1     Inledning

 

Per Henrik Lindblom skriver i sin artikel Rättegångssalens väggar - om domstolsprocessen i tid och rum (SvJT 2002 s. 1 f.) om medborgarperspektivet i rätten. Han vill ”släppa in medborgarna i rättssalen till ett reformerat förfarande väl anpassat till samhällsutvecklingen”, och han uppmanar processrättsvetenskapen att fästa särskild vikt vid frågor som ”access to justice” och utvecklingen av rättsväsendet i stort (s. 11). Dylika synpunkter har han fört fram i flera olika sammanhang. Av alla stora insatser som Per Henrik Lindblom har gjort för processrättens och rättsväsendets utveckling är nog betoningen av medborgarperspektivet den viktigaste. Det räcker egentligen att säga ett ord: grupptalan.

Jag har valt att i denna uppsats följa Per Henrik Lindbloms maning till betoning av medborgarperspektivet i rätten och av rättsväsendets utveckling i stort. Jag gör det genom att behandla en fråga som ligger i huvudsak utanför juridiken men som tydligt knyter an till såväl medborgarperspektivet i rätten som rättsväsendets utveckling[1], nämligen frågan om människornas förtroende för rättsväsendet. Vid sidan om lagarnas och rättsväsendets sakliga kvalitet är, enligt min mening, förtroendet för rättsväsendet den fråga som vi jurister har allra störst anledning att engagera oss i.

Alla kan säkert vara överens om att det är viktigt att rättsväsendet åtnjuter ett stort förtroende. Bristande tillit till rättsväsendet kan medföra en uppluckring av samhällslojaliteten, av viljan att respektera och följa de gemensamma normerna. Det gäller visserligen mer eller mindre för alla samhällsfunktioner. Men i rättsväsendet finns de tydligaste exemplen på samhällets normstyrning och maktutövning, och rättsväsendet har det slutgiltiga ansvaret för lösandet av enskildas tvister. Om förtroendet för rättsväsendet är svagt är det därför allvarligare än om exempelvis försvarets och skolans anseende brister.

I medierna diskuteras ofta och gärna förtroendet för rättsväsendet. Det sker inte minst därför att frågan har en inneboende dramatik. Tid efter annan slås det fast att förtroendet för rättsväsendet är hotat.[2] Något verkligt belägg för ett sådant påstående finns sällan, men även om det skulle vara felaktigt eller överdrivet kan det lätt få självuppfyllande kraft och till sist bli accepterat av många som en sanning. Därför är det olyckligt om påståendet upprepas för ofta och får stå oemotsagt. Det gäller dock bara om påståendet är oriktigt. Är det däremot riktigt, ja då är det uppenbarligen angeläget att det förs fram, och att orsaker och möjliga åtgärder diskuteras. Att medierna har stor betydelse för människors tillit till rättsväsendet är i alla händelser uppenbart. En viktig fråga är därför hur rättsväsendets företrädare agerar i förhållande till medierna.

När man talar om förtroendet för rättsväsendet brukar man oftast avse allmänhetens förtroende. Man får naturligtvis inte glömma de inblandade, dvs. parter, misstänkta, brottsoffer, vittnen osv. Men redan vid en ytlig analys visar det sig att problemen skiljer sig åt väsentligt beroende på om man diskuterar allmänhetens tillit eller det förtroende som de i rättsprocessen inblandade personerna har för systemet. Jag har därför valt att i denna uppsats i huvudsak koncentrera mig på allmänhetens förtroende. Jag ägnar dock vissa av de inblandade ett specialintresse genom att jag diskuterar problemet med s.k. rättshaverister.

Frågan om allmänhetens förtroende för rättsväsendet inrymmer två artskilda frågeställningar. Den första gäller vilket förtroende rättsväsendet i och för sig förtjänar och den andra om rättsväsendet åtnjuter ett så stort förtroende som det faktiskt förtjänar. Den första frågan inbegriper bl.a. en rad frågeställningar om rättsväsendets kvalitet, och många skulle nog förvänta sig att man i en uppsats om förtroendet för rättsväsendet behandlar diverse problem och begränsningar som gör det svårt för rättsväsendet att upprätthålla en så hög kvalitet som vore önskvärt. Det kan t.ex. vara den reducerade rättshjälpen, de begränsade resurserna hos polis, åklagare och domstolar och det hårt uppdrivna arbetstempot. Dessa angelägenheter är förvisso viktiga. Detsamma gäller frågor om rättsväsendets uppbyggnad och struktur, t.ex. frågan om poliser bör utreda misstankar mot poliser. Men denna uppsats inriktas på annat. Jag har valt att koncentrera den på en fråga som diskuteras mindre sällan, nämligen hur agerandet och förhållningssättet hos rättsväsendets företrädare påverkar allmänhetens förtroende. Så långt som den frågeställningen sträcker sig - men inte längre - diskuterar jag frågan om vilket förtroende rättsväsendet faktiskt förtjänar. I övrigt behandlar jag frågan om rättsväsendet åtnjuter det förtroende som det gör rätt för och vad som möjligen brister på denna punkt.

Ett särskilt spörsmål i det här sammanhanget är vad som skapar de s.k. rättshaveristerna. Detta är personer som har tappat förtroendet för rättsväsendet så till den grad att de anser sig förföljda av orättfärdighet och inkompetens. De utvecklar ett irrationellt beteende fullt av anklagelser och bitterhet. Man blir förvånad över hur många sådana personer det finns i Sverige[3] och man kan undra om de är ett tecken på ett samhällsproblem. Är det kanske så att rättshaveristerna i sig själva är ett samhällsproblem? Alla är visserligen inte bittra på just rättsväsendet, många har någon gren av den statliga eller den kommunala förvaltningen som huvudfiende. Men rättshaveristerna är värda en särskild diskussion i en uppsats som denna. En central fråga är därvid om vi[4] genom vårt agerande och förhållningssätt kan göra något för att se till att det inte blir fler rättshaverister i samhället än ”nödvändigt”.

I det följande diskuteras hurdant förtroendet för rättsväsendet är i dag (avsnitt 2) och vilka faktorer som påverkar det (3). Sedan resonerar jag om vad som möjligen görs fel och kunde göras bättre (avsnitt 4). Sist anger jag några möjliga åtgärder (avsnitt 5) och sammanfattar mina synpunkter (6).

 

 

2     Hurdant är förtroendet för rättsväsendet?

 

2.1  Vad ligger i frågan?

 

Vad är det egentligen vi försöker mäta när vi frågar oss vilket förtroende människorna har för rättsväsendet? I första hand är det vad folk anser eller tror i fråga om rättsväsendets förmåga att fungera väl. Följs reglerna? Är domare, åklagare, poliser och andra rättsväsendets funktionärer skickliga i det de är satta att göra? Behandlas parter och andra på ett rättssäkert och rättvist sätt? Fungerar domstolar och andra myndigheter effektivt och säkert?

En särskild fråga som gäller förtroendet är om man kan lita på domare och andra i den meningen att de är hederliga och inte tar ovidkommande hänsyn. I många länder tänker människor omedelbart just på denna aspekt om de får en fråga om sitt förtroende för rättsväsendet. I Sverige finns det inte anledning att särskilt utgå från den infallsvinkeln, men självfallet är den allmänt sett mycket viktig när man diskuterar vilket anseende rättsväsendet faktiskt åtnjuter.

Hur skall man veta om förtroendet för rättsväsendet är stort eller litet, om det minskar eller ökar? Hur skall man bedöma om förtroendenivån är ett problem eller inte, och om man behöver göra något åt saken? Vissa frågor av detta slag kan besvaras genom mätningar och statistik, medan andra knappast kan besvaras alls. Och man kan fråga sig hur viktigt det egentligen är att veta. Ett stort och ökande förtroende för rättsväsendet är ju alltid eftersträvansvärt, oavsett nuläget och oavsett om det finns problem eller inte.

Det finns anledning att se särskilt på vissa personer och grupper. Att enstaka personer helt saknar tillit till rättsväsendet är tyvärr ett faktum. Att vissa grupper i samhället har ett ovanligt litet förtroende för polis, åklagare och domstolar står också klart. En fråga är hur omfattande dessa förtroendebrister är och om de utgör ett problem som måste tas om hand. En särskild fråga är i vilken mån förtroendebristerna har med människors egna erfarenheter av rättssystemet att göra.

I detta avsnitt (2) diskuterar jag de nu nämnda spörsmålen. Jag sparar däremot till de kommande avsnitten frågan om varför det är som det är. Ändå lämnar jag först här nedan som illustration ett par exempel som tydligt kommer in på denna fråga. Det första exemplet är en nästan sann berättelse om hur det kan gå till när en helt vanlig person förlorar all sin tillit till rättsväsendet. Och det andra exemplet handlar om hur förtroendet kan se ut i praktiken.

 

 

2.2  Exempel 1 - Skapandet av en rättshaverist

 

För några år sedan sprack äktenskapet mellan två personer som vi kan kalla för Reidar och Marianne. De har ett barn tillsammans, en dotter som vi kan kalla Lina som då var sju år gammal. Reidar ville att vårdnaden om Lina skulle vara gemensam, medan Marianne ville ha ensam vårdnad. Parterna var överens om att Lina skulle bo hos Marianne och att Reidar skulle umgås med sin dotter vartannat veckoslut. Det var alltså enbart vårdnaden man var oense om, men där var positionerna låsta. Marianne hänvisade till att hon och Reidar hade bråkat i flera år om så gott som allt som hade med Lina att göra. Hon orkade inte med dessa ständiga stridigheter. Reidar var enligt Marianne totalt opålitlig när det gällde Linas uppfostran. Nästan alltid ville han låta flickan göra precis som hon ville, och några konsekventa fasta normer var det inte tal om. Reidar å sin sida menade att Marianne ville bestämma allt om flickan och visade sitt missnöje så fort Reidar ville ha ett ord med i laget. För honom kändes det oerhört viktigt, sa han, att också i framtiden få inflytande över sin kära dotters uppfostran och uppväxt. Han tyckte att Marianne ofta var alltför sträng och principfast, medan han själv förstod flickans behov bättre och kunde ge henne mer kärlek och trygghet. Han vitsordade dock att Lina var mycket fäst vid sin mamma.

Tvisten hamnade hos tingsrätten. Marianne yrkade ensam vårdnad om Lina och att hon skulle tillerkännas vårdnaden även interimistiskt. Reidar yrkade att vårdnaden skulle vara gemensam, såväl interimistiskt som slutligt. De biträddes av varsin advokat, båda kvinnor.

