Rättssäkerhet

Felaktigt dömda från ett JK-perspektiv

av Göran Lambertz
Publicerad i Boken Rättssäkerheten i brottmål 2007

 

Mitt kapitel i denna bok innehåller det inledningsanförande som jag höll vid seminariet den 2 november 2006. Men texten har anpassats till den skrivna formen och dessutom byggts ut med dels en kort beskrivning av vad som hänt sedan rapporten Felaktigt dömda avlämnades, dels några ord om den debatt som varit om ”oskyldigt dömda” och JK:s roll i det sammanhanget, dels slutligen några reflektioner kring rättssäkerhetsfrågorna.

 

 

1       Bakgrunden

 

Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt inleddes i juni 2004. Det skedde efter att först Yasser Askar och sedan Joy Rahman hade frikänts efter resning. Vi tyckte hos JK att det fanns anledning att fundera över om man borde dra någon lärdom av det ganska uppseendeväckande faktum att två personer på kort tid hade frikänts efter resning sedan de dömts till livstid och suttit flera år i fängelse. Jag tog därför kontakt med Justitiedepartementet för att höra om man funderade över att göra någon utredning om detta. Det gjorde man inte. Efter ytterligare överväganden, och sedan det visat sig att det skulle bli en del pengar över på Justitiekanslerns budget för 2004, tog jag på nytt kontakt med departementet. Jag frågade om det fanns någon invändning mot att JK gjorde en utredning om saken. Det fanns det inte.

 

I detta skede handlade det alltså i första hand om två morddomar som hade upphävts efter resning. Det fanns ingen tanke på att projektet skulle inriktas på sexualbrott mot barn, och någon sådan inriktning har givetvis aldrig valts. Men det visade sig att ett flertal resta domar från senare år avsåg just den sortens brott. Och det har lett till att en hel del av diskussionen om rapporten har kommit att handla om svårigheterna att bedöma just mål om sexualbrott mot barn.

 

Det var alltså i huvudsak bara de båda nämnda resta domarna som föranledde oss hos JK att inleda en granskning av rättssäkerheten i brottmålsprocessen. Vi hade då ännu inte fått in några stora mängder brev från personer som ansåg sig oskyldigt dömda. Sådana brev hade visserligen förekommit, men relativt sparsamt. Och jag hade i det skedet inte heller gjort några offentliga uttalanden om att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Sådana uttalanden gjorde jag, såvitt jag minns, första gången i januari 2006.

 

När jag tillfrågades i Ekots lördagsintervju hösten 2001 om jag trodde att det fanns oskyldigt dömda i svenska fängelser svarade jag nej. Det var en uppfattning som jag så småningom fick revidera. Men när rättssäkerhetsprojektet inleddes sommaren 2004 hade jag inte ännu fått någon bestämd känsla av att det kunde finnas ett flertal dömda personer i svenska fängelser. Jag sade visserligen offentligt att en man av finsk-romskt ursprung, Veija Borg, enligt min uppfattning var oskyldigt dömd för mord. Men detta var ungefär ett halvår efter att projektet hade satts igång. Jag hade dock haft kännedom om fallet sedan ungefär ett år, och kanske påverkades jag något av det när projektet inleddes. Liksom jag kanske påverkades av några andra fall som jag hade fått kunskap om på olika vägar.

 

Men huvudskälet till projektet var definitivt, som sagt, de frikännande domarna för Askar och Rahman. Och detta vill jag ha sagt för att klargöra att rättssäkerhetsprojektet inte var en undersökning ”för att bevisa att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser”, vilket bl.a. Christian Diesen har hävdat (JT 2006/07 s. 231 f.).

 

 

2       Mitt förhållande till rapporten

 

Jag hade en strävan att för egen del förhålla mig så neutral som möjligt till rättssäkerhetsprojektet sedan det väl satts igång. Jag försökte sålunda inte utöva något inflytande på projektgruppens arbete. Det var viktigt att gruppen kom med en självständig rapport, som Justitiekanslern sedan skulle kunna ta ställning till efter en beredningsprocess. Jag fick någon månad innan rapporten överlämnades förhandsinformation om projektgruppens slutsatser och förslag. Men i övrigt visste jag nästan ingenting.

 

Det regeringen så småningom har fått på sitt bord är, förutom rapporten, anteckningar från den beredningsprocess som pågick under hösten 2006 och en skrivelse från Justitiekanslern som i princip står fri från rapporten. Jag skall återkomma till beredningsprocessen och skrivelsens innehåll lite längre fram.

 

Jag är mycket imponerad över rapporten. Det är ett gediget arbete som gruppen har gjort. Bakgrundsteckningen är välgjord och genomgången av de tio fallen mycket omsorgsfull. Slutsatserna och förslagen är väl underbyggda. Den kritik som har förekommit saknar enligt min uppfattning i allt väsentligt fog. För egen del har jag bara kännedom om professor Christian Diesens och f.d. hovrättslagmannen Thorsten Cars kritik (JT 2006/07 s. 231 resp. SvJT 2006 s. 977). Övriga som har uttalat sig offentligt om rapportens kvalitet – såvitt jag känner till riksåklagaren Fredrik Wersäll och överåklagaren Sven-Erik Alhem – tycks bara ha hakat på Diesen. För en diskussion kring de olika frågor som Diesen och Cars har väckt vill jag hänvisa till – förutom naturligtvis de bådas artiklar – rapportförfattarnas svar i JT 2006/07 s. ??? resp. Hans-Gunnar Axbergers i SvJT 2006 s. 988. Även mina egna svarsartiklar innehåller en del som kan vara av värde (JT 2006/07 s. ??? resp. SvJT 2006 s. 991). Den som skall ta ställning till kritikens eventuella berättigande måste naturligtvis själv sätta sig in i debatten och argumenten.

 

Själv har jag i allt väsentligt ställt mig bakom rapporten. Det har jag gjort i den skrivelse som jag sände till justitieministern i december 2006. Se härom avsnitt 8 nedan.

