Liksom övriga tongivande medier i Sverige har Expressen gjort fel i Quick-ärendet. Och inte bara fel, utan dubbelfel.
Det första felet var att Expressen gick på berättelsen om rättsskandalen och gav den spridning. När Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden drog Expressen och många andra den naiva slutsatsen att polis, åklagare och domstolar hade trampat i klaveret när han dömdes för åtta mord på 1990-talet. Hade man lugnat sig en smula hade man insett hur det låg till. För visserligen var det nu kanske inte längre 98 % sannolikt att han hade begått morden, utan 80 eller 70 %. Och då kan det vara rätt att det blev resning och att han frikändes. Men av det kan man inte dra slutsatsen att han är oskyldig, inte heller att det var fel att han dömdes.
Det andra felet var att Expressen inte tänkte efter ordentligt när någon (jag) sa emot. Då borde man ha satt sig ner och funderat. I stället ledde Expressen jakten på mig. Det var för drygt ett år sedan, och det började med att tidningen begärde ut ett antal mejl som jag och mina kamrater i Quick-ärendet hade skrivit till varandra. De fanns i min mejlbox på jobbet men var inte att anse som allmänna handlingar utan privata. Jag gav ändå mejlen till Expressen för att visa att det inte fanns något klandervärt i dem. Och jag sa att de var privata och inte borde publiceras.
Enligt min mening svek tidningen sitt ansvar genom att publicera. För mig och mina kamrater var ingen större skada skedd. Men Expressen gjorde fel.
Den som har haft allra mest fel i Expressen är Leif GW Persson. Häromdagen satte han nytt rekord i sin krönika (1.1.14).
Persson hävdade att det kunskapstest som användes som bevisning angående två av de mord som Thomas Quick fälldes för var värdelöst. Anledningen skulle vara att det inte var Quick själv som lämnade uppgifterna till testledaren, utan polis och åklagare.
Vad det handlar om är den undersökning där Quicks kunskaper om morden testades mot en kontrollgrupp. Man undersökte bland annat kunskaperna om sådan information som var känd av polisen men som inte hade förmedlats i tidningar, exempelvis om tillvägagångssätt, återfunna föremål och mordplatser. Angående det ena av morden angav Quick 10 sådana fakta korrekt, medan kontrollgruppen angav i genomsnitt 1,2. Han berättade bland annat om en väskrem, en löpsnara och en speciell knut, allt stämde. Angående det andra mordet angav Quick 23 sådana fakta korrekt, medan kontrollgruppen angav i genomsnitt 2,3. Quick kände alltså till ungefär tio gånger fler sådana detaljer kring morden som inte hade nämnts i tidningarna.
Det var inte någon hemlighet för någon att i första hand förhörsledaren vidarebefordrade Quicks uppgifter till testledaren. Läs testrapporten och Falu tingsrätts dom. Där framgår tydligt att Quicks uppgifter hade lämnats under polisförhören.
Men, säger den skeptiske läsaren: Då kunde ju förhörsledaren berätta för Quick vid sidan av förhöret hur det låg till. Och så kunde Quick säga som det var i förhöret och förhörsledaren vidarebefordra den korrekta uppgiften till testledaren. Bingo! Inte konstigt att Quick fick många rätt!
Den som tror att förhörsledaren, Seppo Penttinen, lärde Quick fakta om dessa båda mord kan läsa de aktuella förhörsprotokollen (delarna 56 – 61, finns på internet). Finns det någon som efter läsningen står fast vid sin tro? Betänk i så fall detta: Beträffande det ena av dessa båda mord hade åklagare och polis beslutat att Seppo Penttinen inte skulle få veta några fakta före förhören. Redan då påstods nämligen från vissa håll att han berättade saker för Quick vid sidan om. Man ville därför kvalitetssäkra förhören genom att hålla honom okunnig om tillvägagångssätt, mordplats och andra fynd.
Men tillbaka till Leif GW Persson. Han hävdar faktiskt inte att Quick hade lärt sig uppgifterna av polisen. Vad han säger är i stället att det var omöjligt att förmedla några svar från Quick ”eftersom Quick säger olika saker hela tiden”.
Jag säger det igen: Läs förhörsprotokollen! Om Leif GW Persson inte har dem kan jag berätta var de finns. Där framgår tydligt hur uppgifterna växte fram, och vad Quick sa om olika detaljer. Det är ingen tvekan om att det gick att förmedla adekvata uppgifter om hans kunskaper till testledaren.
Slutsatsen måste bli att Persson antingen inte har läst förhörsprotokollen, eller också har gjort det men låter påskina att Quick inte sa vad han faktiskt sa.
För den läsare som tror att Leif GW Persson sitter inne med tillräckliga kunskaper för att bedöma Quickärendet rekommenderar jag en omläsning av hans krönika, och gärna några av de tidigare också. Vad ska man egentligen tro om den som har som strategi att hela tiden smutskasta och misstänkliggöra dem som säger emot honom i sak?
Kan man möjligen börja misstänka att Persson inte har ordentligt på fötterna? Blir man kanske rentav så småningom ganska säker på det?