Tingsrätten hade att bedöma vårdnadsfrågan med tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 2 a §, 2 b § och - såvitt gällde det interimistiska beslutet - 20 § första stycket föräldrabalken, allt enligt bestämmelsernas lydelse fr.o.m. den 1 oktober 1998. Enligt 6:2 a skall barnets bästa komma i främsta rummet vid avgörande av bl.a. vårdnadsfrågan. Särskilt avseende skall därvid fästas vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas. Enligt 6:2 b skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Och enligt 6:20 skall rätten i sitt interimistiska avgörande besluta efter vad som är bäst för barnet.

Tingsrätten höll förhandling inför ställningstagandet till frågan om vad som skulle gälla interimistiskt. Vid förhandlingen fanns ett yttrande från socialnämnden. Yttrandet innehöll i huvudsak att både Reidar och Marianne vid en preliminär bedömning framstod som goda föräldrar och att Lina var fäst vid dem båda men att det hade varit allvarliga stridigheter och gräl om en del frågor som gällde flickan. Något våld hade dock inte förekommit. Socialnämnden kunde inte på det befintliga materialet bedöma om det var bäst för Lina att Marianne fick ensam vårdnad interimistiskt eller att den gemensamma vårdnaden fick bestå i avvaktan på det slutliga avgörandet.

Vid förhandlingen fick Reidar en känsla av att rättens ordförande - den manlige rådmannen X, ca 50 år gammal - var mer positivt inställd till Marianne än till honom. Reidar blev avbruten ett par gånger när han ville berätta och rådmannen verkade inte lyssna. Vid ett tillfälle började han tala med sin notarie medan Reidar berättade. Vid ett annat tillfälle tittade han på sin klocka och sa att ”det här börjar kanske dra ut på tiden lite för mycket”. Marianne fick däremot tala till punkt och rådmannen lyssnade uppmärksamt medan hon berättade. Reidar tyckte att frågorna som ordföranden ställde verkade inriktade på att betona motsättningarna i äktenskapet. Ordföranden tycktes också positivt inställd till att barn fick klara regler att följa och att föräldrarna var ”tydliga i sin uppfostran”; vid ett tillfälle använde han det uttrycket på ett sätt som gjorde Reidar rejält orolig. Mariannes advokat ställde mycket bättre frågor än hans egen och verkade betydligt mer engagerad. Han kände sig ganska ensam och övergiven. Efter förhandlingen sa han till sin advokat att han hade onda aningar. Hon försökte dock lugna honom och menade att det inte borde vara någon fara; interimistiskt skulle nog vårdnaden bli gemensam. Sedan fick man se vad samarbetssamtal och en eventuell vårdnadsutredning skulle ge.

Det interimistiska beslutet meddelades påföljande dag. Marianne fick ”för tiden till det slutliga avgörandet” ensam vårdnaden om Lina med hänvisning till ”de djupgående konflikterna kring dotterns uppfostran” som enligt tingsrätten innebar att ”det måste anses bäst för Lina att vårdnaden tills vidare anförtros åt Marianne ensam”. Något resonemang i övrigt kring frågan om vad som var bäst för Lina fördes inte i beslutet. Tingsrätten förordnade om samarbetssamtal.

Reidar blev förtvivlad. Han hade tills vidare förlorat vårdnaden om sin dotter och insåg plötsligt risken att det skulle komma att bli på det sättet även slutligt. Men hans förtvivlan bestod också i en vanmakt som han kände inför vad som hade skett vid förhandlingen. Han fick ju inte en riktig chans! Domaren verkade ha bestämt sig i förväg och tyckte definitivt bättre om Marianne än om honom. Själv fick han inte förklara, blev ju bara avbruten. Kunde det bero på att han var norrman och Marianne svenska? Någon riktig hjälp av sin advokat fick han inte, hon verkade inte bry sig om vad som hände. Och nu tyckte hon inte att det var någon mening med att överklaga tingsrättens beslut; om hovrätten gick på samma linje kunde hela vårdnadsprocessen vara körd sa hon. Det var bättre att förlita sig på att en vårdnadsutredning skulle ge en rättvisande bild.

Reidar försökte byta advokat men fick nej. Han försökte komma i kontakt med rådmannen per telefon men blev inte framkopplad utan fick prata med notarien. Vid ett tillfälle lyckades han dock komma fram till rådmannen och följande samtal utspann sig:

– Det här är Reidar Mikkelsen.

– Du ska inte ringa till mig. Jag kan inte prata med Dig eftersom jag måste vara objektiv och behandla Dig och Marianne lika.

– Men det gjorde Du ju inte. Det var ju helt uppenbart att Du lyssnade mycket mer på Marianne än på mig.

– Nej, så var det inte alls. Och nu hinner jag inte prata mer med Dig, jag har en väldig massa andra mål att ta hand om.

– Då ska Du veta att jag är fruktansvärt besviken på Dig.

– Jaja, Du får prata med Din advokat om det. Nu får vi sluta. Hej.

Efter detta följde ytterligare en tid av motgångar. Reidar anmälde rådmannen för partiskhet för att få denne utbytt men fick ett beslut där tingsrättens chef, lagmannen, skrev att det inte hade ”framkommit några sådana omständigheter att det kan anses finnas fog för påståendet att rådmannen X skulle vara olämplig att handlägga målet”. Reidar visste inte vad han skulle ta sig till, det fanns ju ingen hjälp att få! När han träffade Lina var han spänd och nervös. Han blev t.o.m. arg på henne vid ett tillfälle, vilket annars var mycket ovanligt. Hon grät och sa att han var dum. Han var mycket olycklig efteråt. Han tyckte att hans advokat blev alltmer ointresserad och nästan avvisande. Han försökte få byta igen men utan framgång. Marianne flyttade Lina till en ny skola som låg långt bort från hans bostad. Han skrev till tingsrätten om att han motsatte sig skolbytet. Då fick han ett samtal från advokaten, som förklarade att det inte var någon mening med att han själv skrev till tingsrätten om diverse saker. Det var bäst att alla kontakter i ärendet togs genom henne i fortsättningen, sa hon.

Samarbetssamtalen blev resultatlösa. Både Reidar och Marianne höll fast vid sina ståndpunkter och lät sig inte rubbas. Så småningom förordnade tingsrätten om vårdnadsutredning. Denna kom igång och Reidar tyckte att den kvinnliga utredaren i och för sig verkade bra. Men han kände sig nervös och tyckte att han inte fick sagt allt som han ville säga. När han ett par gånger ringde till utredaren tyckte han sig upptäcka ett stänk av irritation hos henne. Då blev han mycket rädd att även vårdnadsutredningen skulle gå emot honom. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Någon föreslog att han skulle skriva till Justitiekanslern. Det gjorde han, och han bad JK ingripa i processen och se till att han åtminstone blev juste behandlad. Han fick ett vänligt men avvisande svar.

Reidar började få panik. Skulle Lina, hans allt, tas ifrån honom? Han ansåg sig orimligt orättvist behandlad och tydligt motarbetad av det svenska samhället. Han skrev brev till justitieministern och statsministern, fick vänliga svar men inte någon hjälp. Det var som en vägg, alla verkade vara på Mariannes sida. Ibland trodde han att han skulle bli tokig. Jobbet blev allt svårare att sköta. Han blev irriterad på Lina fast han bara ville henne väl. Han skrev fler brev, nu till riksdagen och kungen. Breven blev allt längre och allt bittrare. Han anklagade rådmannen för att vilja skada honom och anmälde denne till Justitieombudsmannen för grovt tjänstefel samtidigt som han öste sin galla över tingsrätten, advokaten, Justitiekanslern och alla förbannade orättvisor. Han påstod att han hade bevis för att domstolar och myndigheter tänkte vägra honom vårdnaden för att han var norrman och Marianne svenska. Från JO fick han dock bara ett vänligt men avvisande svar.

 

 

2.3  Exempel 2 - ”Rättssystemet är ruttet”

 

Den 19 maj 2003 fanns en insändare i Dagens Nyheter av en 16-årig kvinnlig gymnasieelev under rubriken ”Rättssystemet är ruttet”. Hon vände sig framför allt mot att våldtäktsoffer blir ”hånade i rätten” och att straffen för våldsbrott ibland enligt hennes mening är alldeles för korta. Och hon skrev:

Förut ville jag bli jurist, men efter alla rättsskandaler så kan jag aldrig tänka mig att bli det i Sverige, men kanske i något annat land. Jag tänkte mig att domare och lagstiftare var människor som skipade rättvisa, men det ruttna rättssystemet i Sverige rent ut sagt äcklar mig. Jag förstår inte hur domare och lagstiftare kan tänka och handla som de gör, men framför allt kan jag inte förstå hur politiker kan låta detta ske.

Jag och många andra gymnasieelever i min ålder litar inte över huvud taget på det svenska rättssystemet. Politiker säger att de ska ändra lagarna, men det går extremt långsamt, och att ändra attityderna i rättssalarna kommer antagligen att ta en evighet.

Hoppas att svenska folket och journalister fortsätter kampen för rättvisan. Tillsammans är vi starka.

Är det här en rättvisande bild? Är den rättvisande för rättsväsendet, eller åtminstone för bilden av rättsväsendet? Nej, varken det ena eller det andra. Men insändare av detta slag är inte ovanliga och bör inte ignoreras. För dels illustrerar de hur förtroendet för rättsväsendet ser ut i vissa grupper, dels ger de en bild av några faktorer som kan hota tilliten och dels visar de en inte helt ovanlig syn på rättsväsendet som en oberoende närmast ”ond makt” som lagstiftaren måste bemästra (om han över huvud taget är på rätt sida) och som journalister och vanligt folk måste bekämpa.

Vad insändarskribenten framför allt vänder sig mot är alltså de enligt hennes mening alltför korta fängelsestraffen för våldsbrott och behandlingen i domstolarna av offer för sexualbrott. Oavsett vad man tycker om det som hon säger kan man konstatera att hon har många på sin sida. För detta kan man finna otaliga bevis, liksom för att frågorna faktiskt påverkar förtroendet för rättsväsendet. Ett exempel är en TV-debatt i maj 2003 om sexualmål i domstolarna och behandlingen av de kvinnliga offren. Fyra välkända debattörer deltog och tre av dem menade - som det föreföll på fullt allvar - att männen i rättsväsendet medvetet tar gärningsmannens parti för att skydda sig själva. ”Rättssystemet är ruttet!”

 

 

2.4  Mätningar

 

Förtroendet för rättsväsendets myndigheter har sedan ett antal år mätts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet (SOM = Samhälle Opinion Massmedia)[5]. Mätningarna omfattar numera 20 olika samhällsinstitutioner[6]. De tillfrågade personerna får ange om de har mycket stort, ganska stort, varken stort eller litet, ganska litet eller mycket litet förtroende för resp. institution. Som ett särskilt mått på resultatet anges ett ”balansmått” som utgör skillnaden mellan å ena sidan procenten tillfrågade som svarar mycket stort eller ganska stort och å andra sidan procenten tillfrågade som svarar ganska litet eller mycket litet förtroende. Balansmåttet blir alltså +100 om alla svarar mycket stort eller ganska stort, -100 om alla svarar ganska litet eller mycket litet.