 

Min förhoppning är att rapporten Felaktigt dömda i första hand skall ligga till grund för fortsatta överväganden av lagstiftaren. Men mycket av det som kommer fram i rapporten berör inte i första hand lagstiftaren utan domare, åklagare och i någon mån advokater och poliser. Jag hoppas därför att rapporten också skall göra nytta som underlag för fortsatta diskussioner, som material i utbildningsinsatser och som underlag för överväganden i rättstillämpningen.

 

När det gäller rapportens innehåll och ställningstaganden vill jag här ta upp en sak som har blivit särskilt omdiskuterad. Det gäller domstolarnas ansvar för brottsutredningens kvalitet. Men först bör det sägas några ord om en annan fråga av ett helt annat slag.

 

 

3       För mycket fokus på domstolarna?

 

Är det riktigt att rapporten alltför ensidigt riktar in sig på domstolarna och de brister som må finnas där? Flera domare har framhållit att det huvudsakliga problemet i de fall som har granskats i rättssäkerhetsprojektet är att det har brustit i brottsutredningarna. Eftersom Polisen och åklagarna har det reella inflytandet över dessa utredningar, vore det därför logiskt att i första hand sätta ljuslyktan där.

 

Och visst måste man även studera polis- och åklagararbetets betydelse för rättssäkerheten. Inte minst åklagarnas upprätthållande av objektivitetsprincipen – och eventuella brister däri – förtjänar uppmärksamhet. Men domstolarna skall vara den slutliga garanten för rättssäkerheten. Det helt avgörande ansvaret för eventuella brister i slutresultatet ligger därmed där. Det råder därför enligt min mening inte något som helst tvivel om att det är domstolarna som i första hand bör vara i fokus för granskningen.

 

Med detta sagt vill jag understryka att rapporten också tar upp problem som främst gäller polis och åklagare. Det sägs t.ex. att brottsutredningen i de 11 studerade fallen genomgående var bristfällig, bland annat på grund av att förhören i många fall genomfördes på ett icke godtagbart sätt. Vidare sägs att gärningsbeskrivningarna ibland inte uppfyller kravet på att brottspåståendet skall konkretiseras till tid och plats. Och det framhålls att kravet på rättvis rättegång i flera fall inte blev tillgodosett genom att polis och åklagare var alltför njugga i sitt bemötande av olika utredningsönskemål från den misstänkte.

 

 

4       Domstolarnas ansvar för brottsutredningens kvalitet

 

Enligt rapporten har domstolarna ett ansvar för luckor i brottsutredningen och en plikt att se till att utredningen håller en viss kvalitet. För denna slutsats hänvisas till uttalanden i lagförarbetena, dels till processlagberedningen från 1938 (SOU 1938:44 s. 479), dels till prop. 1986/87:89. Rättegångsutredningen hade föreslagit att domstolen i fortsättningen inte skulle få tillgång till förundersökningsprotokollet, men i den nämnda propositionen gjordes en annan bedömning. Det motiverades bl.a. med att rätten hade ansetts behöva kontrollera att förundersökningen inte är bristfällig i något avseende (s. 99). Det uttalades också att processledning till förmån för den tilltalade principiellt sett är avsevärt mindre betänklig än processledning till förmån för åklagaren, men att rätten på grund av sitt slutliga ansvar för att ett brottmål blir tillräckligt utrett ibland måste ta initiativ för att undanröja oklarheter utan att i förväg säkert kunna bedöma till vilken parts förmån eller nackdel initiativet visar sig bli (s. 109 f.).

 

Kritikerna har menat att projektgruppen drar alltför långtgående slutsatser av dessa och andra uttalanden. Jag har dock inte förstått hur man har kunnat komma ifrån bl.a. de raka och klara uttalanden som nyss har refererats. Men framför allt har kritikerna framhållit att det i dag, med den arbetsbelastning som domstolarna har, är i praktiken omöjligt att lägga något ansvar för utredningarnas kvalitet och fullständighet på domstolarna. Vad som bör gälla de lege ferenda har domare, åklagare och advokater varit rörande eniga om under beredningsprocessen; domstolarna bör inte ha det slutliga ansvaret för brottsutredningarnas kvalitet.

 

Det framstår som mycket angeläget att diskutera denna fråga. Den är uppenbarligen central i den debatt som nu förs, och man kan naturligtvis ha olika uppfattningar om hur ansvaret bör vara fördelat. Men rapporten visar klart att det finns problem om inte domstolarna gör en viss kontroll. I praktiken har det visat sig att domstolarna ibland har en tendens att fylla i luckor i utredningen på ett sådant sätt att luckan blir till åklagarens förmån snarare än till den åtalades. Detta är knappast acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt.

 

Samtidigt finns det naturligtvis problem med att ålägga domstolarna ett ansvar för brottsutredningens kvalitet. Det kan vara närmast ogörligt för domstolen att gå igenom förundersökningen på ett sådant sätt att man kan ansvara för att den inte har några väsentliga luckor. Hur rättssäkerhetskraven skall tillgodoses är därför en ytterst svår men samtidigt helt central fråga.

 

Här är det viktigt att lyssna på synpunkter, och jag anser att frågan behöver övervägas igen av lagstiftaren efter en ingående diskussion där domare, åklagare och advokater deltar. Det kan rentav vara så att lagstiftaren bör ta ett steg tillbaka och lyfta bort ansvar från domstolarna jämfört med vad motiven från 1986/87 tycks förutsätta. Men i så fall behöver man kompensera den rättssäkerhetsrisk som ligger i detta.

