för den svenska rättsstaten. Den uppgiften bör vara ständigt i siktskåran.
[1] Se även min artikel Tankar om Justitiekanslern, i Festskrift för Johan Hirschfeldt, 2008 s. 203 ff.
[2] I intervjun sa jag även bl.a. att åklagarna inte sällan brast i objektivitet under förundersökningarna och att det fanns ett problem med dålig bevisvärdering ibland i domstolarna. Dessa uttalanden hamnade långt i bakvattnet av påståendet om ljugande poliser.
[3] Berättelsen om Peter Rätz, Olle Liljegren m.fl. finns dokumenterad i Dick Sundevalls båda böcker Hanteraren och Peter Rätz: Nio år som undercoveragent.
[4] I en uppsats i Jubileumsskriften Regeringsrätten 100 år (2009 s. 253 ff.) har jag sammanfattat mina slutsatser angående gränserna för tillsyn över domstolarna.
[5] Angående polisens dilemma när gränserna är otydliga, se min uppsats Polis polis på lagens gräns i Vänbok till Sten Heckscher, 2012 s. 167 ff.
[6] Som torde vara känt för de flesta läsare förekom det en intensiv mediedebatt under hösten 2012, sedan jag hade gått emot den förhärskande mediebilden om att det hade klarlagts genom dels Hannes Råstams bok (Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare) och dokumentärer, dels de pågående resningsprocesserna att Sture Bergwall inte hade begått några mord. Dagens Nyheter skrev t.ex. den 6 augusti 2012 att det var ”pinsamt uppenbart” att seriemördaren Thomas Quick aldrig hade funnits. Även Sveriges Television. Sveriges Radio, TV 4, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet synes ha utgått från den verkligheten. Sedermera har i varje fall Dagens Nyheter ändrat sin inställning och menat att felet var att det inte fanns tillräcklig bevisning i målen och att domarna därför innebar en rättsskandal; man tar numera inte ställning i skuldfrågan. Jag fick omfattande kritik för att jag hävdade att Sture Bergwall kan vara skyldig, särskilt att jag uttalade detta fastän jag är domare i Högsta domstolen. Många menade dessutom att jag agerade bara för att försvara mitt beslut år 2006 att inte inleda någon utredning. Själv framförde jag att det var en plikt för mig att påvisa dels de felslut som hade förekommit i medierna, dels det faktum att det finns mycket som talar för att det inte alls var fråga om någon rättsskandal när Bergwall dömdes. I skrivande stund är han friad för sju av de åtta mord som han dömdes för. Fortsättning lär följa på mer än ett sätt.