Förtroendet för polisen är relativt högt i mätningarna. Polisen hamnade år 2002 på tredje plats av de 20 undersökta institutionerna. Det året angav 10 % av de tillfrågade att de hade mycket stort förtroende för polisen, 49 % ganska stort. Balansmåttet var +45. Motsvarande siffror för domstolarna (på sjunde plats av 20) var 8 %, 38 % och +27. Åklagarväsendet har inte varit med i mätningarna.

Förtroendet för polisen resp. domstolarna har legat någorlunda konstant sedan mätningarna började, för polisens del år 1986 och för domstolarna år 1994. Balansmåttet har för polisen varierat från +27 till +63 vid de 16 mättillfällena, medan samma mått för domstolarna vid de nio hittillsvarande mättillfällena har varierat mellan +18 och +37. Ingen upp- eller nedgående trend kan skönjas. Däremot kan man konstatera att förtroendet varierar i viss utsträckning kortsiktigt, sannolikt beroende på särskilda händelser som påverkat synen på resp. institution.

Dessa mätningar ger rimligen en ganska god bild av människors syn i allmänhet på rättsväsendet. Med all sannolikhet är denna bild betydligt mer rättvisande än den som man får genom enstaka insändare eller uttalanden i medierna, jfr föregående avsnitt.

Det bör noteras att det som undersöks i de angivna mätningarna är allmänhetens förtroende för resp. institution, inte tilliten hos dem som själva haft kontakt med institutionerna. Veterligen finns inte någon systematiskt genomförd undersökning av i vilken mån parter och andra berörda har tillit till rättsväsendet.

Man kan diskutera vilken betydelse det har vad mätningar visar när det gäller förtroendet för rättsväsendet. Och vad jag då framför allt menar är vilken betydelse mätresultaten bör ha för hur de ansvariga agerar. Enligt min mening bör resultaten spela endast en begränsad roll så länge de visar acceptabla siffror. Framför allt bör man inte hänvisa till dem för att slå sig till ro. Det finns all anledning att utgå från att förtroendet för rättsväsendet måste försvaras åter och åter igen. Enskilda missgrepp eller mediekampanjer kan lätt få förtroendet att sjunka. Situationen kan plötsligt bli allvarlig. Därför bör det vidtas åtgärder som är ägnade att stärka tilliten till rättsväsendet på sikt.

 

 

2.5  Invandrare och minoriteter

 

Som har nämnts tidigare finns det anledning att fundera särskilt över vissa gruppers tillit till rättsväsendet. Av speciellt intresse är dels invandrarna, dels folkminoriteter som exempelvis samerna och romerna. Även om man självfallet inte kan bunta ihop dessa grupper som om deras behov och problem vore likadana, har de ändå det gemensamt att de i olika (och skilda) hänseenden har en särskilt utsatt situation i samhället och därför ett extra stort behov av att kunna känna tillit till viktiga samhällsinstitutioner. Tyvärr tycks det emellertid inte vara så att deras tillit också är extra stor, snarare tvärtom.

Såvitt jag känner till finns det inte några särskilda mätningar om invandrares och minoriteters tillit till rättsväsendet. I många olika sammanhang sägs dock om såväl invandrarna som minoriteterna att deras förtroende för rättsväsendet är mycket litet. Olika förklaringar diskuteras, t.ex. att rättsväsendets institutioner uppfattas som ursvenska och inrättade för svenskarnas skull och att språksvårigheter inte tas på tillräckligt allvar varför det ofta är svårt att förstå vad som händer för personer med ett annat modersmål än svenska. Företrädare för invandrare och minoriteter hävdar också att det hos många poliser, åklagare och domare finns en grundläggande misstänksamhet mot personer som inte har svenskt ursprung.

Det skulle föra för långt att här diskutera dessa frågor närmare. De inrymmer en rad olika problem. För ändamålet med denna uppsats är det tillräckligt att konstatera - och det tycket jag mig kunna göra - att man har anledning att utgå från att såväl invandrarnas som minoriteternas förtroende för rättsväsendet är, genomsnittligt sett, betydligt mindre än ”svenskarnas”.

För egen del har jag i olika sammanhang haft kontakt med romerna och därvid haft tillfälle att med dem diskutera frågor som gäller förtroendet för rättsväsendet. Det bestämda intrycket av romernas egna vittnesmål är att deras förtroende för rättsväsendet står utomordentligt lågt. Många hävdar t.ex. bestämt att polisen gör allt som står i dess makt för att komma åt och sätta dit just romer.

Det råder enligt min mening inte något tvivel om att invandrarnas och minoriteternas tillit är särskilt viktig och att de problem som med stor sannolikhet finns förtjänar särskilda överväganden. Det är rimligt att säga att det svenska samhället inte har gjort tillräckligt för att skapa ett gott förtroende för rättsväsendet hos invandrare och minoriteter.

 

 

2.6  Blev det något svar?

 

Den fråga vi ställde var hurdant förtroendet för rättsväsendet är. Efter vår genomgång kan vi konstatera att vi inte har några säkra kunskaper om detta, förutom att mätningar visar att den allmänna tilliten till polisen och domstolarna är ganska god. Dessa institutioner ligger bland de bättre av dem som undersökts, långt före t.ex. dagspressen och de politiska partierna.

Men vi vet tillräckligt mycket för att ha skäl att gå vidare i diskussionen. Vi vet t.ex. att det finns några viktiga varningssignaler, framför allt att enskilda personer har utomordentligt liten tillit till rättsväsendet och att förtroendet sannolikt är mycket dåligt hos viktiga grupper. Vi vågar också säga att vi vet att tilliten är sårbar och starkt beroende av mediernas rapportering. Det finns en rad uttryck för att förtroendet för rättsväsendet är under press och många exempel på besvärande missförstånd.

Enligt min mening finns det skäl för de ansvariga att ta frågan om förtroendet för rättsväsendet på största allvar, större än hittills. Det finns problem. Och det finns anledning att identifiera, söka roten till och försöka komma till rätta med problemen.

 

 

3     Vad påverkar förtroendet?

 

Vad påverkar människornas förtroende för rättsväsendet? Det är en stor fråga som jag här bara kan beröra helt kort. Jag gör det genom att försöka identifiera de uppenbara påverkansfaktorerna. De mindre uppenbara faktorerna lämnar jag därhän liksom alla avancerade resonemang om orsak och verkan.

Vi har tidigare noterat att man bör skilja mellan förtroendet hos å ena sidan personer som är direkt inblandade i rättsprocessen och å andra sidan allmänheten. Och jag har sagt att fokus i denna uppsats ligger på allmänheten. Jag diskuterar därför inte vilka faktorer som påverkar förtroendet hos parter, brottsmisstänkta, brottsoffer och andra berörda utan koncentrerar mig på faktorer som inverkar på allmänhetens tillit.

Som nämnts anser jag det dock finnas skäl att ägna särskild uppmärksamhet åt de s.k. rättshaveristerna. Vilka faktorer som skapar den särskilda situation som dessa personer hamnat i diskuterar jag i avsnitt 4.5.

Man vill gärna tro att förtroendet för rättsväsendet i första hand påverkas av verksamhetens kvalitet. Och naturligtvis är kvaliteten viktig. Men när det gäller allmänhetens förtroende är kvaliteten som sådan sannolikt av mindre betydelse än vilka förtjänster och brister som rapporteras och hur rapporteringen sker. Om domstolar, åklagare och polis fattar rader av felaktiga beslut som inte kommer till allmänhetens kännedom, är det sålunda troligt att besluten inte påverkar förtroendet i någon nämnvärd utsträckning. Om å andra sidan de beslut som fattas regelmässigt är av hög kvalitet men medierna enbart redovisar och framhåller fel och brister, lär förtroendet vara lägre än som i och för sig vore befogat. Det gäller i varje fall om det inte finns någon motvikt till rapporteringen.

Den omständigheten att människorna är så beroende av mediernas rapportering för sin bild av rättsväsendet medför naturligtvis att en korrekt rapportering är starkt önskvärd. Det gäller både för att berättigad kritik skall komma fram och för att bilden i övrigt skall bli rättvisande. Medierna råder själva över sin rapportering och därför är det mediernas kvalitet och ambitioner som i första hand styr den bild som tonar fram av rättsväsendet. Erfarenheten måste sägas vara att medierna, även om de ofta vill vinkla sin rapportering på ett visst sätt, nästan alltid försöker undvika att redovisa fakta och bedömningar på ett felaktigt eller direkt missvisande sätt. Det ges därför ofta tillfälle till kommentarer och det har stor betydelse hur rättsväsendets företrädare framträder i sådana sammanhang. Jag återkommer snart till detta.

Rapporteringens betydelse visar tydligt skillnaden mellan å ena sidan det förtroende som rättsväsendet förtjänar och å andra sidan det förtroende som rättsväsendet åtnjuter oberoende av vad som vore motiverat. Förtroendet kan vara både för stort och för litet jämfört med vad som är förtjänt om man bara ser till kvaliteten. Detta är onekligen ett problem i sig, och vi har berört vikten av en omsorgsfull granskning av och rapportering från rättsväsendets verksamhet i medierna. Men granskningen av rättsväsendet kan även vara av annat slag. Dels sker ett slags intern granskning genom de möjligheter som finns att överklaga beslut och domar. Men dels förekommer också granskning genom tillsyn. En del sådan tillsyn sker inom myndigheternas egen organisation. Det gäller för polisen och åklagarväsendet. För domstolarna finns fullt naturligt inte någon tillsyn av det slaget. Men dessutom förekommer en extraordinär tillsyn, dels genom Justitieombudsmannen och Justitiekanslern, dels genom särskilda undersökningar i form av t.ex. kommittéer och kommissioner. Osmo Vallo-utredningen (se SOU 2002:37) och Göteborgskommittén (se SOU 2002:122) är exempel på det sistnämnda. Det nu nämnda granskningsarbetet kan få stor betydelse för förtroendet för rättsväsendet, både när det gäller dess hantering av enskilda fall och för tilliten i stort.

Som jag tidigare sagt tänker jag inte här ägna mig åt kvalitetsfrågor och frågor om vilket förtroende rättsväsendet faktiskt förtjänar annat än i den mån det handlar om agerandet och förhållningssättet hos rättsväsendets funktionärer, framför allt poliser, åklagare och domare. Hur påverkas allmänhetens förtroende av detta?