 

Hur skall en sådan kompensation kunna åstadkommas? Möjligen kan det ske genom att domstolarna gör det till en nästan undantagslös vana – och kanske också på något sätt åläggs en sådan skyldighet – att alltid pröva alternativa hypoteser i domen, alltså andra händelseförlopp än det som åklagaren påstår har inträffat. Tanken är då att domstolen skall frikänna om någon alternativ hypotes ter sig möjlig och rimlig. Det torde finnas ett behov av att lagstiftaren eller Högsta domstolen ger ”anvisningar” till domstolarna om detta. I dag stämmer faktiskt inte domstolarnas agerande med hur lagstiftaren tycks ha tänkt sig att det skall vara.

 

Att överväga hur rättssäkerheten kan garanteras när det finns luckor och andra brister i förundersökningen är mycket angeläget. Enbart den frågan skulle nog kunna sysselsätta en utredning.

 

 

5       Advokatens roll

 

Advokaten är naturligtvis utomordentligt viktig i det här sammanhanget. Och det gäller oavsett vilket ansvar vi lägger på domstolarna för brottsutredningens kvalitet och fullständighet. I svårbedömda bevismål måste försvararna ges tillfälle att granska förundersökningen, inklusive den s.k. slasken, ordentligt. Och de måste självfallet också få betalt för detta arbete. Justitiekanslern har ju numera en roll som kontrollant av advokatkostnader i stora mål, och det finns kritik från advokathåll mot JK:s sätt att fullfölja detta uppdrag. Jag skall inte gå in närmare på detta nu, men jag vill understryka att vi flera gånger har markerat stöd för försvararens arbete när det gäller granskning av förundersökningen.

 

En annan sak är att man knappast kan lägga ett sådant ansvar på advokaten att domstolen och åklagaren befrias från sina respektive roller som garanter – var och en på sitt sätt – för rättssäkerheten i processen. Man kan aldrig säga att det är advokatens fel att en oskyldig person blir dömd. Även med en dålig advokat skall den oskyldige gå fri.

 

För rättssäkerhetens skull är det viktigt att advokaterna har fullgoda möjligheter att företräda sina klienter på ett effektivt sätt. Det gäller inte bara under huvudförhandlingen utan kanske framför allt under förundersökningen. Många advokater klagar på svårigheter av olika slag, exempelvis när det gäller Polisens och åklagarnas bristande tillmötesgående och objektivitet. I den mån sådant förekommer är det enligt min mening utomordentligt allvarligt. Alla advokaters samtliga önskemål kan knappast tillgodoses, men objektiviteten borde vara helig. För mig är det obegripligt att man med bevarad professionell stolthet kan exempelvis gömma undan en för den misstänkte förmånlig uppgift i den s.k. slasken, alltså de delar av förundersökningen som inte har tagits med i förundersökningsprotokollet för att de har bedömts sakna betydelse.

 

Flera advokater vittnar om just problem med slasken. Det sägs att man där inte sällan kan hitta förhörsprotokoll och annat som talar till den misstänktes fördel. Möjligen kunde det vara befogat – som har föreslagits av bl.a. advokater och någon journalist – att införa en bestämmelse om att åklagaren i samband med att förundersökningen delges den misstänkte skall redovisa en förteckning över det utredningsmaterial som har förts till slasken. Det skulle i varje fall hjälpa försvararen i hans eller hennes arbete. Möjligen skulle det också kunna medverka till att inget relevant utredningsmaterial lämnas utanför förundersökningsprotokollet.

 

Även andra åtgärder för att förstärka advokatens befogenheter under brottsutredningen bör övervägas.

 

 

6       Domares förhållningssätt till kritisk granskning

 

Hovrättslagmannen Staffan Levén sade vid seminariet i Lund att många domare känner sig djupt kränkta, dels av att jag i den allmänna debatten har hävdat att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser och att en anledning kan vara att bevisprövningen ibland är för slapp, dels av att rapporten har fått namnet ”Felaktigt dömda” i stället för t.ex. ”Felaktigt bedömda”. Och det har sagts att många domare vägrar att ens öppna rapporten på grund av den kränkning som de anser sig ha utsatts för.

 

Lagmannen i Nyköpings tingsrätt, Magnus Widebeck, har uttalat i en tidningsintervju att det finns en risk att domare inte kommer att vilja bli granskade i sin ämbetsutövning av mig som justitiekansler med hänsyn till de kritiska uttalanden som jag har gjort. Och han menar att jag sänker förtroendet för mitt ämbete genom sådana uttalanden, bl.a. genom att jag har sagt att det kan sitta ganska många personer oskyldigt fängslade.

 

Andra domare har gjort liknande uttalanden. Flera har också sagt – bl.a. justitierådet Anna Skarhed – att de frikännanden som har förekommit efter resning i själva verket visar att systemet fungerar.

 

Jag blir förvånad och bekymrad över detta slags uttalanden. Domare borde för det första ha sådan resning att de i stället för att känna sig kränkta välkomnar en kritisk granskning av den dömande verksamheten och även accepterar att kritiker – inklusive justitiekanslern – uttalar sin uppfattning. Jag tror det finns en risk att man brister i mognad även i sitt dömande om man inte är beredd att lyssna till kritik utan att bli kränkt. Att lyssna till kritik bör man för övrigt kunna klara även för det fall kritiken skulle vara orättvis. Man har ju också all rätt att svara.

 

Jag har förstått att många domare menar sig ha blivit orättvist påhoppade därför att de gör ett samvetsgrant arbete och därför inte bör bli anklagade för att, t.ex., ha förslappats i sin bevisprövning. Jag kan i och för sig ha förståelse för detta, men för min del tycker jag inte att det ursäktar reaktioner av det slag som har nämnts ovan. Man måste kunna tåla att den egna kåren utsätts för kritik från ett övergripande perspektiv och att man därmed i någon mening sveps med. Det borde vara ganska naturligt att säga t.ex. att man håller med om vikten av ett mycket omsorgsfullt arbete och själv försöker bemöda sig om det, men att man anser kritiken överdriven och orättvis. Man kan inte gärna fordra att den som kritiserar ett system alltid gör reservationer av typen ”det här gäller naturligtvis inte alla” eller ”de flesta gör ett mycket bra jobb”.