Här finns återigen ett behov av en distinktion. Man får skilja mellan:

- faktiskt agerande och förhållningssätt i verksamheten

- agerande och förhållningssätt i verksamheten sådant det rapporteras

- agerande och förhållningssätt i relation till medier och andra granskare.

Om vi tillåter oss en viss förenkling bör vi kunna säga följande: Polisers, åklagares och domares agerande och förhållningssätt i verksamheten påverkar allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Det gäller särskilt agerandet och förhållningssättet sådant det rapporteras i medierna. Därtill är agerandet och förhållningssättet i relation till medierna och andra granskare av betydelse för rättsväsendets allmänna anseende. Det sagda bygger helt enkelt på vad som framstår som troligt. Men det bör kunna räcka för att man skall vara beredd att härefter diskutera vilka fel som kan finnas och vilka åtgärder som kan behövas.

När det gäller invandrarnas och minoriteternas förtroende för rättsväsendet är agerandet och förhållningssättet hos rättsväsendets företrädare med stor sannolikhet särskilt betydelsefullt. Anledningen är att såväl berättelser och erfarenheter som uppfattningar genomsnittligt sett sprider sig lättare i dessa grupper än bland ”svenskarna”. Det beror på att grupperna mestadels är små och kontakterna inom dem täta. Någons upplevelse påverkar ganska lätt någon annans uppfattning. Om en myndighetsperson uppvisar en negativ attityd mot någon person i en invandrar- eller minoritetsgrupp, torde erfarenheten sålunda ha större benägenhet att leda till generaliseringar än om motsvarande händer en person med svensk bakgrund.

Generellt sett är det rimligen så att den som inger förtroende skapar förtroende. Därför är det viktigt att diskutera vilket slags agerande som inger förtroende. Vi skall återkomma till detta framför allt i avsnitten 4.2 - 4.4 nedan.

Ibland visar det sig att rättsväsendet har skött sig utomordentligt illa. Utredningen av Osmo Vallos död är ett exempel (se SOU 2002:37). Det kan inte råda något tvivel om att sådana viktiga enskilda fall påverkar förtroendet för rättsväsendet.

Det står också klart att rättsväsendet är särskilt påpassat på vissa områden och att agerandet inom dessa områden är särskilt betydelsefullt för förtroendet. Det gäller t.ex. hanteringen av misstänkta sexualbrott. Här kan ett fördomsfullt uttalande i en dom eller i en intervju, liksom en okänslig fråga under rättegången, föranleda stark och omfattande kritik och därmed också påverka tilliten till rättsväsendet.

Det finns en tydlig risk för missförstånd exempelvis om varför en domare agerar som han gör och om innebörden av domstolsavgöranden. Sådana missförstånd kan i hög grad påverka tilliten till rättsväsendet på ett negativt sätt. Missförstånden kan bero på informationsbrister, otydligheter eller helt enkelt systemets komplexitet. Om missförstånd inte rättas till är det ett problem i sig.

Slutligen har vissa människors åsikter stor betydelse för deras förtroende för rättsväsendet. Det som retar många människor när de får rapporter från rättsväsendet tycks framför allt vara de relativt lindriga straffen för vissa brott och behandlingen i vissa fall av brottsoffer (jfr avsnitt 2.3). En allmän observation är att rättssäkerheten tycks ha ganska liten betydelse när människor formulerar sina åsikter om rättsväsendet. Detta kan vara en viktig observation i sig. Rättssäkerhetsintresset och rättssäkerhetens behov måste sannolikt förklaras och försvaras särskilt omsorgsfullt för att människor skall få en grundläggande förståelse för rättssystemets villkor.

Sammanfattningsvis har jag pekat på ett antal faktorer som betydelsefulla för allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Uppräkningen gör naturligtvis inte anspråk på fullständighet, inte heller på systematisk fullkomlighet. Dessa faktorer har nämnts:

- verksamhetens kvalitet, bl.a. agerandet i relation till inblandade personer

- rapporteringen i medierna

- annan granskning och vad som framkommer där

- förhållningssättet till medierna

- förhållningssättet vid annan granskning

- behandlingen av enskilda fall

- hanteringen inom vissa särskilda områden

- missförstånd och hur de tas om hand

- åsikter och hur de bemöts.

I det följande avsnittet diskuterar jag vad som möjligen görs fel i fråga om de faktorer av de nu uppräknade som ansvariga inom och utom rättsväsendet kan påverka. Jag håller därvid också fast vid den avgränsning som jag angav i avsnitt 1, nämligen begränsningen till faktorer som avser agerande och förhållningssätt. Och jag berör kort en viktig övergripande fråga, nämligen om det finns ”en svensk rättskultur” som på sätt och vis är grunden till en del av problemen.

 

 

4     Vad gör vi för fel?

 

4.1  Vad inrymmer frågan?

 

Mot bakgrund av resultaten i de mätningar som har redovisats i avsnitt 2.4 kan man kanske diskutera om man över huvud taget har anledning att ställa frågan vad vi gör för fel. Förtroendet hos människorna för rättsväsendet tycks ju allmänt sett vara ganska gott. Men som har sagts ovan finns det några tydliga varningssignaler, såsom att förtroendet för rättsväsendet tycks vara mycket dåligt hos viktiga grupper och att enskilda personer visar sig ha utomordentligt liten tillit till rättsväsendet. Vi ser också många uttryck för att förtroendet för rättsväsendet är under press och flera exempel på störande missförstånd.

Frågan om vad som kunde göras annorlunda i rättsväsendet för att stärka människornas förtroende är omfattande och kunde inrymma en diskussion om frågor av en rad olika slag. Därför vill jag på nytt påminna om avgränsningarna i denna uppsats. Den ägnas åt allmänhetens förtroende och sålunda inte den tillit som parter och andra inblandade känner. Dock görs ett undantag från denna avgränsning genom att de s.k. rättshaveristerna ägnas särskild uppmärksamhet (se avsnitt 4.5). Vidare diskuteras bara frågor som har med agerande och förhållningssätt att göra. Jag tar alltså inte upp andra spörsmål om kvalitet, t.ex. den juridiska skickligheten, effektiviteten eller snabbheten i processen. Inte heller berör jag t.ex. tillgången till juridiskt eller annat stöd under rättsprocessen, polisens möjligheter att utreda småbrott eller annat som handlar främst om vilka resurser som ställs till rättsväsendets förfogande.

Avgränsningarna innebär att bara vissa av de förklaringsfaktorer som nämnts sist i föregående avsnitt berörs. Sålunda koncentreras den fortsatta diskussionen till

- agerandet i rättsprocessen,

- förhållningssättet till kritik och ifrågasättanden, och

- förhållningssättet i övrigt till medierna.

I det följande diskuteras dessa frågor i varsitt avsnitt (4.2 - 4.4).

 

 

4.2  Agerandet i rättsprocessen

 

Låt oss utgå från att Reidar i exemplet i avsnitt 2.2 hade skäl för sina invändningar mot tingsrätten och att rådmannen alltså uppträdde så som Reidar uppfattade det. I så fall kan man konstatera att rådmannen gjorde större eller mindre fel på tre av de punkter som är mest känsliga när det gäller en domares agerande i rättegången:

- han uppträdde partiskt

- han brast i respekt för en av parterna

- han brast i omsorg.

Alla vi som har varit verksamma i domstolsväsendet vet att det någon gång kan förekomma att en domare uppträder på ett sätt som med visst fog kan uppfattas som partiskt. Detta är säkerligen inte på något sätt typiskt för svenska domares agerande. Men det är ett exempel på ett olämpligt förhållningssätt som alla måste vara på sin vakt mot. Det kan vara lätt hänt att man som domare vid en förhandling agerar utifrån en mer eller mindre omedvetet förutbestämd uppfattning om målet och att agerandet i viss mån inriktas på att få denna uppfattning bekräftad.

Att en domare agerar på ett sådant sätt att den ena parten med fog uppfattar domaren som partisk är naturligtvis ett av de mest grundläggande fel som kan begås under en rättsprocess. Att man har sin uppfattning klar på förhand kan visserligen ibland vara oundvikligt, och stundtals är det ofrånkomligt att uppfattningen lyser igenom. Många menar nog också att det är godtagbart att visa sin uppfattning när den ena parten har uppenbart fel. Enligt min mening bör man försöka undvika detta så långt som möjligt. En anledning är att man kan ta fel eller missuppfatta någon viktig omständighet. En annan anledning är att det kan vara frestande - särskilt för den som är hårt ansträngd - att förenkla problemen; säkert har alla som sysslar med rättsliga spörsmål någon gång drabbats av denna frestelse. Och en tredje anledning är agerandets betydelse för förtroendet. Även den som har fel i en rättslig tvist har rätt till en opartisk rättegång. Att tilliten till systemet får sig en törn hos den som utsätts för negativa förutfattade meningar är bara naturligt.

Opartiskhet är grundläggande inte bara i tvister inför domstol utan också i straffprocessen, ända från polisarbetets första steg till förhandling och dom. Den misstänkte får inte vara dömd på förhand och skall inte heller behöva känna att det finns förutfattade meningar om hans skuld. För att förstå vikten av detta behöver man bara tänka sig ett scenario där man själv blir oskyldigt misstänkt. Att polis och åklagare ibland av taktiska skäl kan behöva agera som om de visste mer än de faktiskt gör, det är en annan sak.

Nästan lika grundläggande som att inte vara partisk eller agera utifrån en förutfattad mening är det att visa respekt för alla inblandade i rättsprocessen. Det gäller i såväl civil- som straffprocess, och det gäller i förfarandets alla led. Vi får aldrig behandla människor på ett sätt som kan uppfattas som överlägset eller ointresserat. Den som behandlas respektlöst tappar lätt sin tillit till hela systemet. Det är egentligen ganska rimligt att utgå från att den som inte visar respekt för en medmänniska inte heller tar tillräcklig hänsyn till systemets spelregler i övrigt. Till kravet på respekt hör att en domare i en tvist aldrig får gå så långt att han visar avgjort större sympati för den ena parten än för den andra.

Enligt Osmo Vallo-utredningen var en viktig delförklaring till att utredningen om Osmo Vallos död kom att uppvisa stora brister och utvecklas till en ”rättsaffär” polisens attityder till utslagna och missbrukare (SOU 2002:37 s. 172). Enligt utredningen var dessa attityder den sammanhållande förklaringen till det mönster som kom att prägla myndigheternas beslut och åtgärder, ett mönster vars centrala inslag var passivitet och bristande respekt för Osmo Vallos integritet och berättigade krav på en rättsligt skyddad ställning. Fokus efter att Osmo Vallo hade avlidit i samband med ett polisingripande kom enligt utredningen inte att ligga på hur förutsättningarna för en fullgod utredning av dödsorsaken skulle kunna säkras. Polisens uppmärksamhet var snarare riktad mot den egna verksamheten och risken för att denna skulle komma att ifrågasättas i efterhand. Kritik av detta slag är naturligtvis förödande för tilliten till rättsväsendet, i detta fall polisen och i någon mån åklagarna.

Om man ser till det respektfulla agerandets betydelse för allmänhetens förtroende är agerandet särskilt viktigt i situationer som av olika skäl är extra känsliga. Ett exempel på detta är sexualbrottsutredningar och -rättegångar och behandlingen av målsägandena i dessa sammanhang. Och här räcker det inte med enbart respekt. I alla led av rättsförfarandet krävs också förståelse, insikt och psykologisk blick. En kvinna som är målsägande i ett våldtäktsmål bör t.ex. inte tillfrågas om sin klädsel vid tillfället eller om sina sexualvanor, om inte sådana frågor är motiverade av sakliga skäl. Och i den mån sådana frågor förekommer måste man se till att målsäganden förstår varför. Det ligger annars nära till hands att kvinnan upplever sig ifrågasatt och själv satt på de anklagades bänk. Detta är naturligtvis orimligt kränkande för den som har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp.

En annan sak är att rättssäkerhetens krav måste bli tillgodosedda även i sexualbrottmål. Det innebär med nödvändighet att målsäganden ibland blir utsatt för obehagliga frågor. Balansgången mellan å ena sidan vad som krävs för den tilltalades rättssäkerhet och å andra sidan respekten och förståelsen för målsäganden är känslig. Och problemet är inte alltid lätt att begripa och ta till sig. Därför är den pedagogiska och ibland korrigerande uppgiften för rättsväsendets aktörer ovanligt anvarspåliggande i dessa fall. Jag skall återkomma något till detta i avsnitt 4.4 nedan.[7]

Den tredje bristen som jag ansåg mig kunna notera i rådmannens agerande i målet mellan Reidar och Marianne avsåg de krav som måste ställas på framför allt domare och som kan sammanfattas med ordet omsorg. En domare måste visa att han tar ärendet på fullt allvar och ägnar det sin helhjärtade uppmärksamhet och eftertanke. Detta krav ligger i själva verket ganska nära de krav på opartiskhet och respekt som vi har berört tidigare, men det inrymmer en dimension ytterligare. Den som blir helt korrekt behandlad av en oklanderligt opartisk domare kan ändå känna bristande tillit om domaren t.ex. tycks ha alltför bråttom, skämtar om någon tvistefråga som parterna upplever som viktig eller behandlar en betydelsefull invändning påtagligt lättvindigt i domen.

Jag tror att man ganska väl kan sammanfatta det som hittills har sagts i det här avsnittet med att poliser, åklagare och domare måste agera utifrån det medborgarperspektiv som Per Henrik Lindblom efterlyser.

Det där var ganska mycket om hur rättsväsendets funktionärer bör agera i rättsprocessen. Men uppsatsen handlar ju om allmänhetens förtroende för rättsväsendet; hur stor betydelse har egentligen agerandet för detta förtroende?

Som vi tidigare har konstaterat inverkar nog agerandet i rättsprocessen på rättsväsendets anseende bara i den mån agerandet rapporteras till allmänheten på något sätt. Och då handlar det främst om redovisningen i medierna. Tyvärr kan man nog därför utgå från att agerandet har ganska liten betydelse för allmänhetens förtroende; det rapporteras ganska sparsamt om agerandet. Men en del sipprar nog fram, via medierna eller på annat sätt. Och särskilt inom små och relativt homogena grupper sprids sannolikt erfarenheter från rättsväsendet i ganska stor omfattning. Det gäller inte minst inom invandrargrupper och minoritetsgrupper (jfr avsnitt 2.5 och 3). Vi har konstaterat att det är särskilt angeläget med ett stort förtroende för rättsväsendet hos dessa grupper men att det faktiska förtroendet sannolikt i stället är ganska litet, betydligt mindre än hos befolkningen i genomsnitt. Och vi kan tillägga att det sannolikt är ovanligt lätt att missuppfattningar och överdrifter sprider sig i dessa grupper. Något tillfälle till försvar och förklaringar ges ju inte för rättsväsendets företrädare när spridningen sker utanför medierna.

Hur rättsväsendets befattningshavare agerar i rättsprocessen kan därför antas ha en inte obetydlig inverkan på förtroendet för rättsväsendet hos de grupper vars tillit till systemet är särskilt viktig.

Vidare har agerandet hos rättsväsendets representanter stor betydelse för uppkomsten av rättshaverister. Detta ser vi ett tydligt exempel på i fallet med Reidar (avsnitt 2.2). Den som upplever sig orättvist behandlad och motarbetad, till sist ensam i sitt försvar för de egna intressena, kan förvandlas nästan från en dag till en annan. Mer om detta i avsnitt 4.5.

 

 

4.3  Förhållningssättet till kritik och ifrågasättanden

 

Den s.k. Osmo Vallo-utredningen granskade förfarandet vid den brottsutredning som gjordes efter att Osmo Vallo hade avlidit i samband med ett polisingripande mot honom den 30 maj 1995 i Karlstad. Utredningen kritiserade myndigheterna på flera punkter (SOU 2002:37). I betänkandet finns ett avsnitt på tre sidor om ”Den svenska rättskulturen” (s. 130 ff.). Där sägs bl.a. följande, delvis med hänvisning till ett seminarium som utredningen ordnade om den svenska rättskulturen och dess historiska rötter:

I uppgörelsen med en mer metafysisk syn, som dominerade fram till skiftet mellan 1800-tal och 1900-tal, kom en stark betoning här i Sverige att ske av lagens och lagförarbetenas dominerande roll i rättstillämpningen. … Juridiken betraktades alltmer som en teknisk hantering … Betydelsen av juristens eget bidrag och därmed egna ansvar ansågs vara mycket begränsad. Uppgiften blev att korrekt tillämpa en rätt, helt bestämd av någon annan, i princip lagstiftaren. Något ytterligare ansvar fanns inte hos den enskilde juristen. …

Utan att föra detta resonemang alltför långt finner vi anledning påpeka den allmänna attityd av återhållsamhet som präglar den svenska juristkulturen. Det går inte att förstå hur rättsväsendet faktiskt fungerar i enskilda fall om man inte beaktar den rolluppfattning, de yrkesmässiga värderingar och de professionella förhållningssätt som finns hos de enskilda personer som är verksamma inom rättsväsendets olika delar.

Denna ”återhållsamhetskultur” har det goda med sig att legalitetsprincipen hävdas. … Men kulturen riskerar samtidigt att medföra att självprövning och ifrågasättande i alltför stor utsträckning uteblir. …

Det räcker inte att rättsväsendets befattningshavare rör sig inom lagens råmärken. Därutöver måste systemet som sådant prestera det som medborgarna förväntar sig. I annat fall försvagas legitimiteten.

Utredningen hävdar alltså att det finns en särskild ”svensk rättskultur” och att den är en ”återhållsamhetskultur” där befattningshavare inte känner något längre gående ansvar än ”att inte göra fel” och där legitimiteten riskerar att försvagas därför att tjänstemännen inte förstår att rättssystemet måste prestera det som medborgarna förväntar sig. Utredningen menar också att denna kultur medför en risk att självprövning och ifrågasättande uteblir i alltför stor utsträckning.

Osmo Vallo-utredningen är inte först på plan med dessa synpunkter. Det som utredningen säger har till stora delar sin grund i den kritik som den s.k. rättspositivismen har utsatts för. Jag väljer dock att ta min utgångspunkt i utredningens synpunkter, som i sin tur utgår från det som utredningen observerat i ett sentida fall där tilliten till rättsväsendet har kommit att hotas på ett dramatiskt sätt.

Utredningens kritik mot ”den svenska rättskulturen” handlar uppenbarligen om mycket mer än enbart förhållningssättet till kritik och ifrågasättanden, men också om detta. Utredningen menar att det finns en fara att det svenska förhållningssättet innebär att självprövning och ifrågasättande i alltför stor utsträckning uteblir. Utredningen ser alltså en sådan avvisande inställning till kritik och ifrågasättanden närmast som ett utflöde av det mera allmänna förhållningssätt som man kallar den svenska rättskulturen. Frågan om det finns ett sådant samband är i sig utomordentligt intressant, men det är inte möjligt att diskutera den ordentligt i detta sammanhang. Nu nöjer jag mig med att ta avstamp i vad som sagts om faran för att självprövning och ifrågasättande uteblir.[8]

Hur förhåller det sig då egentligen? Är vi inom det svenska rättsväsendet dåliga på att diskutera våra egna fel och brister? Är vi alltför tillknäppta när vi kritiseras och ifrågasätts?

Det är svårt att säga något säkert om detta. Min egen erfarenhet säger mig dock att det ligger en del i kritiken. Enligt min uppfattning är det alltför vanligt att företrädare för rättsväsendet mer eller mindre instinktivt intar en försvarsattityd inför påståenden om fel och brister i stället för att öppet och förutsättningslöst pröva hur det kan förhålla sig. Många är starkt obenägna att diskutera om de kan ha gjort fel och snara att slå ifrån sig kritik utan att pröva den i sak. Och särskilt vanligt är att ifrågasättanden viftas bort så snart det inte omedelbart presenteras ordentligt stöd för dem; man lägger s.a.s. bevisbördan på den som ifrågasätter. Sådana reaktioner har man kunnat notera exempelvis i den diskussion som förts i frågan om rättsväsendet särbehandlar invandrare negativt, liksom i diskussionen om senare års frikännanden efter resning av personer som dömts och suttit fängslade i flera år för mord.

Oavsett hur utbredd försvarsattityden är finns det skäl att varna för den. Om kritik och ifrågasättanden bemöts med skepsis, motfrågor och en allmänt negativ attityd väcker det inte förtroende. Värnar man om förtroendet för rättsväsendet bör man i stället lyssna på kritiken, fråga sig om något kan ligga i den och vara öppen för en diskussion om förändringar kan behövas. Självfallet skall man inte agera mot bättre vetande, men en öppen och generös inställning till ifrågasättanden och kritik är alltid bättre, inte minst för allmänhetens förtroende, än ett snålt och tillknäppt bemötande. Vi måste besvara kritik och ifrågasättanden på ett sådant sätt att det skapar förtroende snarare än misstroende. Härtill kommer att den som instinktivt intar en försvarsposition vid kritik eller ifrågasättanden lär få svårt att ta till sig av den kritik som faktiskt är befogad. En utbredd försvarsattityd riskerar också att bromsa nödvändiga förbättringar i rättssystemet.