 

Det framstår som en angelägen uppgift inte minst för chefsdomarna att föregå med gott exempel i fråga om förhållningssättet till kritik och ifrågasättanden. Man bör vara medveten om att man som domare utsätts för ganska lite detaljgranskning bortsett från överinstansernas i vissa fall, och att det inte blir några påföljder ens vid allvarliga fel av stor betydelse för den som drabbas. Detta förpliktar, inte bara så att man måste göra sitt allra bästa utan också så att man bör vara ödmjuk inför den kritik som någon gång kommer.

 

Ett öppet förhållningssätt bör eftersträvas, och en debatt som bygger på sakargument. Om kritiken är svepande kan man förstås svara på ett svepande sätt om man vill. Men man bör naturligtvis ge uttryck för sin sanna uppfattning och inte automatiskt gå i försvarsposition.

 

Argumentet att fällande domar som upphävs efter resning visar att systemet fungerar måste enligt min mening överges. Det ger ett intryck av försvar till varje pris och skapar inte förtroende. Dessutom stämmer inte argumentet i sak. För vad menas egentligen? Från vems perspektiv fungerar systemet? Kan man hävda inför den som faktiskt har blivit oskyldigt dömd att systemet har fungerat bara för att han till sist har friats? Och hur är det i så fall när det inte fungerar? Hur kommer vi över huvud taget att kunna få besked om att systemet inte fungerar om vi accepterar detta argument?

 

Om en dom är felaktig exempelvis på grund av en icke tillräckligt rättssäker bevisprövning, visar det naturligtvis att systemet inte har fungerat. Detsamma måste rimligen sägas gälla i alla de fall då en oskyldig döms. Eller menar man att systemet även i dessa situationer har fungerat?

 

Det är lätt att en sådan här diskussion förs utifrån ett juristperspektiv, snarare än ett medborgarperspektiv. Det finns anledning att varna för detta. Hur vi förhåller oss till frågor om rättssäkerhet och felaktiga brottmålsdomar får inte bestämmas enbart utifrån vår egen horisont. Vi måste förstå det andra perspektivet, det som vanliga människor har på vår verksamhet. Jag tror att de flesta förväntar sig att det inte alls förekommer att oskyldiga personer döms. Men samtidigt är allmänheten säkert beredd att acceptera att en del sådana fel inträffar. Om det sker flera gånger i tät följd att oskyldiga sätts i fängelse för lång tid, lär dock allmänheten vilja ha en god förklaring. Och allmänheten förväntar sig i sådana lägen ett ödmjukt förhållningssätt, inte att få höra argumentet att ”det var faktiskt ändå rätt på sätt och vis”.

 

Samtidigt är det allmänheten som blir mest upprörd över vissa frikännanden. När man har blivit övertygad om att den skyldige har blivit fast vill man också se honom dömd. Att rättssäkerheten kräver sitt pris i form av att ganska många skyldiga frias kan nog vara svårt för många att acceptera. Inte minst därför är det viktigt att vi jurister bemödar oss om att förklara vissa domar, och att även framhålla vikten av de krav som rättssäkerheten ställer på rättsväsendet.

 

 

7       Beredningsprocessen efter rapporten

 

Under hösten 2006 hölls diverse seminarier om och kring rapporten Felaktigt dömda, sammanlagt ca tio. Det i Lund var ett av dem. Justitiekanslern ordnade för sin del två seminarier i Stockholm. Avsikten med seminarierna var i första hand att Justitiekanslern skulle få synpunkter som kunde ligga till grund för en skrivelse till justitieministern med vissa förslag.

 

Det huvudsakliga intrycket av den diskussion som förekom vid seminarierna var att rapporten hade blivit mycket väl mottagen. Många berömde projektgruppen för ett noggrant och skickligt arbete och nästan genomgående framhölls rapportens stora värde i arbetet för att åstadkomma förbättringar av rättssäkerheten i brottmålsprocessen. Men även kritiska röster förekom. De handlade framför allt om rapportens slutsatser om domstolarnas ansvar för luckor i brottsutredningen. Men det uttalades också att rapportens kritiska slutsatser var alltför långtgående med hänsyn till det relativt begränsade materialet.

 

Den diskussion som förekom vid seminarierna var, enligt min uppfattning, genomgående av mycket hög kvalitet. Det gäller åtminstone de seminarier som jag själv bevistade. Flera av de problem som rapporten pekar på diskuterades på ett både seriöst och konstruktivt sätt. De båda JK-seminarierna finns dokumenterade i kortfattade minnesanteckningar som ger den huvudsakliga bilden av reaktionerna och diskussionen. Att Lundaseminariet dokumenteras och fördjupas genom denna bok är tacknämligt.

 

Debatten i tidningar och tidskrifter har stundtals varit livlig. Även etermedierna har ibland intresserat sig för frågorna. Också debatten i offentligheten kan ses som en del i beredningen av rapportens analys och förslag. Kritiska röster har funnits även där, bland annat f.d. hovrättslagmannen Thorsten Cars (SvJT 2006 s. 977) och professor Christian Diesen (JT 2006/07 s. 231). Cars artikel har besvarats av Hans-Gunnar Axberger (SvJT 2006 s. 988) och mig själv (SvJT 2006 s. 991), medan Diesens artikel har besvarats av Axberger och hans medförfattare till rapporten (JT 2006/07 s. ???), liksom av mig själv (JT 2006/07 s. ???). Som framgår av mina svar är min bedömning att invändningarna i allt väsentligt saknar bärkraft. Som sagts tidigare bör dock självfallet var och en göra sin egen bedömning av detta.

 

Vi får hoppas att debatten fortsätter. Att ståndpunkterna skärps bör rimligen underlätta den fortsatta beredningen hos lagstiftaren, samtidigt som det kan vara till gagn för rättstillämpningen.