Förhållningssättet till kritik och ifrågasättanden bör sålunda vara öppet, prövande och självkritiskt. Så här skriver Osmo Vallo-utredningen (s. 130):

Om kritik mot rättssystemet bara avfärdas som okunnig och illvillig riskerar … misstroendespiraler … att uppstå. Extern kritik kan endast förstås om rättssystemets befattningshavare tvingar sig själva till insikt om att det ofta faktiskt finns alternativa bilder av vad som händer under en brottsutredning eller en rättslig process. Personer inom rättsväsendet måste förstå andra konkurrerande perspektiv. Först då kan bärkraften i dessa perspektiv värderas. Och först då kan försvaret för rättssystemets grundläggande principer formuleras på ett sådant sätt att det blir begripligt utifrån mer allmänna utgångspunkter.

 

 

4.4  Förhållningssättet i övrigt till medierna

 

Inställningen hos rättsväsendets företrädare till kritik och ifrågasättanden visar sig ibland i medierna. Och det är framför allt där som attityden kommer fram på ett sådant sätt att den kan påverka allmänhetens tillit till rättsväsendet. Men det finns också andra omständigheter som rör förhållningssättet till medierna, t.ex. vår vilja eller ovilja att över huvud taget besvara frågor och kommentera, problem som kan finnas när rättsväsendets representanter uppträder i medierna, benägenheten eller obenägenheten att tillrättalägga samt eventuella behov och ambitioner att informera om rättsväsendet mera allmänt. En fråga av betydelse för denna uppsats är naturligtvis också vilken betydelse allt detta har för allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Enligt min mening har domares, åklagares och polisers förhållningssätt till medierna stor betydelse för allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Och då handlar det inte bara om i vilken mån man intar en öppen och självprövande attityd, utan också om i vilken utsträckning man ställer upp och svarar på frågor för att klarlägga och bringa ordning samt om förmågan att förklara så att människor förstår. Rättsliga spörsmål är erfarenhetsmässigt svåra att bena upp och förstå för journalister, oftast ännu svårare för dem som skall försöka ta till sig mediernas rapportering. Om en talesman för polisen uttrycker sig på ett sådant sätt att människor begriper lär det påverka polisens anseende till det bättre, särskilt om det som sägs också framstår som godtagbart i sak. Om en domare säger ”inga kommentarer” på en fråga om ”hur han kunde döma så egendomligt” uppfattas det som något negativt. På sikt är ett sådant förhållningssätt med all sannolikhet mindre bra för domstolarnas anseende. Över huvud taget är det enligt min uppfattning negativt för människors tillit till rättsväsendet om dess företrädare inte försöker förklara så att allmänheten kan förstå.

Värst är det om felaktigheter eller missuppfattningar får fäste. Om det sprids en onödigt negativ bild av rättsväsendet medför det naturligen ett försämrat förtroende. Och det är mycket lätt att det blir fel, särskilt när det handlar om komplexa eller nyansrika frågor. Om en reporter inte får hjälp att förstå, är det snarare regel än undantag att rapporteringen blir fel. Detta är inte konstigt, och vi som kanske borde ha hjälpt till har knappast någon rätt att oja oss - som ofta sker - över att reportrarna är ”okunniga” och ”alltid missförstår”. Ansvaret i sådana fall är minst lika mycket vårt eget.

I vilken mån ställer företrädare för rättsväsendet upp när medierna vill ha klarlägganden och kommentarer? Hur bra är vi på att förklara? Såvitt jag kan bedöma är vi nuförtiden betydligt mer tillmötesgående än tidigare, och även mer ambitiösa när det gäller att förklara på ett begripligt sätt. Polisen skaffade sig för några år sedan en särskild presstalesman som fick ett betydande genomslag och blev en framgång. Åklagare på alla nivåer har fått avsevärd medievana och förklarar ofta enkelt och effektivt. Till och med domarna börjar synas oftare, ibland rentav för att förklara varför de dömt som de gjort. Tidigare var sådana framträdanden mer eller mindre tabubelagda, och fortfarande betraktas de av många som olämpliga. Det hävdas att det som domstolen har att säga bör den säga i domen.

Det är utan tvivel positivt att attityden inom rättsväsendet till medierna har blivit öppnare och mer ambitiös. Fortfarande finns dock en betydande försiktighet och återhållsamhet hos många. Från domarnas sida har försiktigheten ofta att göra med det nyss sagda, dvs. att man inte anser sig böra förklara sitt ställningstagande på något annat sätt än som har skett i domen. Detta är begripligt, särskilt när det är flera juristdomare som dömt. Det kan vara vanskligt för en av dem att förklara med andra ord på ett sådant sätt att alla kan ställa sig bakom det. Enligt min mening är dock försiktigheten ofta överdriven. Man kan svara på många frågor utan att det behöver bli känsligt. Framför allt kan man klarlägga de rättsliga förutsättningarna för en icke rättsligt bevandrad reporter och allmänhet. Och man kan svara på frågor om vad domen inte innebär. Redan därmed är mycket vunnet.

Många av oss jurister är också påtagligt rädda för att säga fel och blotta våra brister. Vi är framför allt rädda för varandra och för den mer eller mindre uttalade kritik som vi kan dra på oss från kollegerna. Det är ganska vanligt att den som uttalar sig i medierna beskylls (oftast bakom sin rygg) för att ha varit alltför oförsiktig, för att ha glömt någon viktig faktor e.d. Kritiken kommer inte bara från kolleger inom rättsväsendet utan också - fast oftare då öppet - från rättsvetare. Jag tror att vi jurister skulle göra rättsväsendet och varandra en rejäl tjänst om vi var lite mer generösa när någon hamnar i mediernas hetluft. Självklart är det bra om meningsskiljaktigheter kommer fram, men ibland är kritiken onödigt sniken.

Sämst är vi enligt min mening på att göra det som är allra viktigast, nämligen att rätta till felaktigheter och missuppfattningar. Allt som är oriktigt behöver naturligtvis inte rättas, men ibland är det olyckligt om en vrångbild får fäste. Ett exempel är den TV-debatt i maj 2003 som jag nämnt tidigare och som handlade om sexualbrottmål i domstolarna, särskilt behandlingen av de kvinnliga offren. Fyra välkända debattörer deltog. Tre av dem var överens om att många män som misstänks för sexualbrott frikänns av domstolarna av den anledningen att de flesta domare är män som är rädda för att själva utsättas för motsvarande misstankar och därför ställer extra höga beviskrav. Smaka ordentligt på detta påstående: Manliga domare ställer extra höga krav på bevisningen i bl.a. våldtäktsmål och frikänner därför ofta den tilltalade. Anledningen är att domarna själva är rädda för att bli utsatta för motsvarande misstankar. Detta är självfallet nonsens. Visst kan man ibland kritisera rättsväsendet för hanteringen av sexualbrottmål, men inte för detta. Det kan då tyckas att ett så oinitierat påstående är för dumt för att behöva bemötas. Men majoriteten av den namnkunniga panelen uttalade det faktiskt som sin uppfattning. Och den fick stå oemotsagd om man bortser från att den fjärde panelmedlemmen sa mest i förbigående att han nog trodde annorlunda. Därmed var det säkert många människor ute i landet, inte minst ungdomar, som tog påståendet för gott.

De som har ansvar för allmänhetens förtroende för rättsväsendet bör inte ta lätt på felaktigheter och missuppfattningar av detta slag. I stället bör felen tas på allvar. Ett missförstånd kan vara utbrett. Och om det inte redan är utbrett kan det snabbt sprida sig.

Det bästa är självfallet att människor får en riktig bild av vad som försiggår i det svenska rättsväsendet. Det finns en rimlig förklaring till nästan allt som i förstone kan verka egendomligt. Ibland finns förklaringen i rättssäkerhetens krav, som ofta kommer bort i debatten. Och ibland ligger förklaringen i att mediebeskrivningar av ett brott och en brottsling ger en förenklad och skev bild jämfört med vad som verkligen skett och som kommer fram i rättssalen.

Vi jurister i rättsväsendet har ett ansvar för detta. Vi bör göra vad vi kan för att missuppfattningar inte skall få spridning. I dag brister det på den punkten. Många har sagt detta före mig, men det förtjänar att sägas igen.

Man kan undra varför det än i dag är så tyst bland oss jurister, varför vi inte t.ex. förklarar och försvarar mer än vi gör. En del beror säkert på att tiden är knapp. Man känner att man måste prioritera ”det egentliga arbetet”. Men jag tror att det också delvis har med ”återhållsamhetskulturen” att göra (se föregående avsnitt). De flesta nöjer sig med att göra rätt på jobbet och anser det inte ingå i uppgiften att bidra till att allmänheten blir rätt informerad. Engagemanget för allmänhetens förtroende för rättsväsendet är inte särskilt starkt. I varje fall är det andra som har ansvaret.

Själv tänkte jag ett tag att jag skulle ta kontakt med den 16-åriga gymnasieelev som jag nämnde i avsnitt 2.3, hon som skrev att ”Rättssystemet är ruttet”. Hennes namn och skola fanns under insändaren och jag tänkte att jag kanske skulle besöka hennes klass för att berätta om rättsväsendet och försöka förklara. Kanske skulle jag kunna rätta till de värsta missförstånden. Men det blev inte av. Det är mycket som inte blir av. Jag har funderat en del över om jag därmed brast i ett ansvar som jag borde ta som justitiekansler.

En svår fråga är om vi jurister bör känna ansvar även för debatten om rättssystemet i övrigt och t.ex. bemöta vissa åsikter som inverkar på förtroendet för rättsväsendet. Jag tänker t.ex. på uppfattningar som inrymmer missförstånd eller ett klart otillräckligt hänsynstagande till exempelvis rättssäkerhetens eller den personliga integritetens krav. Vi gör säkerligen klokast i att hålla oss borta från diskussioner där ett inlägg kan framstå som politiskt eller tydligt ideologiskt färgat. Men det finns ett utrymme för att förklara och balansera bilden utan att man trampar in på politikens eller ideologiernas områden. Enligt min mening kunde vi jurister gärna ägna oss lite mer även åt detta än vi gör i dag.

Till sist finns det också ett behov av att informera om rättsväsendet mera allmänt. Ju mer människor vet om rättssystemets förutsättningar och om rättsväsendets struktur och ansvar, desto bättre förstår de i princip de ställningstaganden som görs. Och detta ökar sannolikt på sikt förtroendet för rättsväsendet. Om vi får chansen att informera bör vi ta den. Vi bör också framhålla det angelägna i att rättssystemet blir ordentligt belyst i skolan.

Vem är det då som har ansvaret för information till medierna, särskilt att missuppfattningar rättas till? I princip bör väl den som är direkt berörd svara för information och eventuella tillrättalägganden. Justitiedepartementet och dess myndigheter bör ta ansvar för informationen i allmänhet och för att missuppfattningar rättas till i de fall då det inte finns någon direkt berörd. Här finns mycket viktigt arbete att göra.