 

Man kan diskutera om vi borde ha utsatt rapporten för en skriftlig remissrunda av det slag som utredningsbetänkanden brukar bestås. Vi ansåg att detta inte borde ankomma på JK och valde i stället en annorlunda beredningsprocedur. Givetvis står det Justitiedepartementet fritt att genomföra en reguljär remissomgång om man så önskar.

 

 

8       JK:s skrivelse till regeringen

 

Den 20 december 2006 sände jag en skrivelse till justitieministern med mina förslag på grundval av rapporten och höstens beredningsprocess. Förslagen formulerades så här:

 

Justitiekanslern föreslår

 

att regeringen, på grundval av den genomgång som görs i rapporten Felaktigt dömda, låter utreda frågan hur förundersökningarnas kvalitet bäst kan säkerställas och – för det fall domstolarnas ansvar bedöms böra förändras jämfört med vad som uttalades i prop. 1986/87:89 – hur rättssäkerheten i dömandet skall garanteras i sådana fall där det finns luckor i utredningen,

 

att regeringen låter utreda frågan om mål angående grova brott bör handläggas i särskilt kvalificerade former med särskilda krav på förfarandets grundlighet och den tilltalades rättigheter,

 

och att regeringen låter utreda frågan om inrättande av en särskild ”resningsnämnd”.

 

Enligt Justitiekanslerns bedömning bör det överlämnas åt domstolarna och berörda myndigheter att i övrigt genomföra de förändringar som de bedömer motiverade med anledning av rapporten Felaktigt dömda.

 

Jag har i avsnitt 4 skrivit om det första förslaget, det som handlar om förundersökningarnas kvalitet. Låt mig kort nämna skälen till de två övriga.

 

Varför finns det anledning att diskutera frågan om vissa grova brottmål borde handläggas i särskilt kvalificerade former?

 

Lagstiftaren har inte tidigare gjort något av betydelse för att åstadkomma en hantering i domstolen som är anpassad till målets svårighetsgrad. Liksom rapporten menar jag att det finns anledning att framhålla och synliggöra sambandet mellan å ena sidan långa straff och höga anspråk på lagföring – som gäller för de grova brotten – och å andra sidan kostnaderna för rättssäkerheten. Det är onekligen ännu värre med ett misslyckande som innebär att en oskyldig person sätts i fängelse för lång tid än ett motsvarande misslyckande som innebär ett mindre bötesstraff. Visserligen kan även det senare vara mycket traumatiskt för den dömde, men vid en jämförelse måste man konstatera att skadan normalt är betydligt större vid ett mycket strängt straff. Detta kan motivera större krav på ett rättssäkert förfarande.

 

Vad man därvid kan tänka sig är t.ex. att det för mål om grova brott uppställs särskilda krav i form av exempelvis obligatorisk förberedelse med kvalitetssäkring av utredningsmaterialet, förstärkt sammansättning av domstolen, tillgodoseende av den tilltalades yrkanden i olika avseenden eller särskild advokatkompetens.

 

Denna fråga berördes knappast alls under den beredning som skedde under hösten 2006. De berättigade invändningar som finns har därför inte presenterats och diskuterats, och det är därför alltför tidigt att säga om invändningarna väger tyngre än skälen för en reform. Detta bör man naturligtvis undersöka om frågan blir föremål för en utredning.

 

Även förslaget om en särskild resningsnämnd e.d. har sitt ursprung i rapporten. Liksom rapportförfattarna anser jag att det bör införas ett system där en fristående instans tar ställning till resningsansökan och i första hand avgör om ansökan bör föranleda utredningsåtgärder eller inte. Eventuella utredningsåtgärder bör sedan vidtas antingen av ett fristående organ – kanske nämnden själv – eller av en polismyndighet, i så fall helst en annan än den som var engagerad i den ursprungliga förundersökningen.

 

Beslut om resning bör även fortsättningsvis fattas av domstol, och riksåklagaren bör ha ställning av part i resningsprocessen.

 

Tanken på ett särskilt resningsorgan väckte knappast något motstånd alls under beredningsprocessen. Tvärtom uttalade sig många positivt om förslaget. Vad som därvid framför allt bedömdes tala för en förändring var att det är svårt för Åklagarmyndigheten att fylla den roll som myndigheten har enligt gällande lag. När åklagaren en gång har fått framgång med sitt åtal är det inte lätt att se objektivt på frågan om nya omständigheter och bevis borde leda till en ny prövning.

 

I dag är den dömde hänvisad till att antingen själv ansöka om resning eller få riksåklagaren att göra det. Många gånger innebär detta att omständigheter och bevis som kan skapa tvivel om domens riktighet förblir outredda. Åklagarmyndigheten är sällan särskilt benägen att finna tillräckliga skäl för nya utredningsåtgärder. Det innebär ofta att Högsta domstolen måste konstatera att det saknas skäl för resning utan att ha fått eventuella nya frågetecken uträtade. Detta framstår enligt min mening ofta som otillfredsställande.

 

Men även bortsett från detta måste det anses rimligt att den dömde inte skall behöva vara beroende av åklagaren för att få nya omständigheter och bevis utredda. Från dennes perspektiv måste det uppfattas som en stor fördel att i stället en oberoende instans kan ta sig an detta. Särskilt om man föreställer sig en person som faktiskt är oskyldigt dömd är det lätt att förstå vikten av att ta hänsyn till dennes perspektiv.

 

Det föreslås alltså att tre frågor utreds. Men vid sidan om en sådan utredning borde rapporten, som sagt, kunna tjäna som inspiration för debatt och eftertanke, ibland också som stöd för rättstillämpningen.

 

 

9       ”Oskyldigt dömda” och JK:s roll

 

Jag har kritiserats för att jag sagt offentligt att det sitter oskyldiga personer i svenska fängelser. Låt mig redovisa bakgrunden till detta mitt påstående.

 

Under 2005 och 2006 har ca 350 personer skrivit till JK och sagt sig vara oskyldigt dömda. Även dessförinnan var det många som skrev. En del av skrivelserna har gjort starkt intryck på mig, särskilt som skälen för de fällande domarna ofta tett sig svaga. Det betyder givetvis inte att alla dessa domar är fel. Men jag blir förvånad om inte några är det.

 

Det har också varit vanligt att advokater har hört av sig med synpunkter på domar. De har talat om uppseendeväckande låga beviskrav. Flera har sagt sig säkra på att en del klienter har dömts oskyldiga. I två artiklar i Aftonbladet sommaren 2006 skrev omkring 20 advokater om sådana erfarenheter.

 

Vidare har jag kontaktats av erfarna präster, psykologer och lärare på fängelser som sagt att något har hänt. För 15-20 år sedan var det ytterst ovanligt att intagna envist hävdade att de var oskyldiga. Nu är det mycket vanligare. Det har ofta handlat om personer som i mina sagesmäns ögon har varit trovärdiga.

 

Flera intagna som själva har erkänt sin skuld har också skrivit till JK och sagt sig säkra på att vissa medfångar är oskyldigt dömda. Tidigare dömda har berättat för mig att de i regel har dömts korrekt men vid enstaka tillfällen har beljugits av poliser och dömts till fängelse på grund av detta. Ett flertal poliser har sagt mig att det förekommer ganska frekvent att poliser ljuger i domstol.

 

År 2001 och 2002 inträffade de två första fallen någonsin i Sverige där personer som först dömts till livstid för mord frikänts efter resning, Askar och Rahman. År 2003 frikändes sedan ytterligare två personer som hade dömts till 8 respektive 5 års fängelse för sexuella övergrepp och avtjänat en stor del av sina straff. I den utredning som jag tillsatte, och som alltså utmynnade i rapporten Felaktigt dömda, visade det sig att elva personer under de 15 åren efter 1990 har frikänts efter resning sedan de dömts till fängelse i tre år eller mer. Under de 40 åren dessförinnan förekom två sådana fall. Två fall på 40 år blev elva på 15 år.

 

Bilden av ett systemfel i rättsväsendet hade i mina ögon blivit tydlig. Om man som JK har ett sådant underlag och får en fråga av en journalist om rättssäkerheten i Sverige, hur ska man då svara? Att man inte har underlag för att säga något? Att man tror att det inte finns något problem?

 

Det hade varit ett allvarligt svek av mig, med det tillsynsansvar som JK har, om jag inte hade agerat. Det hade varit ett svek inte bara mot rättsväsendet utan framför allt mot alla dem som riskerade att drabbas eller som redan hade drabbats.

 

JK bör inte ta upp enskilda domar och hävda att de är fel. Det har jag visserligen gjort en gång (fallet Veija Borg), men så ska JK i princip inte göra. Däremot kan jag tillsätta en utredning. Det var just vad jag gjorde genom det projekt som avslutades med rapporten Felaktigt dömda.

 

Men efter långvarigt övervägande konstaterade jag att min tillsynsroll också fordrade att jag sa som det var offentligt. På så sätt skulle jag skapa medvetenhet om problemen, och jag skulle förhoppningsvis sätta igång en debatt som i slutändan kan leda till nödvändiga åtgärder.

 

Några av mina kritiker har menat att JK ”totalt faller ur sin roll” om han uttalar sin övertygelse att det finns oskyldigt dömda i våra fängelser (DN Debatt den 9 januari). Detta är så fel som det kan vara. Den som inte alls förstår JK:s uppgifter och ansvar kan möjligen säga på det sättet. Men den som förstår ämbetets roll begriper också att JK skulle svika sitt ansvar om han underlät att uttala sin övertygelse om oskyldigt dömda, och om han lät bli att arbeta utifrån den övertygelsen.

 

 

10     Varför döms personer felaktigt?

 

Rubrikens fråga rymmer stora komplikationer av såväl rättslig som praktisk och psykologisk art. Det vore förmätet av mig att försöka besvara den här. Men några reflektioner vill jag göra.

 

Rättsligt tycks den största svårigheten ligga i tolkningen av beviskravet ”bortom rimligt tvivel”, särskilt ordet ”rimligt”. Hur högt ligger egentligen denna ribba? När är ett tvivel rimligt, och när är det orimligt? Saken har diskuterats i många olika sammanhang (se t.ex. Gregow i SvJT 1996 s. 509). Enligt min mening borde lagstiftaren överväga om begreppet kan preciseras på något sätt. I dag är det enligt min uppfattning inte något tvivel om att ribban ibland har lagts för lågt. När domstolen känner sig övertygad om den tilltalades skuld blir det ibland fällande dom fastän det kan finnas en fullt rimlig alternativ hypotes.

 

Praktiskt är svårigheten framför allt att många mål är utomordentligt svårbedömda därför att målsägandens utsaga är det i princip enda beviset. En trovärdighetsbedömning är mycket svår att göra. Det här gäller naturligtvis inte minst i mål om sexualbrott mot barn, där barnets uppgifter ofta är den enda bevisningen, eller nästan den enda. Det är fullt begripligt att en domare som känner sig alldeles övertygad om den tilltalades skuld fäller, fastän det kanske finns en annan möjlig förklaring om man söker efter den.

 

Vi kan inte gärna ha bevisregler som i vissa typer av mål gör det omöjligt att döma personer som faktiskt är skyldiga. Och därför är det knappast nöjaktigt med en mer eller mindre formaliserad bevisregel av innebörd att ett barns berättelse måste stödjas av annan bevisning för att fällande dom skall komma i fråga. Men det är nödvändigt att barnets berättelse säkras på ett så kvalificerat sätt som möjligt, och att den testas mot kända fakta i största möjliga utsträckning. Utan sådana förbättringar kommer vi att få se många skyldiga frias på rättssäkerhetens altare, liksom oskyldiga som fälls på rättseffektivitetens. En förbättring av brottsutredningarnas kvalitet är därför ett ytterst angeläget önskemål.