 

 

4.5  Rättshaverister

 

I fråga om förtroende för rättsväsendet är rättshaveristerna extremister. De har inget förtroende kvar. Många av dem är fast övertygade om att de personer inom rättsväsendet som de mött är korrumperade eller i varje fall helt ointresserade av verklig rättvisa. Åtskilliga rättshaverister ägnar sin tid åt att försöka bevisa för omgivningen att de har rätt och att rättsväsendet och dess tjänstemän bara försöker dölja sina missgrepp. Några har verkligen utsatts för en orättvisa, andra inte.

Rättshaverist är ett nedsättande uttryck och man kan diskutera om man över huvud taget bör använda det. Man måste komma ihåg att det är djupt mänskligt att försöka få upprättelse om man anser sig drabbad av en orättvisa. Men som synes har jag valt att använda uttrycket. Det finns tydliga gemensamma kännetecken för dessa personer även om också mycket skiljer dem åt. Och om man över huvud taget skall föra en diskussion om dem vore det egendomligt, nästan hycklande, att inte använda den beteckning som har blivit den gängse. Att beteckningen har en nedsättande klang bör inte hindra detta.

En annan sak är att inte alla människor som angriper och skarpt kritiserar rättssystemet förtjänar att kallas rättshaverister. Jag reserverar här beteckningen för personer som kommit att bli orimliga i sina beskyllningar och som tydligt har tappat kontakten med de verkliga förhållandena i sitt sätt att attackera myndigheter och tjänstemän. Reidar i exemplet får anses ha passerat gränsen genom att han börjat beskylla rådmannen för att vilja skada honom och genom att han påstått sig ha bevis för att domstolar och myndigheter vill vägra honom del i vårdnaden för att han är norrman. Många mycket missnöjda personer som inte ännu är rättshaverister är dessvärre på väg att bli det. Tyvärr finns det sällan någon eller något som sätter stopp för en sådan utveckling när den väl har påbörjats.

Under mina tolv år i Justitiedepartementet såg jag många exempel på rättshaverister. De skrev till justitieministern eller regeringen för att berätta om orättvisor och orimligheter som drabbat dem. Någon hade fått betala alldeles för höga underhållsbidrag och drabbats av utmätningar och ekonomisk ruin. En annan hade förlorat en dyr domstolstvist om sin mögliga villa och försökte nu övertyga alla om att domstolens krav på undersökning före köpet var helt verklighetsfrämmande. En tredje hade försatts i konkurs efter skönstaxeringar och förlorat både sitt företag och sin familj, därtill vägrats skuldsanering. I skrivelserna namngavs personer i förvaltningen eller i domstolarna som sades ha förstört allt genom sin oduglighet och avsaknad av känsla för rättvisa. Skrivelserna var ofta långa och tättskrivna med krav på ekonomisk kompensation för bl.a. lidande med hisnande belopp (ofta ”minst tio miljarder kronor” e.d.). Vissa krävde att justitieministern eller regeringen skulle riva upp någon ”orättfärdig” dom eller något ”rättsstridigt” beslut.

Som justitiekansler kommer jag i kontakt med än fler rättshaverister, dessutom mängder av personer som kan vara på väg att bli det. I regel rör det sig, såvitt man kan se, om helt vanliga människor med ett från början vanligt liv. Inte sällan tyder skrivelserna på att de kan ha råkat ut för någon orättvisa eller blivit okänsligt behandlade och sedan inte kunnat förlika sig med den kränkning de upplevt. För dem som blivit fullfjädrade rättshaverister är det fråga om personliga tragedier. De kan aldrig övertygas om att det bästa vore att lägga ner vapnen och se framåt. När de väl har nått rättshaveriststadiet tycks kampen för upprättelse ha blivit nästan det enda viktiga.

Vad är det som gör vissa personer till rättshaverister, andra inte? Till största del beror det nog på personen. De flesta har en förmåga att bita ihop och lägga motgångar bakom sig. Men vissa personer blir så kränkta av det som de uppfattar som en orättvisa eller ett nonchalant bemötande att de inte kan gå vidare utan att få upprättelse. De stångar hellre sin panna blodig. Den som anträtt vägen mot att bli rättshaverist finner sig ofta missförstådd och avvisad. Ingen lyssnar. Domstolar, myndigheter och klagoinstanser blir en vägg som allt studsar tillbaka från. Rättshaveristen ger sig inte utan kämpar vidare, ofta med allt egendomligare vapen. Han tappar fotfästet i verkligheten, blir alltmer högljudd och benägen till överdrifter som blir till groteska beskyllningar. Vissa har en psykisk sjukdom i botten men de flesta inte. Oavsett bakgrunden slår alla som möter dem så småningom dövörat till därför att överdrifterna är så uppenbara och därför att den kärna av sanning som kan ha funnits försvinner i en flod av galenskaper.

Hur rättsväsendets företrädare agerar kan ibland ha stor betydelse för om en person utvecklas till rättshaverist eller inte. Reidar (avsnitt 2.2) kan ses som ett exempel på detta. Förmodligen hade utvecklingen aldrig tagit en sådan vändning om rådmannen under förhandlingen hade ansträngt sig att lyssna lika intresserat på båda parter, inte avbrutit Reidar mer än Marianne och även i övrigt under förhandlingen bemödat sig att förhålla sig helt objektiv till parterna och den fråga som skulle prövas. Då hade nog inga tankar väckts hos Reidar att saken var avgjord på förhand. Kanske hade det räckt att rådmannen hade varit mindre avvisande under telefonsamtalet och uttryckt sig på ett sätt som fått Reidar att förlita sig på att den slutliga prövningen skulle ske med tillräcklig omsorg.

Här kommer vi alltså tillbaka till de tre ledstjärnor som nämndes i avsnitt 4.2: opartiskhet, respekt och omsorg. Om var och en i rättsväsendet och förvaltningen bemödar sig om att följa dessa rättesnören, då kan förmodligen många räddas från en tillvaro som rättshaverist. I många fall kan man nog undgå haveri genom en aktiv förlikningsverksamhet i ett tidigt skede. Men även då måste ledstjärnorna iakttas.

Särskilt viktigt är det bemötande som missnöjda personer får när de beklagar sig. En del kan säkert inte få någon hjälp inom rättsväsendets ram oavsett hur de bemöts. Men många av dessa personer utvecklas sannolikt till rättshaverister därför att de i detta skede möts av totalt oförstående och ointresse. Ofta skulle de låta sig nöja om bara någon ansträngde sig att förklara hur reglerna fungerar. Men vi anser oss i regel inte ha tid till detta.

Vill vi försöka förhindra att fler personer än nödvändigt blir rättshaverister skall vi framför allt låta bli att uppträda ointresserat, ännu värre nonchalant och överlägset. Om vi kan bemöda oss att lyssna en stund och kanske hjälpa den missnöjde att hitta något sätt att förlika sig med det som hänt, då är det möjligt att vi lyckas göra personen den stora och viktiga tjänst som det innebär att han räddas från att bli rättshaverist. Ofta är det viktigt att låta personen berätta från sitt eget perspektiv, även om vi som jurister kan se att mycket är irrelevant.

Jag säger inte att vi skall ägna timmar åt att prata i telefon med personer som beskyller allt och alla för att vara ondsinta eller korrumperade. Även sådana personer förtjänar visserligen ett respektfullt bemötande, men för dem kan vi inte göra någon nytta. Den som redan är rättshaverist kan som sagt nästan aldrig få någon hjälp inom rättsväsendets ram. Men den som bara kommit en bit på väg kan hjälpas. Att göra vad vi kan, inom rimliga gränser, för att inte personer i onödan skall utvecklas till rättshaverister är enligt min mening en viktig uppgift för rättsväsendet och förvaltningen. Om ett vänligt bemötande, några minuters lyssnande och ett försök till förklaring kan göra nytta, då bör vi försöka.

Hur skall vi då se på rättshaveristerna från ett större perspektiv? Är de ett tecken på ett samhällsproblem? Är de i sig ett samhällsproblem?

Jag tror att de många rättshaveristerna är ett symptom på ett samhällsproblem och att problemet i första hand är att vi inte har tillräckligt med tid att förklara, inte hinner bemöda oss om människorna. Vi måste avgöra vårt ärende och sedan gå vidare till nästa. Den som återkommer efter vårt ställningstagande och begär svar på sina frågor ger inte ens en pinne i statistiken. Han skapar bara stress och irritation. Men om någon kunde avsätta lite tid till ”eftervård” av en sådan person, då skulle slutresultatet nästan säkert bli bättre.

Så rättshaveristerna är nog i många fall ett tecken på samhällsproblemet ”brådska, stress och knappa resurser”, kanske också på samhällsproblemet ”oengagemang”. Det finns också mycket som talar för att de har blivit fler på senare år. Det är i så fall inte överraskande eftersom stressen och brådskan har ökat markant i rättsväsendet och förvaltningen.

Men rättshaveristerna är också i sig ett problem. Inte så mycket för att de tar en massa tid för oss inom rättsväsendet och förvaltningen (vilket de gör), utan framför allt därför att i grunden vanliga människor hamnar i ett ovärdigt liv och därför att det är ett misslyckande för ett rättssamhälle om många personer känner sig svikna och övergivna av rättssystemet. Antalet rättshaverister i ett samhälle är ett ganska gott mått på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet utifrån ett medborgarperspektiv. Vi bör enligt min uppfattning ta itu med problemet betydligt mer bestämt än vi hittills har gjort.

En intressant fråga är om rättshaveristerna har något med ”den svenska rättskulturen” att göra (se avsnitt 4.3). Bidrar en ”återhållsamhetskultur” bland jurister till att skapa rättshaverister? Jag tror att det i någon mån kan förhålla sig så, och det följer egentligen av det redan sagda. I en återhållsamhetskultur ingår typiskt sett att hålla ifrån sig enskilda människors problem och svårigheter. En jurist som ser som sin enda eller i varje fall viktigaste ledstjärna att följa lagen bekymrar sig inte så mycket för sådant som rättvisa[9] och konsekvenser för enskilda människor. Om en person som är missnöjd och vill prata om sitt problem upplever att den som hon talar med framför allt vill bli av med henne, då förstärks helt naturligt hennes känsla av att vara avvisad. Och en hänvisning till att ”det står så i lagen” ökar nog ofta bara känslan av att vi jurister försöker krypa bakom någonting och saknar engagemang för vad som är rätt. Om en person däremot möts av ett intresse för vad som är rätt och riktigt i hennes fall och en vilja att förklara, då är sannolikheten stor att hon känner sig lyssnad på och också själv lyssnar till de förklaringar som ges.

Jag har sagt att vi bör försöka bemöda oss, intressera oss och förklara. Men särskilt för domstolarna finns det problem med detta. Domaren kan ta hänsyn till medborgarperspektivet genom att agera på ett förtroendeingivande sätt under ärendets gång och genom att anstränga sig att skriva domen eller beslutet så begripligt som möjligt. Men domaren bör inte ge sig in i en diskussion i efterhand med parterna om sitt ställningstagande. Det måste vara någon annan som vid behov förklarar. Advokaten är en möjlighet. Men då är frågan om vi (klienten eller staten) har råd att betala advokaterna för att de lägger tid på att få klienten att förstå varför det gick som det gjorde. Många advokater kanske för övrigt har större lust att skylla ifrån sig på en domare som ”inte förstått”. En annan möjlighet är att det finns personer med tålamod och psykologisk blick hos domstolar och myndigheter som ger sig tid att lyssna och försöka förklara. Har vi råd med det? Jag vet inte, men det pris som det innebär att lämna en besviken oförstående människa åt sina egna funderingar är ofta högt.

 

 

5     Möjliga åtgärder

 

Jag tycker att en del åtgärder bör vidtas för att säkra förtroendet för rättsväsendet hos allmänheten. I dag finns det anledning att tro att förtroendet är sämre än det borde vara och att detta framför allt beror på missuppfattningar och okunskap. Det bör också göras något för att förhindra att fler personer än nödvändigt utvecklas till rättshaverister.

För det första bör det arbetas fram en samlad informationsstrategi för rättsväsendet. Syftet skulle framför allt vara att minska riskerna för att felaktig information får fäste eller att missförstånd uppkommer av andra skäl. Strategin bör bl.a. peka ut vem som är informationsansvarig i olika tänkbara situationer. Justitiedepartementet bör ta tag i detta. Särskilda insatser behövs för att stärka invandrarnas och minoriteternas förtroende för rättsväsendet. Här har Justitiedepartementet under våren 2003 agerat genom att ge rättsväsendets myndigheter i uppdrag att upprätta strategier mot diskriminering.

För det andra finns det anledning att på sikt försöka åstadkomma vissa förändringar i den svenska rättskulturen i riktning mot ett förhållningssätt som är något mer inriktat på de grundläggande värdena hos rättssystemet. Det är enligt min mening önskvärt att juristutbildningarna i landet blir något mer orienterade mot en sådan hållning. Det är också önskvärt att domare, åklagare och poliser får bättre möjligheter att återkommande diskutera frågor som gäller värden som rättssäkerhet, rättslikhet, integritet och rättvisa. Kompetensen bör också förstärkas i fråga om etik, ledarskap o.d. Jag inser naturligtvis att det förhållningssätt som rättskulturen inrymmer är starkt kopplat till vår syn på bl.a. lagtolkning och att det sålunda inte bara är fråga om juristernas inställning i allmänhet.

För det tredje bör det ordentligt övervägas hur problemet med de många rättshaveristerna kan hanteras. Framför allt behöver det förmedlas en insikt om att rättsväsende och förvaltning har ett ansvar för problemet och att det faktiskt i många fall går att göra något åt det. Övervägandena kunde kanske sikta mot en ”Handbok mot rättshaverier” som tjänstemän i rättsväsendet och förvaltningen kunde utbildas utifrån. Syftet skulle vara att förhindra att fler personer än nödvändigt utvecklas till rättshaverister. I en handbok och/eller utbildning bör medborgarperspektivet i rätten förklaras och utvecklas utifrån aspekten att vissa personer riskerar att kapsejsa efter en motgång i rättssystemet. Och tips bör lämnas om hur missnöjda personer bemöts, t.ex. att man om möjligt bör försöka övertyga dem om att när de rättsliga möjligheterna har tömts ut är det bäst att de försöker lära sig att leva med utgången även om de anser den djupt felaktig och orättvis.

Däremot har jag inte något förslag om hur redan fullfjädrade rätthaverister skall bemötas. Jag tror att det är nästan omöjligt att få sådana personer att ta reson utan psykologisk och ibland psykiatrisk hjälp. Det ligger naturligtvis utanför rättsväsendets uppgifter att ta sig an detta. Vi som möter rättshaverister i vår yrkesverksamhet får nöja oss med att behandla dem med den respekt som alla människor förtjänar. Det innebär för det mesta att de bör få tillfälle att tala om sitt problem men att man inte lyssnar mer än nödvändigt på upprepningar, orimliga anklagelser o.d. Deras ärenden kan inte få ta mer arbetstid än som är rimligt. Men vi bör helst avstå från att hänvisa dessa personer till någon annan bara för att på så sätt själva bli av med dem.

 

 

6     Sammanfattning

 

I uppsatsen diskuteras människornas förtroende för rättsväsendet i Sverige. Det är av grundläggande betydelse i en rättsstat att förtroendet för rättsväsendet är gott. I dag är förtroendet mestadels tillfredsställande, men vid olyckliga omständigheter kan det uppstå en förtroendekris. Mycket tyder på att invandrarnas och minoriteternas syn på rättsväsendet redan i dag är sådan att man för dessa grupper har anledning att tala om en förtroendekris.

Diskussionen i uppsatsen koncentreras till frågan hur agerandet och förhållningssättet hos rättsväsendets befattningshavare påverkar allmänhetens förtroende. I fråga om rättsprocessen framhålls rättesnören som opartiskhet, respekt och omsorg.

Förhållningssättet till medierna diskuteras ganska ingående. I det sammanhanget framhålls särskilt den ibland bristande informationen kring rättsväsendet och dess avgöranden. Inte sällan uppkommer allvarliga missförstånd som i sig kan skada allmänhetens förtroende. Det finns en viss ovilja bland juristerna att förklara och tillrättalägga. Ibland beror detta på bristande engagemang, ibland på otydlighet i fråga om ansvaret, ibland på en rädsla för framför allt kollegernas kritiska granskning.

Ett problem är effekterna på förtroendet av den ”rättskultur” som många anser vara förhärskande i Sverige. Det är vanligt att svenska jurister är obenägna att möta kritik och ifrågasättanden på det öppna och självprövande sätt som är önskvärt. Man ser ofta en nästan instinktiv försvarsattityd som inte är gynnsam för rättsväsendets anseende.

Problemet med s.k. rättshaverister tycks bli större. Inget av strategisk natur har hittills gjorts för att lösa det problem som det innebär - för personerna själva och för rättssamhället - att vissa personer utvecklar ett beteende som kännetecknas av orimliga anklagelser mot rättssystemet och stor bitterhet.

Tre möjliga åtgärder nämns i uppsatsen. Den första är att arbeta fram en informationsstrategi för rättsväsendet i syfte framför allt att förhindra att felaktig information och missförstånd får fäste. Den andra är att försöka åstadkomma förändringar i den svenska rättskulturen i riktning mot ett förhållningssätt som baserar sig mer på de grundläggande värdena hos rättssystemet. Och den tredje åtgärden är att ordentligt överväga hur problemet med de många rättshaveristerna kan hanteras. Det är hög tid att vi tar oss an detta bekymmer på riktigt.

[1] När jag talar om rättsväsendet avser jag i denna uppsats domstolarna (allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar men inte specialdomstolar), åklagarväsendet och polisväsendet. Jag koncentrerar mig i första hand på de allmänna domstolarna.

[2] En av mediernas älsklingsfrågor när något möjligen har gått snett är: ”Tror Du att detta kan skada förtroendet för rättsväsendet?” Frågan är bra därför att alla svar är ”bra”. Både ”ja, man kan nog inte bortse från den risken” och ”nej, det tror jag inte alls” gör sig bra i medierna och tillåter intressanta, kanske besvärliga, följdfrågor.

[3] Jag vet inte om vi har fler än andra länder, men jag har ett intryck av att rättshaveristerna är lite vanligare i Sverige än i exempelvis Danmark och Norge. Jag baserar detta intryck främst på samtal som jag har haft med juristkolleger i dessa länder. När det gäller Finland har jag intrycket att rättshaveristerna är i stort sett lika vanliga som här.

[4] Som hovrättsassessor räknar jag mig till domstolsväsendet även om jag för närvarande arbetar i annan verksamhet. Jag tillåter mig därför att skriva ”vi” om ”oss i rättsväsendet”.

[5] De följande uppgifterna är hämtade från ett kapitel (”Förgängligt förtroende”, s. 43 ff.) av Sören Holmberg och Lennart Weibull i publikationen Fåfängans marknad (2003) från SOM-institutet med Holmberg och Weibull som redaktörer.

[6] År 2002 undersöktes förtroendet för sjukvården, universitet/högskolor, polisen, radio/TV, kungahuset, FN, domstolarna, grundskolan, regeringen, riksdagen, försvaret, bankerna, svenska kyrkan, dagspressen, kommunstyrelserna, de fackliga organisationerna, storföretagen, de politiska partierna, Europaparlamentet och EU-kommissionen. De placerade sig i nu nämnd ordning med störst förtroende sålunda för sjukvården (balansmått +48) och minst för EU-kommissionen (-42).

[7] Katarina Wennstam, kriminalreporter på Sveriges Television, kom år 2002 ut med boken ”Flickan och skulden - En bok om samhällets syn på våldtäkt”. Man kan invända mot en del saker som sägs i boken, men den innehåller också mycket som vi inom rättsväsendet har anledning att ta till oss. Insikten i målsägandens situation är många gånger alldeles för begränsad och kvinnor kränks ibland under rättsprocessen på ett helt oacceptabelt sätt.

[8] Det är dock värt att framhålla Osmo Vallo-utredningens påpekande att det inte räcker att rättsväsendets befattningshavare rör sig inom lagens råmärken. För att legitimiteten inte skall försvagas måste rättssystemet enligt utredningen prestera det som medborgarna förväntar sig. Detta är en viktig synpunkt som det finns anledning för oss jurister i rättsväsendet att ta upp en diskussion om. Bör vi ändra vårt förhållningssätt till rätten? Är vi alltför okänsliga för medborgarnas förväntningar på verksamheten? Borde vi tänka mer i rättvisetermer? Jag menar att det finns skäl för anmärkningen att många jurister i rättsväsendet har en förhållandevis passiv attityd till rätten och inte ser den utifrån det medborgarperspektiv som i varje fall utredningen förordar.

 

[9] Med rättvisa avser jag här en materiellt riktig utgång. Det är inte den enda möjliga definitionen (se Lindblom, Processrättens funktioner - en resa i gränslandet, i Festskrift för Stig Strömholm s. 614 med hänvisningar), men redan med en så snäv bestämning är det tydligt att rättvisa kan vara något annat än att lagen följs.