 

Därmed har vi redan berört vissa psykologiska svårigheter i dömandet. Men därutöver bör nämnas det motstånd som finns mot att underkänna vissa målsägandes och vittnens utsagor. Man kan ta poliser som exempel. Det tar säkerligen emot för de flesta domare att säga uttryckligen i domen t.ex. att det inte går att utesluta att ett polisvittne ljuger eller ”minns för mycket”. Med sådana vittnen blir den tilltalade därför nästan genomgående fälld. Det säger sig självt att det är mycket ansvarspåliggande för den som åtnjuter ett sådant förtroende från domstolarna. En sådan position kan lätt korrumpera, och jag menar att det sker ibland.

 

Det finns många skäl till att oskyldiga kan bli fällda. Och när vi studerar dessa skäl kan vi inte vara särskilt förvånade över att det faktiskt förekommer ibland.

 

Det vore enligt min uppfattning mycket värdefullt att få detta ämne studerat genom forskning. En sådan studie skulle på sikt kunna förstärka rättssäkerheten avsevärt.

 

 

11     Rättssäkerhetens pris; hur många oskyldiga får dömas?

 

Rubriken är ologisk. För det kan aldrig vara ett rättssäkerhetens pris att ett antal oskyldiga döms. Det är tvärtom. Att oskyldiga döms kan ses som ett pris för att tillräckligt många skyldiga skall kunna dömas, alltså rättseffektivitetens eller om man så vill rättstrygghetens pris. Priset för rättssäkerheten kan sägas vara att endast ett begränsat antal skyldiga kan dömas, alltså en begränsad rättseffektivitet. Ändå behåller jag rubriken, för den illustrerar båda frågorna på en gång.

 

Låt oss börja med rättseffektivitetens pris, dvs. frågan hur många oskyldigt dömda vi är beredda att acceptera. Vi bör i varje fall i princip bestämma oss för om det är acceptabelt att vissa oskyldiga döms. Krävs det för att systemet skall fungera? Vilken acceptans skall vi ha för att det någon gång blir fel?

 

Det räcker uppenbarligen inte med att säga att det aldrig kan accepteras att en oskyldig person döms, i varje fall inte om problemet därefter läggs åt sidan. Det kommer att inträffa även i fortsättningen att oskyldiga döms. Är det möjligt att på något sätt precisera vad rättseffektiviteten får kosta, dvs. vilken kvalitet – i form av att ingen blir oskyldigt dömd – vi egentligen kräver av brottmålsprocessen? Är det möjligt att säga hur viktigt vi anser det vara att ingen oskyldig döms? Diskussionen om detta är naturligtvis principiellt besvärlig. Det är svårt att sätta något mått på rättssäkerhetens betydelse.

 

Problemet kan i princip beskrivas genom detta tänkta exempel: En man beskylls för sexuella övergrepp på sin styvdotter. Flickan, numera 18 år, hörs i rättegången. Hon bedöms mycket trovärdig och ingenting av det hon säger talar emot det som hon påstår. Styvpappan nekar hårdnackat. Han har ingen förklaring till styvdotterns påståenden, och domstolen bedömer att han ibland svävar på målet och verkar pressad av påståendena. Rättens ordförande känner sig, liksom nämndemännen, helt övertygad om att flickan talar sanning, inte minst för att hon har berättat detaljerat om en del övergrepp. Någon egentlig stödbevisning finns inte men inte heller några omständigheter som talar emot flickans berättelse, bara att ingenting i övrigt kan läggas styvpappan till last.

 

Fria eller fälla? Min bedömning utifrån Högsta domstolens praxis och utifrån beviskravet ”bortom rimligt tvivel” är att domstolen skall fria. Är detta rimligt om vi antar att styvpappan faktiskt är skyldig? Är det godtagbart gentemot flickan att inte hennes berättelse – som ter sig med mycket stor sannolikhet riktig och som faktiskt också är det – inte läggs till grund för domen?

 

Man blir lätt vilseledd när frågan ställs på detta sätt. För i verkligheten vet vi inte hur det förhåller sig. Och i de flesta fall får vi aldrig veta det. Därför måste frågan ställas utifrån osäkerhet, såväl i fråga om vad som faktiskt har hänt i enskilda fall som när det gäller verkligheten i allmänhet. Ingen kan veta hur många misstänkta som är skyldiga och förtjänar att bli dömda.

 

Men vi kan vara säkra på att vi kommer att frikänna ett antal personer som är skyldiga. Och vi kan också veta att antalet beror på vilka krav vi ställer på bevisningen. Då kan vi också i princip ställa frågan så här: Vilken sannolikhet för att en person är skyldig fordras för att personen skall kunna fällas? Sannolikheten bedöms utifrån allt som blir känt i målet. Krävs det hundra procents sannolikhet, 99, 95 eller 90? Alla jurister vet att man inte får resonera så. I stället uttrycks beviskravet ”bortom rimligt tvivel”. Men antag att vi efteråt kunde konstatera att 99 av 100 frikända personer faktiskt var skyldiga och att alla 100 hade blivit fällda – dvs. också en oskyldig – om beviskravet hade varit ett uns mindre strängt. Antag t.ex. att ”bortom rimligt tvivel” hade tolkats som ”utan att det finns någon möjlighet som det finns anledning att beakta att den tilltalade inte har begått brottet” i stället för ”utan att det finns någon praktisk möjlighet att den tilltalade inte har begått brottet”? Hade detta då varit ett godtagbart pris för rättseffektiviteten, dvs. att en oskyldig hade fällts för att 99 skyldiga skulle kunna fällas? Får rättseffektiviteten kosta en felaktig långvarig fängelsedom per år? En sådan dom per fem år? Eller tre sådana domar per år?

 

Och omvänt kan man ställa sig frågan vilket pris vi är beredda att betala för rättssäkerheten. Är vi beredda att acceptera att 99 skyldiga personer får gå fria för att inte en enda oskyldig skall fällas? Att 99 brottsoffer får leva med att inte ”bli trodda”? Får rättssäkerheten ha ett så högt pris?

 

Det är lätt att säga att ”frågan inte kan besvaras på det sättet”. För att tydliggöra problemet bör vi ändå försöka göra det. Svaret kan visserligen inte användas i praktiken, för det är omöjligt att veta om ett visst fall är det 99:e eller det 100:e. Men vi behöver ändå kunna svara på frågan om vi är beredda att acceptera en felaktig fällande dom på 100 eller inte. Och hur vi svarar får en viss betydelse för hur vi agerar i verkligheten.

 

För min del vill jag hävda att priset för rättssäkerheten i en rättsstat nästan aldrig kan bli för högt. Om det innebär att 99 skyldiga måste frikännas för att inte en oskyldig skall fällas, måste det ske. Detta är ett mycket högt pris, bl.a. i form av brottsoffer som upplever det skedda som en svår kränkning. Men det priset är ändå inte för högt.

 

Men antag att det i stället är 999 skyldiga och en oskyldig? Eller 9999 skyldiga och en oskyldig? I varje fall i det sista exemplet är jag beredd att säga att priset för rättssäkerheten har blivit för högt. Men hur kan jag säga det? Var finns egentligen konsekvensen?

 

Jag tror man måste acceptera dels att en bedömning av vad som är ett rimligt tvivel (= frikännande) någon gång kommer att misslyckas så att tvivlet i stället ses som orimligt (= fällande), dels att tvivlet någon gång bedöms helt riktigt vara orimligt (= fällande) fastän verkligheten faktiskt visade sig vara just så osannolikt beskaffad. Det första fallet kan illustreras med att domstolen tror på en målsägande vars utsaga bedöms fullkomligt tillförlitlig fastän den inte är det. Och det andra fallet kan illustreras med att domstolen helt naturligt finner det orimligt att den misstänkte – som filmats med övervakningskamera – skulle kunna ha en dubbelgångare med exakt likadan jacka, fastän det faktiskt förhåller sig på det sättet.

 

De förstnämnda fallen är knappast godtagbara i en rättsstat, medan de sistnämnda måste ses som uttryck för en rimlig och acceptabel risk.

 

Därmed blir frågan om vad som är ett rimligt pris för rättssäkerhet en fråga om vad som är rimligt resp. orimligt tvivel. Och detta skulle man i sin tur möjligen kunna slå fast genom forskning, tillämpning och förarbetsuttalanden av lagstiftaren.

 

För att mildra effekterna av felaktigt friande domar måste man försöka klargöra för den som anmäler ett brott att rättens bedömning inte handlar om huruvida han eller hon blir trodd eller inte. Man måste klargöra att det mycket väl kan hända att han eller hon blir trodd men att det ändå, på grund av reglerna, inte går att döma den som anklagas.

 

Vi har ingen möjlighet att veta hur många oskyldiga som döms i dag. Enligt min mening kan man av rapporten dra slutsatsen att det sannolikt finns ett inte obetydligt antal fall. De fel som rapporten pekar på har sannolikt förekommit i flera andra mål, och det vore ganska märkligt om det inte har lett till ytterligare en del felaktiga domar. Och då handlar det inte om fall som enligt ovan får ses som acceptabla därför att tvivlet fullt korrekt uppfattades som orimligt men ändå stämde med verkligheten, utan om fall där domstolen felaktigt har bedömt att ett rimligt tvivel är orimligt.

 

Med denna syn på saken torde man kunna konstatera att det ytterst sällan går att döma en person på grundval av enbart en bedömning att målsäganden är betydligt mer trovärdig än den tilltalade.

 

 

12     Avslutning

 

Arbetet för rättsäkerhet måste paras med ett arbete för effektivitet i brottsbekämpningen och lagföringen. Det är oerhört viktigt att vi inte får en kamp mellan å ena sidan dem som främst arbetar för att hjälpa t.ex. barn som utsätts för sexuella övergrepp och å andra sidan dem som inriktar sig mest på rättssäkerhetsfrågorna. Det måste gå att arbeta för båda. Och domstolarna måste ges instrument för att kunna bedöma dessa svåra mål på ett så kvalificerat sätt som möjligt. I det arbetet torde vi kunna dra lärdom av erfarenheterna från andra länder.

 

En fråga som pockar på är denna: Hur skall vi förhålla oss till den omständigheten att det sannolikt sitter ett flertal oskyldiga personer i svenska fängelser i dag? Har vi anledning till brådska för att se till att deras chans att komma ut och få upprättelse förbättras? Det har vi egentligen, enligt min mening. Men ett eventuellt nytt system för resning måste övervägas noggrant. Om det kan finnas på plats om 2-3 år får vi nog vara nöjda. Under tiden bör vi både ta till oss och försöka ta in det förfärliga att oskyldiga personer sitter i fängelse. Hur traumatiskt måste inte detta vara för den som drabbas? För detta bör vi inte försöka hitta några ursäkter även om de möjligen finns i enskilda fall.

 

Det är välkänt att många domare, liksom en del andra jurister, har varit starkt kritiska till såväl rättssäkerhetsprojektet som mina uttalanden att det sitter oskyldigt dömda i svenska domstolar. Man har menat att det innebär ett oacceptabelt påhopp på domare och andra att påstå att detta beror på oacceptabla brister. Jag menar att sådan kritik är alltför lyhörd för det rena juristperspektivet och orimligt döv för det underifrånperspektiv som den dömde befinner sig i.

 

En viktig fråga för framtiden är vilka domare vi vill ha. Frågan har som bekant många dimensioner. Jag tror att vi måste ha domare som har modet att frikänna när det faktiskt finns ett rimligt tvivel om den tilltalades skuld. Och jag tror att vi måste ha domare som har resningen och mognaden att tåla och förstå kritik.